– Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – sa min man och gick Tre månader – så länge varade detta vansinne. Tre månader av sömnlösa nätter då lille Max skrek så att grannarna bankade i väggen. Tre månader då Marina vandrade runt som en zombie med rödsprängda ögon och skakande händer. Och Erik gick runt i lägenheten lika butter som en regnmolnig novemberdag. – Fattar du hur jag ser ut på jobbet?! – fräste han en dag och synade sig i spegeln. – Påsarna under ögonen når ju nästan knäna. Marina sa inget. Hon matade sonen, vyssjade, matade igen. En evig rundgång. Och där någonstans gick Erik – hennes man, som snarare klagade än stöttade. – Hörru, kan inte din mamma komma och hjälpa till lite? – föreslog han plötsligt en kväll, nyvaken och avslappnad efter duschen. – Jag funderar på att dra ut till en kompis på landet en vecka… Marina blev stående med flaskan i handen. – Jag behöver vila, Marina. På riktigt. – Erik började packa idrottsväskan. – Jag har inte sovit ordentligt på evigheter. Och hon då – sover hon? Hon har knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan Max börjar gallskrika. Fjärde gången den natten. – Det är jobbigt för mig också, – viskade Marina. – Jag fattar, – svarade han och tryckte ner sin favorittröja i väskan. – Men mitt jobb kräver att jag ser fräsch ut, har ansvar. Kan ju inte möta kunder med detta ansikte. Då hände något märkligt. Marina såg dem från utsidan: Hon, i flottigt nattlinne med risigt hår och ett skrikande barn på armen. Och han, packandes sin väska och på väg bort. – Jag vill leva för mig själv och få sova ut, – muttrade Erik utan att ens se på henne. Dörren slog igen. Marina stod kvar i lägenheten med den gråtande sonen och kände allt rasera inombords. En vecka gick, sen ytterligare en. Erik ringde typ tre gånger – undrade hur det gick. Lät avlägsen. Som om han pratade med en gammal bekant. – Kommer på helgen. Han kom inte. – Imorgon kommer jag, lovar. Inte då heller. Marina vyssjade en vrålande Max, bytte blöjor, blandade välling. Sov – på sin höjd en halvtimme mellan amningarna. – Har du det okej? – frågade hennes kompis. – Jo då, allt är toppen, – ljög Marina. Varför ljuger hon? Det är ju skamligt. Skamligt att bli lämnad av sin man, ensam med en bebis. Vad kan vara värre? Men det mest intressanta började på ICA – hon stötte ihop med Eriks kollega. – Var är din man då? – undrade Lena. – Jobbar mycket, – sa Marina. – Jaha. Alla karlar är likadana – så fort det finns barn gömmer de sig på jobbet. – Lena lutade sig fram: – Erik har visst ofta tjänsteresor, va? – Vilka tjänsteresor? – Han var ju precis i Göteborg på en konferens! Visade bilder till och med. Göteborg?! När då? Marina mindes: Erik hörde inte av sig tre dagar förra veckan. Sa att han hade mycket att göra. Lögner, han var visst i Göteborg och slappade. Erik dök upp på lördagen. Med blommor. – Ursäkta att jag inte varit här, det är så mycket jobb. – Var du i Göteborg? Han stelnade med buketten. – Vem har sagt det? – Spelar roll vem. Viktigt är: varför ljuger du? – Jag ljuger inte. Jag trodde bara du skulle bli ledsen för att jag åkte utan dig. Utan henne?! Hur skulle hon kunna åka någonstans med en bebis? – Erik, jag behöver hjälp. Kan du förstå det? Jag har inte sovit på veckor. – Vi kan anlita en nanny. – Med vad för pengar? Du ger ju inget. – Vadå ger inget? Jag betalar ju för lägenheten och elen. – Och till mat då? Blöjor? Medicin? Han teg. Sen: – Du kanske kan börja jobba igen? Bara halvtid? Varför sitta hemma? Då kan vi ha råd med barnvakt. Sitta hemma? Som om hon latar sig! Marina tog sin son, tittade på Erik och insåg plötsligt: den här mannen älskar mig inte. Inte alls. Aldrig gjort det. – Gå. – Vad säger du? – Ut. Och kom inte tillbaka förrän du vet vad som är viktigast för dig: familjen eller din frihet. Erik tog sina nycklar och gick. Var borta två dagar. Sen smsade han: “Jag tänker”. Marina sov inte. Hon tänkte också. Tänk att för första gången på månader få vara ensam med sina egna tankar. Mamma ringde: – Hur går det, gumman? Erik är väl hemma? – På tjänsteresa. Hon ljög igen. – Ska jag komma och hjälpa dig? – Det löser sig. Men mamma kom ändå. – Hur har ni det? – Hon såg sig omkring. – Herregud, Marina, du borde se dig i spegeln! Marina sneglade i spegeln. Ja, fantastisk syn. – Var är Erik? – Jobbar. – Klockan åtta på kvällen? Marina var tyst. – Vad händer egentligen? Då började Marina gråta. På riktigt. Högt och förtvivlat. – Han har gått. Säger att han vill leva för sig själv. Mamma var tyst. Sen: – Vilken skitstövel. Riktigt usel. Marina blev chockad. Mamma svor ju aldrig. – Jag har alltid tänkt att Erik är svag. Men så här mycket? – Mamma, kanske är det mitt fel? Borde jag försökt förstå mer? – Marina, har du det inte tungt? Av den enkelheten insåg Marina: hon hade hela tiden bara tänkt på Erik. Hans trötthet, hans bekvämlighet. Om sig själv – inte ett ord. – Vad ska jag göra? – Leva. Utan honom. Bättre ensam än med en sån. Erik kom tillbaka på lördagen. Solbränd. Tänkte väl på landet. – Ska vi prata? – Ja. De satte sig vid köksbordet. – Marina, jag fattar att det är tungt för dig. Men det är tufft för mig också. Kan vi inte komma överens? Jag hjälper till med pengar, hälsar på… men bor själv tills vidare. – Hur mycket? – Va? – Pengar. Hur mycket? – Typ tiotusen i månaden. Tiotusen. Till bebis, mat, medicin. – Erik, dra åt skogen. – Va?! – Du hörde mig. Kom inte tillbaka. – Jag föreslår en lösning! – Lösning? Du vill ha frihet? Var är min frihet? Då sa Erik det som förklarade allt: – Du har väl ingen frihet – du är ju mamma! Marina betraktade honom: där hade hon den riktiga Erik. En barnslig egoist som tror att moderskap är ett straff. – Imorgon ansöker jag om underhåll. En fjärdedel av lönen. Det är lagen. – Du gör det inte! – Jo, det gör jag. Han gick ut med ett brakande ljud. För första gången kändes det som luften blev lättare att andas. Max grät. Men nu visste Marina: det skulle ordna sig. Ett år gick. Erik försökte komma tillbaka två gånger. – Marina, ska vi försöka igen? – För sent. Erik gnällde om att Marina var elak. Inte särskilt övertygande. Marina skaffade nanny och jobbade som undersköterska. På jobbet träffade hon läkaren Andreas. – Har du barn? – Ja, en son. – Och pappan? – Lever sitt eget liv. Hon presenterade dem. Andreas kom med en leksaksbil till Max. De lekte och skrattade. Nu blev det ofta promenader i parken alla tre. Erik fick veta. Ringde: – Barnet är ett år, och du är med nya killar! – Vad trodde du? Att jag skulle vänta på dig? – Men du är ju mamma! – Ja, det är jag. Vad spelar det för roll? Sen ringde han aldrig mer. Andreas var annorlunda. När Max blev sjuk – kom han direkt. När Marina var helt slut – tog han med dem ut till landet. Nu är Max två år. Kallar Andreas för “farbror”. Minns inte Erik. Erik har gift sig. Betalar underhåll. Marina är inte arg. Hon lever också för sig själv nu. Och det känns fantastiskt.