Helped a Friend and Lived to Regret It

“Youre so lucky, Emily,” sighed Natalie wistfully. “Your bloke picks you up from work every day in his car. Youve just had the flat done up. And now youve got that promotion. Honestly, its enough to make a girl greenbut in a nice way, mind you!”

Emily kept packing her bag. James would be outside in five minutes, and she didnt fancy keeping him waiting.

“Oh, come off it, Nat. Weve had our rows too. Nearly split up during the renovation. And that promotion? Five years of slogging for it. You werent even here when I started eyeing that desk. Grass isnt always greener, you know.”

Natalie pouted like a child.

“You dont know how good youve got it, Em. My Dave? Lazy as a Sunday, mucky as a pub carpet, and spends money like its going out of fashion. Ive been nagging him for six months to get a proper job. And what does he say? Im sick of working for the man, Nat. I want my own business. With what, exactly? The money he blows on video games every month? Entrepreneur, my foot.”

Emily glanced at her friend. Theyd only known each other a year, but shed grown fond of Natalieand heard every last detail about Daves antics. The man was a master at winding his wife up, and he showed no signs of stopping.

“Im sure itll sort itself out, Nat,” Emily said as her phone buzzed on the desk. “Oh, James is here. Right, better dash. See you Monday, love.”

Natalie nodded, watching Emily leave with a peculiar, thoughtful look that went unnoticed.

Emily was already buckling up when James noticed her expression as they pulled away from the office.

“Rough day at work?”

She shook her head.

“Nats problems. Daves driving her up the wall. I dont think shell last much longer.”

James shrugged. “Not our circus, not our monkeys.”

Emily shot him a glare. His bluntness grated sometimes, but she let it slide. Arguing over Natalies drama wasnt worth it.

…Turns out, Emily was right. A month later, Natalie arrived at work puffy-eyed.

“Were getting divorced,” she blurted. “And Daves kicked me out. Me! Like some scruffy stray! From our flat! Where am I supposed to live now?”

Emily hugged her.

“Dont panic, Nat. Stay with us for a bit. Sort the divorce, find a place, get your head straight.”

Natalie burst into loud, messy tears.

“Oh, Em, thank you. I dont know what Id do without you!”

Emily patted her back soothingly, already dreading breaking the news to James.

As expected, he wasnt thrilled about their new houseguest. But he bit his tongue over dinner while Natalie chattered away, mixing complaints about Dave with gushing over the flat.

“Dave never lifted a finger in five years. But this place? Stunning! You can tell youve put your hearts into it.”

Emily flushedmost of the decor had been her idea. The praise warmed her.

…Natalie turned out to be the perfect guest. Quiet, tidy. By day three, shed taken over cooking so Emily could unwind after work.

“Im doing a stew tonight,” Natalie announced from the back seat of the car. “Got all the ingredients this morning. God, its brilliant not taking the bus anymore. Proper treat, this.”

Emily smiled. Natalie had settled in quickly but made it clear she wasnt overstayingshe was already flat-hunting.

Dinners grew livelier. Turns out, Natalie and James shared a taste in music. Theyd spend hours dissecting albums, slagging off lyrics, and raving about vocals.

Emily watched, bemused, as her usually reserved husband thawed. Her introvert was terrible with people, but Natalie had cracked through.

“And not just the ice,” Emily thought bitterly one evening, spotting her best friend and her husband snogging like teenagers in the car park.

“Couldnt you at least have picked somewhere less public?” she said dryly.

They sprang apart like kids caught sneaking cigs behind the bike sheds. James recovered first.

“Em, listenits not what it”

“Exploring each others fillings, were you?” Emily cut in. “Nat, I didnt see this coming. I took you in, helped you through your divorce, and you stab me in the back. Some mate.”

Natalie lifted her chin.

“Whats the big deal? We fell for each other! James said he hasnt felt this happy in agesnot with you!”

James went sheet-white. “Nat, what the hell? Em, love, I”

“Save it,” Emily snapped. “Ill be at Mums tonight. You two can pack your things. And take the bedsheetsI dont even want to think. Keys.” She held out her hand.

James meekly handed over the car keys. Emily got in, started the engine.

“Dont cry. Dont give them the satisfaction,” she told herself.

Natalies voice carried through the window:

“Why should we be the ones to leave?!”

At her mums, Emily drank tea by the gallon. Tears flowed. Her mum comforted her, but it barely helped. Emily blamed herself, James, Natalie, the universe…

“Why did I even offer? Mum, this is all my fault!”

Her mum rubbed her back. “Dont be daft, love. You couldnt have known. You were just being kind.”

“And now Ive lost my husband and my friend,” Emily sniffed.

“Itll get better,” her mum soothed.

Emily didnt believe it but nodded anyway. No point upsetting her more.

Next morning, dragging herself out of bed felt like a Herculean task. She wanted to burrow under the duvet foreveravoid Natalie, James, the looming divorce. Forget it all.

When the alarm blared a third time, she kicked the covers off.

“Enough moping,” she muttered. “Im stronger than this.”

She made it to work, where Natalie was already lurking by her desk.

“Morning,” Emily said neutrally.

“We need to talk! Why should we move out? Youre the one who should leave! Theres two of usyoure on your own! James is just packing like a scared rabbit! Why?!”

Emily studied her. Yesterday, her best friend. Today…

“Natalie, Im not discussing this at work.”

She avoided Natalie all day. But when her taxi dropped her home that evening, there was no escaping. The flat felt hollow, half-packed.

“Em,” James said quietly, “its not too late to fix this. I swear itll never”

“No, James. I wont spend my life wondering if youre eyeing up the next Natalie. Is that what you want?”

He hung his head. The doorbell rang. Natalie barged in, furious.

“Now you cant run! Why should we leave? This is your shared flat! James gets half! Why are you giving up?!” She turned to James. “We dreamed about living together!”

Emily snorted. The absurdity was almost funny.

“So thats it. You envied memy husband, my flat, my car. Thought youd nick half by stealing James. Right, Nat?”

Natalies silence spoke volumes.

“Small flaw in your plan. The flats in my namebought before we married. The cars mine too, bought with my inheritance. James only drove it because I hate to. So all youve won is James. Congrats.”

Natalie gaped. “You mean… its not jointly owned? You lied!”

“No. I called it ours because it was our home. But you didnt leave Dave for James, did you? You left him for my life.”

Natalie flushed scarlet. “You flaunted it all! Of course I wanted it!”

Emily laughed hoarsely.

“Sweetheart, you shouldve done your homework. But never mind. Both of youout of my flat. Ive had enough drama.”

Natalie shrieked curses as James dragged her out. His final glance at Emily held a silent “sorry,” but the ashes of their marriage were already cold.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Helped a Friend and Lived to Regret It
Mamma, le ett leende Arina tyckte aldrig om när grannkvinnorna kom över och bad hennes mamma sjunga en sång. – Ann, sjung nu, du har en så vacker röst och dansa kan du ju också! – mamman började sjunga, grannarna stämde in och ibland dansade de allihop tillsammans ute på gården. På den tiden bodde Arina med sina föräldrar i ett litet hus på landet, och lillebror Anton fanns också där. Mamman var glad och gästvänlig, när grannarna gick hem sa hon alltid: – Kom tillbaka nästa gång, det var så trevligt idag! – och de lovade det. Arina tyckte inte om när hennes mamma sjöng och dansade, hon kände sig generad och förstod inte riktigt varför. Då gick hon i femte klass och en dag sa hon: – Mamma, snälla, sjung och dansa inte… jag skäms. – Hon kunde inte ens själv förklara varför. Än idag, när Arina själv är vuxen och mamma, kan hon inte ge ett svar. Men Ann svarade då: – Arina, du ska inte skämmas över att jag sjunger, du ska glädjas i stället. Jag kommer ju inte orka sjunga och dansa hela livet – passa på nu när jag är ung… Arina tänkte inte mer på det då. Ibland är inte livet alltid glatt. När dottern gick i sjätte klass och lillebror i andra, lämnade deras pappa dem. Han packade väskorna och gick för gott. Arina och Anton visste aldrig riktigt vad som hände mellan föräldrarna. Som tonåring frågade Arina en gång: – Mamma, varför lämnade pappa oss? – När du blir vuxen kommer du att förstå. – svarade mamman. Ann vågade inte berätta att hon tagit sin man på bar gärning hemma, tillsammans med en annan kvinna – Vera – som bodde i närheten. Barnen var i skolan, men Ann kom hem tidigare av misstag efter att ha glömt plånboken på jobbet. Dörren var olåst och det hon såg i sovrummet fick henne att stelna till. Ivan och Vera log som om ingenting hade hänt och frågade varför hon kom tillbaka så tidigt… På kvällen kom han hem från jobbet, det blev ett gräl och barnen hörde ingenting ute från gården. – Packa ihop dina saker, de står i sovrummet. Jag förlåter dig aldrig. Ivan visste att Ann aldrig skulle förlåta honom. Han försökte ändå prata: – Ann, det var ett misstag, vi glömmer det, snälla… vi har ju barn. – Jag har sagt mitt, gå nu! – sa Ann och gick ut på gården. Ivan tog sina saker och gick. Ann stod bakom hörnet och såg honom lämna deras hem och kände bara sorg över sveket. – Jag klarar mig med barnen, på något sätt… – tänkte hon och grät. – Jag förlåter aldrig. Hon gjorde det aldrig. Hon blev ensam med två barn. Först efteråt insåg hon hur svårt det faktiskt var. Hon behövde jobba dubbelt – städade på dagarna och bakade bröd på nätterna – och log aldrig längre. Barnen träffade ändå sin pappa ibland; han bodde fyra hus bort, hos Vera, som hade en son i Antons ålder. Ann förbjöd aldrig barnen att träffa pappan, men Vera bjöd dem aldrig på mat. De lekte, men gick alltid hem till Ann för att äta. Ibland följde Veras son med, och Ann bjöd alla på mat, men Annas leende var borta för alltid. Hon var vänlig och omtänksam, men slöt sig inom sig själv. Arina kom ibland hem från skolan och försökte prata, berättade om roliga saker som hände i klassen, men mamman svarade bara kort: – Jaha, okej. Arina såg hur ingenting längre gjorde hennes mamma glad. Natt efter natt hörde Arina henne gråta, stirrande ut genom fönstret. När Arina blev vuxen, förstod hon: – Mamma var väl så otroligt trött – jobbade dubbla skift och fick aldrig vila ordentligt. Ändå var vi alltid fina och rena. Hon gjorde allt för mig och Anton. Då bad hon ibland: – Mamma, kan du inte le lite? Jag har så länge saknat ditt leende. Ann älskade sina barn, men visade det på sitt eget sätt – kramarna var sällsynta, men hon berömde dem för att de skötte sig i skolan och aldrig ställde till besvär. Hon lagade alltid mat till dem och höll hemmet i ordning. När hon flätade Arinas hår, kände Arina alltid hennes kärlek – även om mammans axlar sjönk och ansiktet var tungt. När Arina gått ut skolan, sökte hon aldrig vidare till någon utbildning. Hon ville inte lämna mamman själv och tog jobb i en närbutik för att hjälpa till. Anton växte och behövde nya kläder. En dag kom Michail till butiken. Han var från grannbyn, nio år äldre och ensamstående. De blev kära och gifte sig så småningom. Arina flyttade till Michails gård. De fick två söner, svärmodern gick bort efter ett par år och Arina fick fullt upp med barn och hushåll. Men Michail var snäll, hjälpsam och generös. – Ska vi åka med kött och grädde hem till din mamma? Hon behöver det mer än vi, sa han. Ann tackade för allt, men log aldrig. Arina besökte henne ofta, försökte glädja henne, men utan att lyckas. – Arina, kanske du ska tala med prästen, kanske han har några råd? – föreslog Michail. Arina bad till Gud att hennes mamma skulle få möta kärleken igen. En dag bad Ann dottern om pengar för att sätta in nya tänder. Arina blev glad och hjälpte till. En tid senare hade Michail hjälpt sin farbror Kalle, som nyligen flyttat till byn. Han hade skilt sig och köpt ett hus. En dag berättade han för Arina: – Jag tror Kalle funderar på att gifta sig igen. Häromdagen pratade han i telefon med någon… Kort därefter bjöd Kalle in dem på middag. – Jag har träffat min ungdomskärlek, vi gick i skolan ihop. Hon flyttar in imorgon, kom gärna förbi sen! När Arina kom dit blev hon alldeles ställd – det var hennes mamma som stod där! Ann log försiktigt, och såg plötsligt mycket yngre ut. – Mamma! Jag är så glad… Varför sa du inget? – Ville inte säga något innan det blev säkert. – Och du då, farbror Kalle? – Jag vågade inte berätta innan jag visste att Ann sa ja. Nu var både Kalle och Ann lyckliga – och Ann log hela tiden. Tack för att du läste, för ditt stöd och att du följer oss. Lycka till i livet.