“Inget, kära mamma! Du har ditt hus – där ska du bo. Kom inte hit mer, om vi inte bjuder in dig.” Min mamma bor i en liten mysig by vid en å. Ett skogsparti börjar precis bakom hennes tomt, och under säsongen kan man plocka rikligt med bär och svamp. Sedan barndomen har jag sprungit över de välbekanta ängarna med en korg, njutit av gemenskapen med naturen. Jag gifte mig med min klasskamrat, vars föräldrar bor nära min mamma men på andra sidan gatan – deras tomt har ingen åtkomst till ån och skogen. Därför bor vi alltid hos min mamma när vi kommer hem från stan. Men mamma har förändrats mycket på senare tid, kanske på grund av åldern, eller för att hon känt avund mot min man. Semestrarna blev allt oftare till gräl. Det blev svårare att lösa saker lugnt. När vi ibland bodde hos min mans föräldrar lyckades mamma också starta ett bråk – den här gången med sin partner, om småsaker. Svärmor blev så arg att hon skrek högt. Hela gatan hörde hur de vräkte ur sig gamla agg mot varandra. En månad senare, när allt hade lugnat sig, fick min man och jag en bra idé – vi bygger vårt eget hus, så att alla får vara i fred och vi kan känna oss hemma. Det tog lång tid att ordna marken, men till slut löste det sig ändå. Svärmor och svärfar hjälpte entusiastiskt till med bygget. Svärfar var ständigt på plats hos oss. Den enda som ställde till problem var min mamma. Hon kom dit, gav råd, kritiserade det som redan var gjort – hon gav oss inte ro ens där. Och så byggde vi huset. Det var ett riktigt skräckscenario. Ett år senare stod huset klart och vi hoppades på lite andrum – men icke! Mamma slutade inte komma, anklagade oss för själviskhet, sa nu att hon inte skulle få någon hjälp. Hon brydde sig inte om att min man alltid gjort småsysslor på hennes tomt – som att klippa gräset, laga taket och annat. En dag sa mamma till mig: – Varför kommer du hit? Bo kvar i stan, och när du kommer så visar du bara hur fint du har det. Det blev droppen för min man. Han gick lugnt fram till sin svärmor, men det var något i hans lugn som fick mamma att rygga tillbaka mot dörren: – Vad gör du, svärson…? – Inget, kära mamma! Du har ditt hus, där ska du bo. Kom inte hit mer om vi inte bjuder dig. Ge oss lite lugn på helgerna ibland. Behöver du hjälp, ring oss – är det kris kommer vi direkt! – Vad menar du, vilken kris! Vid de orden nästan rusade mamma ut genom dörren. Jag höll på att skratta när jag såg henne titta sig omkring och snabbt gå mot grindporten. När min man lugnat sig, höjde han händerna: – Okej, förlåt, kanske tog i med “krisen”. – Nej, det var precis så. Och vi skrattade tillsammans åt min mammas min. Sedan dess har det varit lugnt i vårt nya hem. Mamma kommer inte och hälsar på, tar emot min mans hjälp, men pratar bara om det är ja eller nej. Hon minns nog fortfarande det där med krisen.

Ingenting, kära mor! Du har ju ditt eget hus. Där bor du. Kom inte hit igen om vi inte bjuder hit dig.

Min mamma bor vid kanten av ett litet svenskt samhälle, där en glittrande älv speglar himlen och skogen breder ut sig precis bakom trädgården. När blåbären mognar samlar vi korgarna fulla, och i mossan gömmer sig kantareller och rodnande smörsoppar, så som det alltid varit sedan jag var barn. Jag sprang barfota bland gran och björk, kände vattnet mot huden, och livet fylldes av doften från skog och äng.

Jag gifte mig med Mattias, en vän från gymnasiet. Hans föräldrar bor inte långt från min mamma, fast på andra sidan landsvägen. Därifrån ser man varken älven eller skogen, så när vi åker ut från Stockholm stannar vi alltid hos min mamma, Agnes.

Men Agnes har förändrats åldern, eller kanske avund mot Mattias, har gjort henne irriterad och vresig. Små ord och anmärkningar blev till växande gräl. När vi någon gång sov över hos Mattias föräldrar, lyckades Agnes starta bråk även där, nu med Mattias mamma, Sigrid, om småsaker som en uteplats eller någon gammal filt. Sigrid blev så arg att hon skrek rakt ut, och ekot studsade mot de röda husen utefter hela gatan. Alla hörde de gamla oförrätterna som flög mellan dem, som vindsus i en dröm.

En månad senare när allting lagt sig och sommaren luktade av regn och järn, fick Mattias och jag en märklig idé att bygga ett eget litet hus vid skogsbrynet, så att ingen behövde vara arg på någon, och vi kunde få ett hem utan att svära eller viska.

Tomten var svår att få tag i, men till sist löste vi det ändå, nästan som av magi. Mattias pappa, Lennart, blev genast byggledare och drog igång projektet med hammare och tumstock. Han var mer på plats än någon byggnadskille vi anlitat.

Den enda som bara ställde till med trassel var Agnes. Hon dök upp när man minst anade, gav råd, kritiserade varje planka och varje spik. Ingenting var rätt, och det kändes som om huset byggdes av knotiga granar och svarta drömmar. Det blev en surrealistisk mardröm.

När huset var klart efter ett år av röriga byggdagar och märkliga samtal mellan skuggor, trodde vi att vi skulle få andas ut. Det fick vi inte. Agnes vägrade sluta dyka upp. Hon kallade oss själviska, hotade med att aldrig acceptera Mattias hjälp igen, som om det betydde någonting för henne att han alltid klippte gräset och lagade trasiga hängrännor.

En dag sa Agnes med tunn röst:

Varför kommer du hit? Stanna i Stockholm, och när du är här så visar du bara hur mycket du äger.

Där brast bägaren för Mattias. Han gick lugnt fram till Agnes, men det fanns ett slags stillhet i luften som fick henne att backa mot hallen.

Vad gör du, Mattias?
Ingenting, kära mor! Du har ju ditt eget hus. Stanna där. Kom inte hit om vi inte bjuder hit dig. Ge oss en helg där vi bara får vara själva, någon gång. Behöver du hjälp, ring! Om det brinner, då kommer vi.

Brinna, vad menar du egentligen?

Agnes försvann ut genom dörren, som om hon upplöstes i en dimma. Jag kämpade för att inte skratta när vi såg henne skjuta undan drömfigurer och halvspringa mot grindstolpen. Mattias höjde händerna och log:

Okej, kanske tog jag i lite med eldsvådan.
Nej, det var precis lagom.

Vi skrattade, minns hennes blick, och sedan blev det tyst på ett sätt som känns så vackert när man drömmer. Agnes kommer inte längre, tar emot Mattias små tjänster utan ett ord, och talar bara i ja och nej. Jag tror hon fortfarande tänker på bränder och vad eld egentligen betyder.