Min mamma har en stor familj. Hon hade sex syskon, men nu är bara tre kvar. Mamma och en av mina mostrar bor i samma by. De arbetar så länge sommaren varar, och vintern lever de på vad de tjänat under året. Vi och de har förstås också en egen trädgård, där vi odlar potatis, rödbetor och morötter. Allt känns inbäddat i ett mjukt, svävande ljus, som om vi alla promenerar barfota över daggvått gräs.
Den andra systern bor i stan, i Uppsala, i en stor lägenhet med utsikt mot ån och ett sommarhus vid Mälaren. Hennes man är chef på ett byggföretag, ibland syns han i drömmen med byggställningar som väver sig in i molnen. Men deras trygghet har varit bunden till marken förr i tiden bodde de också på landet, och mamma samt moster hjälpte dem ofta med potatisupptagning och konservering. Sedan blev de rika på något underligt sätt som om de vunnit på Triss i en svart-vitt fjärrsyn och glömde oss, eller kanske fastnade de bara i storstadens virrvarr av cyklar och regnvåt asfalt.
En dag hörde mamma helt av misstag att systern gift bort sin dotter, Stina, och nu hålls allt svävande mellan vaket och drömmande. Först blev mamma häpen, men sedan låtsades hon veta om det hela, för det kändes som de tunga, tunga molnen av skam vilade över oss. Tänk, att man inte blir bjuden till sin egen systerdotters bröllop där floder av lingondricka flöt och laxen dansade på borden.
Mamma gick hem och berättade allt för moster Märta, och hennes ansikte förvandlades till vitt av snö. Märta blev också sårad, och beslöt tillsammans med mamma att ringa och gratulera systern, bara för att smärta skulle kunna vandra genom telefontråden. Men systerns svar var bara ett torrt tack så mycket, sedan klickade linjen likt is över Ekoln.
Något måste ändå ha rört sig i systerns drömska hjärta, för efter det bestämde hon sig för att komma på besök med sin dotter Stina och svärsonen Emil. De hade med sig ett knippe rådjursskav, och två flaskor dyra, mörkröda viner de påstod kommit hela vägen från Frankrike. Huset fylldes av dofter, men allt blev snabbt suddigt mamma blev med ens mycket förolämpad, och kastade ut dem genom den stora, knarrande ekdörren. Hon sade, med rösten som ett ekande klockspel mellan träden: Om ni skämts för att bjuda oss lantisar till er restaurang för att ni nu tror ni är som adeln, ska ni inte komma hit heller.
Mosterns man, som på något vis blivit en älg i mitt minne, sade då: Ja, vi har faktiskt skämts för er, och om ni kom till restaurangen skulle hela stället dofta som en rökig viltiläggning från Jämtland. Mamma blev så sårad, det gnistrade i ögonen som vinteris, och sade att de aldrig mer skulle sätta sin fot i vårt hus, och hon ville inte veta av dem mer.
Mostern Märta satt då kvar i köket och stödde mamma, medan vinden bar bort orden genom de öppna fönstren till björkarna. Hon sade, dröjande: Jag vill inte heller ha med dem att göra längre. Och så försvann de ur våra liv, som ekon bland fjärilar, eller som skuggor på den eviga midnattssolen.
