Ingenting, kära mor! Du har ju ditt eget hus. Där bor du. Kom inte hit igen om vi inte bjuder hit dig.
Min mamma bor vid kanten av ett litet svenskt samhälle, där en glittrande älv speglar himlen och skogen breder ut sig precis bakom trädgården. När blåbären mognar samlar vi korgarna fulla, och i mossan gömmer sig kantareller och rodnande smörsoppar, så som det alltid varit sedan jag var barn. Jag sprang barfota bland gran och björk, kände vattnet mot huden, och livet fylldes av doften från skog och äng.
Jag gifte mig med Mattias, en vän från gymnasiet. Hans föräldrar bor inte långt från min mamma, fast på andra sidan landsvägen. Därifrån ser man varken älven eller skogen, så när vi åker ut från Stockholm stannar vi alltid hos min mamma, Agnes.
Men Agnes har förändrats åldern, eller kanske avund mot Mattias, har gjort henne irriterad och vresig. Små ord och anmärkningar blev till växande gräl. När vi någon gång sov över hos Mattias föräldrar, lyckades Agnes starta bråk även där, nu med Mattias mamma, Sigrid, om småsaker som en uteplats eller någon gammal filt. Sigrid blev så arg att hon skrek rakt ut, och ekot studsade mot de röda husen utefter hela gatan. Alla hörde de gamla oförrätterna som flög mellan dem, som vindsus i en dröm.
En månad senare när allting lagt sig och sommaren luktade av regn och järn, fick Mattias och jag en märklig idé att bygga ett eget litet hus vid skogsbrynet, så att ingen behövde vara arg på någon, och vi kunde få ett hem utan att svära eller viska.
Tomten var svår att få tag i, men till sist löste vi det ändå, nästan som av magi. Mattias pappa, Lennart, blev genast byggledare och drog igång projektet med hammare och tumstock. Han var mer på plats än någon byggnadskille vi anlitat.
Den enda som bara ställde till med trassel var Agnes. Hon dök upp när man minst anade, gav råd, kritiserade varje planka och varje spik. Ingenting var rätt, och det kändes som om huset byggdes av knotiga granar och svarta drömmar. Det blev en surrealistisk mardröm.
När huset var klart efter ett år av röriga byggdagar och märkliga samtal mellan skuggor, trodde vi att vi skulle få andas ut. Det fick vi inte. Agnes vägrade sluta dyka upp. Hon kallade oss själviska, hotade med att aldrig acceptera Mattias hjälp igen, som om det betydde någonting för henne att han alltid klippte gräset och lagade trasiga hängrännor.
En dag sa Agnes med tunn röst:
Varför kommer du hit? Stanna i Stockholm, och när du är här så visar du bara hur mycket du äger.
Där brast bägaren för Mattias. Han gick lugnt fram till Agnes, men det fanns ett slags stillhet i luften som fick henne att backa mot hallen.
Vad gör du, Mattias?
Ingenting, kära mor! Du har ju ditt eget hus. Stanna där. Kom inte hit om vi inte bjuder hit dig. Ge oss en helg där vi bara får vara själva, någon gång. Behöver du hjälp, ring! Om det brinner, då kommer vi.
Brinna, vad menar du egentligen?
Agnes försvann ut genom dörren, som om hon upplöstes i en dimma. Jag kämpade för att inte skratta när vi såg henne skjuta undan drömfigurer och halvspringa mot grindstolpen. Mattias höjde händerna och log:
Okej, kanske tog jag i lite med eldsvådan.
Nej, det var precis lagom.
Vi skrattade, minns hennes blick, och sedan blev det tyst på ett sätt som känns så vackert när man drömmer. Agnes kommer inte längre, tar emot Mattias små tjänster utan ett ord, och talar bara i ja och nej. Jag tror hon fortfarande tänker på bränder och vad eld egentligen betyder.







