Brandon, could you give me a ride home? – After a grueling workday, Jenny hoped to avoid the forty-minute bus journey.

“Darling, could you fetch me from work?” After a gruelling day, Jenny hoped to avoid the forty-minute bus ride home.
“Love, would you mind picking me up?” Emily rang her husband, praying she wouldnt have to rattle around on the bus after such an exhausting shift.
“Bit busy,” came the clipped reply. In the background, the telly blaredso, Thomas was clearly at home.
It stung her to the point of tears. Their marriage teetered on the edge, and yet, just six months ago, Thomas wouldve carried her in his arms. What had changed so quickly? Emily couldnt fathom it.
She kept herself trim, spending hours at the gym. She cooked beautifullyno wonder she worked at a popular restaurant. Never begged for money, never kicked up a fuss, always ready to indulge his every whim…
“Youll bore him soon enough,” her mother sighed, listening to Emilys woes. “You cant spend your life bending over backwards for a man.”
“I just love him,” Emily replied helplessly, forcing a smile. “And he loves me…”
*****
“Turns out I *did* bore him,” Emily muttered, chewing her lip as she scrolled through the browser history. Thomas had spent all his free time on dating sites, chatting up multiple women at once. “Why couldnt he just *talk* to me? Id have understood. Id have let him go. Why torment yourselfand mestaying with someone you dont love?”
So, divorce it was. Fine. She was strong; shed survive. But she wouldnt let him off *that* easily. A little payback was in order…
That same evening, Emily signed up to the same site, found him, and messaged. The photo she used was lifted from the webtouched up just enoughand she was certain hed bite. And bite he did.
A whirlwind of messages followed. Thomas claimed he wasnt married, was ready for commitment, even children. He praised his own wonderful character at every turn, which had her laughing till tears came. As if she didnt *know* how insufferable he was to live with.
“Lets meet,” Emily typed, holding her breath.
“Absolutely,” came the reply in seconds. “Though my sisters staying overstudying for exams. So, neutral ground first, then maybe a hotel after?”
“Seriously?” Emily nearly choked. “Who assumes a woman would just *agree* to that? Anyone decent would be offended!” Not that she minded.
“How about my place?” she ventured. “I live out in the country. No one to disturb us…” Would he take the bait?
“Brilliant!” Thomas was clearly thrilledlikely because it meant no extra expense. “Send the address. Ill be there on loves wings.”
“25 Willow Lane, 10 PM. Suit you?”
“Perfect! Wait for me.”
At nine, Thomas pretended hed been called into work. Frantically searching for his car keys, he reluctantly asked his wife if shed seen them.
“They were on the dresser,” Emily said sweetly, while the keys sat snug in her pocket. “Maybe the cat took them?”
She certainly didnt wait up. Why bother? She spent the time usefullypacking her things. Thankfully, she had her own flat, left to her by Gran. The only thing she left behind was the divorce papers, placed right where he couldnt miss them.
Thomas didnt return till morning, fuming. Not only had the trip taken over an hour each way, but Angelahis online flirtwas nowhere to be found.
The address was real. The house was real. But the model-esque beauty from the photos didnt live there. Instead, the door was opened by a woman three times his size, dressed in a near-transparent nightgown. Hed have paid *all* his savings to unsee that.
Honestly, he barely escaped! Had to call a cab in a panic. The driver took forever, leaving him shivering in his jacket. Then the bloke got *lost* on the way back. What a night.
Only when he stumbled into the flat and saw the papers on the table did it click. Beside them, scrawled in lipstick: *Sweet revenge…*

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Brandon, could you give me a ride home? – After a grueling workday, Jenny hoped to avoid the forty-minute bus journey.
Mitt hem, mitt kök, sa svärmor bestämt — Tack för att du tog ifrån mig rätten att ens göra misstag? I mitt eget hem… — I mitt hem, rättade Britt-Marie bestämt men lugnt. — Det här är mitt hem, Elin. Och i mitt kök finns det inte plats för oätliga saker. Tystnaden lade sig över köket. — Elina, du förstår ju själv, det där gick bara inte att servera vid bordet. Dina föräldrar är fina människor, jag kunde inte låta dem tugga i sig den där sulan, sa Britt-Marie medan hon oberört hällde upp te i tunna, ärvda koppar. Elin stod vid bordskanten, kände hur allt inom henne knöt sig till en glödhet, hårt spänd knut. Det susade i öronen. På tallrikarna hos hennes föräldrar, som just gått in i vardagsrummet med Johan, låg resterna av den där ”sulan” — den saftiga ankbrösten med lingonsås hon lagat på fyra timmar. Eller trodde att hon lagat. — Det är inte en sula, — Elinens röst darrade, men hon tvingade sig att möta Britt-Maries blick. — Jag marinerade den efter mammas recept. Jag köpte gårdsanka speciellt. Var är den, Britt-Marie? Svärmor ställde undan tekannan med elegans och torkade händerna på en prydlig vit kökshandduk över axeln. Inte en tillstymmelse till ånger i hennes ansikte — bara ett milt överseende, så som man ser på en valp som inte förstår bättre. — I sopnedkastet, flicka lilla. Din marinad… om jag ska vara snäll… den luktade så mycket ättika att ögonen tårades. Jag lagade vanlig confit. Med timjan, på låg värme. Såg du hur din pappa bad om mer? Det är klass. Det du slängde ihop passar bättre på ett vägkrog, inte på mitt bord. — Ni hade ingen rätt, — viskade Elin. — Det var min middag. Min gåva till mina föräldrars bröllopsdag. Ni frågade inte ens! — Vad är meningen med att fråga? replikerade Britt-Marie med höjd ögonbryn och blicken vass som en mästerkocks. — Brinner huset så finns inte tid för tillstånd att släcka. Jag räddade familjens anseende. Johan hade också blivit besviken om gästerna blivit sjuka. Gå nu och hämta tårtan. För övrigt fixade jag till den lite — grädden var för lös, så jag tillsatte lite redning och citronzest. Elin såg på sina händer. De darrade lätt. Hela dagen hade hon stressat runt i köket medan Britt-Marie påstod att hon ”vilade i sitt rum”. Elin vägde varje gram, passerade sås genom sil, dekorerade tallrikar. Ville visa att hon inte bara var en inneboende eller ”Johans flicka”, utan en värdinna som kunde duka upp själv. Men så fort hon lämnade köket för att fixa sminket före gästerna, tog ”proffset” över. — Elin, vad fastnade du för? — Johan stod plötsligt i dörren, leende och lite rödvinslätt. — Mamma, ankan var fantastisk! Elin, du överträffade dig själv, jag visste inte ens att du kunde sånt. Elin vände sig långsamt mot honom. — Det var inte jag, Johan. — Hur menar du? — Precis så. Din mamma slängde min mat och lagade allt själv. Från sallad till varmrätt. Johan stelnade, kastade blickar mellan fru och mor. Britt-Marie fann det lämpligt att torka redan glänsande bänkar. — Men Elin… — Johan la armen om henne, men hon vred sig loss. — Hon ville nog bara hjälpa. Om hon såg att nåt var fel… hon är ju proffs. Du vet, hon har kontrollbehov kring kvalitet. Men det blev ju jättegott! Dina föräldrar var nöjda. Spelar det roll vem som lagade så länge kvällen blev lyckad? — Spelar det roll? — Tårarna brände bakom ögonlocken. — Skillnaden är att jag är ingen. En möbel. En prydnad. Jag planerade menyn i tre dagar! Ville bjuda mamma och pappa själv, och din mamma gjorde mig till en klant som inte kan vispa en sås. — Ingen har utmålat dig så, — stack Britt-Marie in, vikt kökshandduken noggrant. — Det sa vi inte. De tror det var du. Jag räddade din heder, Elin. Du kunde tacka mig istället för att göra det här till teater. — Tack? — Elin skrattade bittert. — Tack för att ni tog ifrån mig rätten att göra fel? I mitt eget hem… — I mitt hem, — rättade Britt-Marie allvarligt och hörbart. — Det här är mitt hem, Elin. Och i mitt kök hör inte usla rätter hemma. Tystnaden föll. Utifrån hördes bara svagt TV-ljud och pappas skämt blandat med mammas skratt. De tror deras dotter är fantastisk. Själv känner sig Elin som om hon fått en örfil inför publik. Elin gick tyst ut. Hon passerade föräldrarna. — Mamma, pappa, förlåt, jag känner mig konstig. Huvudet snurrar. Johan följer er hem, okej? — Elin lilla, hur mår du? — mamma blev orolig, reste sig direkt. — Ankan var gudomlig, du måste bara vara slut efter all matlagning! — Ja, — nickade Elin, blicken långt bakom mammas axel. — Helt utmattad. Gör aldrig om det. Hon stängde dörren till deras sovrum och satte sig tungt på sängen. Tankarna malde: Så här kan det inte fortsätta… Så hade det varit i ett halvår — sedan de flyttat in ”tillfälligt” hos Britt-Marie, för att spara ihop till handpenning. När Elin handlade mat, rynkade Britt-Marie på näsan: — Var hittade du den här tomaten? Den är som plast. Självklart ska det inte i min sallad. Om Elin försökte steka potatis, suckade svärmor så, att det lät som om Elin begick brott på plats. Till slut höll Elin sig bara borta från köket när Britt-Marie var där. Men denna kväll skulle bli hennes triumf — den blev kapitulation. Dörren öppnades sakta. Johan kom in. — Alltså… de gick nu. Jag tycker det blev bra, förutom din reaktion. Mamma var kanske lite väl hård, jag kan prata med henne, men… — Gör det inte, — avbröt Elin och började packa sin väska. — Vad håller du på med? — Packar mina saker. Jag drar hem till mina föräldrar. Nu direkt. — Elin, kom igen. Är det där för en anka? Det är bara mat! — Det är inte mat, Johan! — Elin vände sig, höll krampaktigt sin favorittröja. — Det handlar om respekt. Din mamma ser mig som ett störande bihang till din perfekta värld. Och du låter henne: ”Mamma ville väl”, ”mamma är proffs”… Och jag då? Jag är din fru! Eller bara praktikant i ert kök? — Hon vill inte såra dig, hon är bara… sån. Hon har jobbat hela livet med det, det sitter djupt. Hon vill ha allt perfekt. — Då får ni leva i er perfekta värld. Jag vill ha rätt att bränna min omelett i mitt eget hem, där ingen slänger mitt slit i soporna när jag duschar. — Vart ska du ta vägen nu? — Han grep efter hennes händer. — Det är mitt i natten. Kan vi åtminstone prata i morgon? — Nej. Om jag stannar till i morgon får jag höra att jag brygger kaffe på fel sätt. Jag orkar inte mer, Johan. Antingen hittar vi en egen lägenhet, ett rum, vad som helst, imorgon — eller så… Jag vet inte. — Du vet ju att vi inte har råd nu, — hans min blev bistrare. — Vi sparar. Sex månader till, sen har vi handpenningen. Ska vi slänga pengar på hyra nu? Kan du inte bara stå ut lite till? Elins blick blev främlingskaplig. Han såg bara praktiska problem, inget av hennes smärta. — Sex månader? — Hon skrattade kallt. — Då finns det inget kvar av mig. Jag försvinner här. Hon slängde ner nödvändigt i väskan. Smink, underkläder, några tröjor. Dragkedjan protesterade mot trycket. När Elin kom ut i hallen stod Britt-Marie där, armarna i kors, blicken iskall. — Ska du demonstrera? Sista akten i dramat ”Oupptäckta matgeniet”? — Nej, Britt-Marie, — sa Elin när hon tog på sig skorna. — Det är slutnumret. Du vann. Nu är köket helt ditt. Kasta mina kryddor om du vill. — Elin, sluta! — Johan rusade efter. — Mamma, säg nåt! — Vad ska jag säga? — Britt-Marie ryckte på axlarna. — Om flickan är redo att förstöra familjen över en kastrull var det nog ingen familj alls. Jag kunde erkänna mina misstag och lära av äldre när jag var i hennes ålder. Men dagens ungdom ska alltid vara så självständiga… Elin hörde inte klart. Hon tog väskan och gick ut. Kall nattluft efter kökets ångor var som frihet. Hon gick mot hissen, hörde dämpade röster bakom dörren — Johan med sin mor, moderns svala, läraraktiga ton. *** Elin bodde hos sina föräldrar i en vecka. De förstod, även om de inte frågade ut henne. Mamma suckade bara och la extra pannkakor på Elins tallrik — pannkakor som smakade hemtrevligt, inte ”confit”, inte ”demiglace”, bara gott. Johan ringde dagligen. Först arg, sen ödmjuk, till slut lovade han prata allvar med sin mamma. På femte dagen kom han hem till henne. — Elin, kom tillbaka, — han såg riktigt dålig ut. Mörka ringar under ögonen, skrynklig skjorta. — Mamma… hon har blivit dålig. Elin stelnade med tekoppen i handen. — Vad är det? Högt blodtryck igen? — Nej, — sa Johan, satte sig och gömde ansiktet i händerna. — Någon hemsk influensa, typ. Hon hade över 40 grader i tre dagar. Nu sover hon, men… Elin, hon är helt apatisk. Hon äter inget, säger att maten inte smakar nåt. Alls. — Va? Har hon tappat smaken? — Ja, på riktigt. Hon säger det som papper. Inga dofter heller. För henne är det en mardröm. Hon råkade slå sönder sin favoritburk med kryddor, för hon kände ingen doft. Satt på golvet och grät. Jag har aldrig sett henne gråta, Elin. Elin kände hur ilskan från veckan började kylas av. Hon mindes hur Britt-Marie varje morgon började med att mala kaffe och sniffa in doften som om det var syre. Att förlora smak och doft för nån som henne var som att bli blind för en konstnär. — Har hon träffat läkare? — frågade Elin tyst. — Ja. De sa komplikation. Neurologiskt. Kan komma tillbaka om en vecka, eller ett år. Eller aldrig. Hon har låst in sig. Säger att om hon inte kan känna smak finns hon inte. Elin såg snön virvla i gatlyktans sken. Hon föreställde sig Britt-Marie — denna järnlady i köket utan doft och smak. Det var hemskt. På riktigt. — Elin, jag ber dig inte för min skull, — sa Johan lågt. — Men hjälp henne. Hon vågar inte laga mat. Igår försökte hon koka soppa, saltade så mycket att den blev oätlig, märkte det först när jag smakade. Hon blev chockad. — Vad kan jag göra? — Elin log snett. — Jag är ju bara ”klanthanden”. Hon har aldrig släppt mig till spisen. — Du är hennes enda hopp. Hon säger det inte, stoltheten tillåter inte. Men jag såg henne stirra på din tomma kylhylla. Nästa dag flyttade Elin hem tillbaka. Inte för att hon förlåtit, men av ansvar — och för att Britt-Marie faktiskt var en del av hennes liv, taggig kaktus eller ej. I lägenheten doftade det konstigt. Ingen nybakt, inga långsamt kokta grytor. Bara damm och… längtan. Elin gick ut i köket. Där satt Britt-Marie, mycket äldre än förra veckan. Håret slarvigt uppsnörpat. En kopp te framför sig. Orörd. — Hej, Britt-Marie, — sa Elin försiktigt. Svärmor ryckte till, mötte hennes blick. — Kom du för att håna? — Rösten matt. — Varsågod. Stek din sula, jag märker ändå ingen skillnad. Elin satte väskan och gick fram. Såg på händerna — de som brukade filéa fisk med kirurgisk precision — nu darrade de. — Jag kom inte för att håna. Jag kom för att laga mat. — Varför? — Britt-Marie vände sig mot fönstret. — Jag känner ingenting. Världen är grå, Elin. Som om nån stängt av färg och ljud. Bröd är bara vadd. Kaffe är varmt vatten. Varför slösa mat? Elin drog av sig jackan. — För att jag kan vara din smak och din näsa. Du säger, jag gör och smakar. Britt-Marie skrattade bittert. — Du? Du kan ju inte ens skilja timjan från oregano. — Då får du väl lära mig. Du är ju proffs. Eller ger du upp? Svärmor tystnade länge. Till sist såg hon på Elin. En gammal glimst av stridbarhet anades. — Du kan inte ens hålla en kniv ordentligt, — muttrade hon. — Kommer skära dig direkt. — Då får du plåstra om. — Elin öppnade kylskåpet. — Här ligger en bit nötkött. Vad lagar vi? Boeuf Bourguignon? Britt-Marie gick ostadigt till spisen, rörde vid den kalla plattan. — Bourguignon kräver rätt stekyta. Färg men inte bränt. Och du kokar väl allt i sitt eget spad. — Ni får se efter, — Elin tog kött, skärbräda. — Sitt här och ge order. Men snälla, inga förolämpningar. Jag är praktikant, inte boxsäck. Britt-Marie satte sig tungt, iakttog Elin granska kniven. — Ändra grepp, — sa hon plötsligt. — Tummen på ovansidan, pekfingret på sidan. Tryck inte, jobba med handleden. Köttet ska känna stålet, inte din kraft. Elin lydde. — Så här? — Lite bättre. Skär i trecentimeters kuber. Ingen slarv, annars blir det ojämnt stekt. Det är grunden. Så började deras första märkliga lektion. Elin skar, hackade, fräste. Britt-Marie följde, blundade ibland, men doften försvann, smärtan syntes. — Vin nu, — kommenderade hon. — Häll i lite och ånga av alkoholen. Elin gjorde som hon sa. I köket spreds en fyllig, mustig vindoft. — Hur luktar det? — frågade Britt-Marie tyst. Elin stannade upp och insöp doften. — Det luktar… som när sommaren är slut och det regnar i skogen. Lite syrligt, men sött i bakgrunden. Britt-Marie slöt ögonen, viskade för sig själv medan hon mindes. — Det är tanniner, — sa hon lågt. — Strålande. Lite socker för balans. — Och nu? — Elin smakade på såsen. — Gott. Men nåt saknas, det borde vara mer sting… — Senap, — svarade Britt-Marie utan att blinka. — Pyttelite dijonsenap, den ger djup. Elin gjorde som hon sa. Smakade igen. Ögonen vidgades. — Ojojoj… Nu är det annat! Hur visste du? Du har inte ens smakat! För första gången på länge log Britt-Marie svagt, nästan osynligt. — Minne, flicka. Smak sitter inte bara på tungan. Jag har tusen kokböcker i huvudet. De tillbringade hela kvällen i köket. När Johan kom doftade det överallt gryta. — Wow! — Johan stannade i dörren. — Vilka dofter! Mamma, är du frisk? Britt-Marie satt utslagen, men lugn. — Nej, Johan. Elin lagade. Jag gav bara råd. Johan såg förvånad ut. Elin blinkade och torkade händerna i förklädet. — Kom och ät, — sa hon. — Och klaga inte på saltet. Vi mätte varje korn ihop. När Johan tog andra portionen sa Britt-Marie tyst, rakt fram: — Vet du varför jag slängde din anka den där gången, Elin? Elin stelnade med tallriken i handen. — Varför? — Den var okej. Inget mästerverk, men helt okej. — Varför slängde du då? Britt-Marie såg rakt på henne, och i ögonen fanns något Elin aldrig sett — ren rädsla. — För om du lyckats perfekt, hade jag blivit helt onödig. Sonen hade vuxit, fått ett eget liv, en egen kvinna. Och jag… jag är kock. Om jag inte får laga mat, finns jag inte. Jag ville visa att utan mig går det inte. Att jag är viktigast i det här hemmet. Elin satte fatet sakta på bordet. Hon hade aldrig tänkt så om svärmor. För henne hade Britt-Marie varit orubbligt säker, auktoritär och alltid rätt. Men hon var bara en rädd kvinna, som höll fast vid grytorna för att klara sig. — Du kommer alltid vara behövd, Britt-Marie, — sa Elin tyst och gick fram. — Vem lär mig annars hacka lök rätt? Jag fattade idag hur lite jag kan om mat. Britt-Marie snöt sig, rätade plötsligt på sig och återfick sin vanliga stränghet. — Helt rätt. Händerna ser ut som krokar. Imorgon tränar vi ordentlig vaniljkräm. Om du slarvar med redningen — så åker du ut. Elin skrattade. — Deal. Men klarar jag det, vill jag ha receptet på din berömda svensk honungstårta. — Vi får se på ditt uppförande, — muttrade svärmor, men lade handen över Elins på bordet en kort sekund.