He Came Home, Still in His Coat and Shoes, and Shouted: “We Need to Have a Serious Talk!” – A Middle-Aged Love Confession, A Family’s Story, and the Unexpected Romance That Made My Husband’s Eyes Shine

The man comes home and, without even taking off his coat, exclaims: We really need to talk seriously.
He steps through the door, shoes very much still on, coat buttoned up, and calls out at once:
Emily! We need to have a serious talk
He barely pauses for breath, his eyes wide with urgency:
Im in love!
Well, thats it, Emily thinks to herself, our family has started its mid-life crisis. Welcome, welcome She says nothing, but studies her husbands face closely, something she hasnt truly done in five, maybe six (or has it already been eight?) years.
They say your life flashes before your eyes before you die, but what flashes through Emilys mind is their life together. Theyd met, unremarkably, on the internet. Emily had shaved a few years off her age online, and her future husband had generously added three centimetres to his heightsomehow they still managed to fall within each other’s standards andfind each other. Emily cant recall who wrote first, but she remembers his message wasnt crude, carried a gentle humour, and that immediately charmed her. At thirty-three, and as average as they come, she knew her chances in the marriage market; if she wasnt right at the end of the queue, she was certainly close, so she resolved to wear her best earrings, look through rose-tinted glasses, put on her lacy underwear, and slip some homemade shortbread and a book into her bag for her first date.
That first date went unexpectedly welloh, the things a good impression can do! Their romance bloomed quickly. They simply liked being together, and after six months of regular datesand parents despairing they’d ever see grandchildrenhe worked up the nerve to propose. They introduced their families, the suggestion to have a small, quiet wedding was unanimously approved, and, not wanting to risk anyone changing their mind, they picked the first available date at the registry office.
In Emilys view, they lived well. Their home life was a pleasant, mild affairno wild storms of passion, but plenty of kindness and respect. And what else is happiness? Her husband, a typical Englishman, dropped the charming-romantic-about-the-house persona within weeks of marriage, revealing himself to her as he really was: a straightforward, reliable soul who loved nothing better than pulling on his comfiest lounge trousers at home.
Emily, being the more complicated sort, gradually relaxed her own image of the mysterious, quietly sexy, intellectual housewife. Pregnancy only sped up the process. Within a year, she was perfectly happy to ditch the pretence altogether and settle into her favourite dressing gown with a relieved sigh.
The important thing was that, despite both abandoning their best foot forward acts, neither of them ran from the marriage, and neither had any complaints. This convinced Emily she’d made the right choice and strengthened her faith in their partnership.
Of course, the daily routines and raising two children born close together rocked the boat a bit, but there was never a shipwreck. When the storm passed, they were back to gently bobbing along in their own, familiar way. Their parentsgrannies and grandads bothhelped wherever possible. At work, both gradually climbed the ladder, not quickly but steadily. They still made time to travel, enjoy their hobbies, and, of course, each otherall within the sensible bounds of the average British statistic.
Theyd been married twelve years, and he had remained impeccably faithfulnever even flirted with anyone, which is saying something, as Emily wasnt especially jealous, and he could probably have managed it without drama. She pictures him attempting to flirt and cant stop herself from smilingthe image in her mind is so silly. Early in their relationship, realising he just wasnt cut out for traditional compliments, her husband started only offering them in silence (or through some ultrasonic frequency only he could hear), widening his eyes as if he were a startled heron.
After many years together, Emily had learnt to read that staresurprise, delight, mild approval, even horrorjust from the shape of his eyes. Now she imagines him dishing out compliments to some strange rat, his eyes going wider and wider
She feels her throat go dry, laughs nervously, and says:
So, whats this rat of yours called then?
Now his eyes practically leap off his forehead, and, rummaging about with nervous hands, he stammers:
What? How how did you know Im in love with a rat?! Honestlyastounding! I just couldnt help myself, the first time I saw her just look, shes wonderful, soft, beautiful reminds me so much of you
From inside his jumper, he carefully produces a tiny, grey rat with delicate, pink, translucent ears, a twitching pink nose, and shiny black eyes like beads.
But Emily barely registers his words now. She gazes at her husband, at his new friend, at both their faces together, and feels an overwhelming joy that he is in love with just this little rat so very like herself.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

He Came Home, Still in His Coat and Shoes, and Shouted: “We Need to Have a Serious Talk!” – A Middle-Aged Love Confession, A Family’s Story, and the Unexpected Romance That Made My Husband’s Eyes Shine
“Åh, flicka lilla, det är förgäves att du väntar på honom – han gifter sig inte med dig” Vera var bara sexton när hon förlorade sin mamma. Pappan hade gett sig av till Stockholm för att jobba för sju år sedan, men blev kvar där för gott. Ingen kontakt, inga pengar. Nästan hela byn hjälpte till vid begravningen och med det praktiska. Vera’s faster Maria, hennes gudmor, tittade ofta förbi och stöttade henne med råd och hjälp. När Vera var klar med skolan fick hon jobb på posten i grannbyn. Vera var en robust tjej, “frisk som en nypa,” sa folk. Runt och rödblommigt ansikte, lite potatisnäsa, men lysande grå ögon och lång tjock rågblond fläta ända ner till midjan. Den snyggaste killen i byn var Niklas. Två år efter att han kommit hem från lumpen flockades tjejerna kring honom, även stadsflickorna på sommarsemester. Han borde ha blivit skådespelare i Hollywood, inte lastbilschaufför i byn, sa folk. Han hade inte stadgat sig, blev aldrig långvarig med någon. En dag kom faster Maria till Niklas och bad honom hjälpa Vera med att laga staketet – det höll på att rasa. Utan manshjälp är livet svårt på landet. Vera klarade trädgården, men hus och staket var omöjligt att fixa själv. Niklas ställde upp direkt. Han inspekterade och började dirigera: hämta dit, spring bort, ge mig det där. Vera gjorde allt han sa. Hennes kinder blev bara rödare för varje gång, och flätan svängde nervöst på ryggen. När han blev trött serverade hon honom rejäl soppa och starkt te. Hon sneglade på honom när han bet av tjocka skivor mörkt bröd med sina vita starka tänder. Niklas jobbade med staketet tre dagar, och den fjärde kom han bara för att hälsa på. Vera bjöd på middag och pratet flöt lätt, och han stannade över natt. Sedan blev det en vana. Han gick alltid iväg före gryningen så ingen skulle se, men på landet kan man aldrig hålla något hemligt. “Åh, Vera, det är förgäves att du väntar på honom, han kommer aldrig gifta sig. Och även om han gör det, du kommer få kämpa med honom. När sommaren kommer, då svärmar stadsflickorna och vad gör du då? Du kommer brännas upp av svartsjuka – du behöver en annan kille.” Faster Maria försökte varna henne. Men vem lyssnar på den gamla när man är ung och förälskad? Sen insåg Vera att hon var med barn. Först trodde hon att hon bara blivit sjuk, men till slut slog det henne – Niklas är pappan. Ett ögonblick övervägde hon att ta bort barnet – hon var ju för ung. Men snart insåg hon att det var bäst så. Då skulle hon åtminstone inte vara ensam. Hennes mamma klarade det, så hon skulle också lyckas. Pappan hade ändå aldrig varit till stor nytta, bara druckit. Folk skulle prata, sen glömma. När våren kom och hon tog av vinterjackan såg hela byn hennes mage. Alla skakade på huvudet – trubbel med flickan, tyckte de. Niklas kom förstås för att se vad hon tänkte göra. – “Vad annars? Jag föder barnet. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Lev ditt liv,” sa Vera och fortsatte med hushållet, rodnaden från elden dansade på kinderna. Niklas log, men gick sin väg. Hon hade bestämt sig. Som vatten på en gås. Sommaren kom och stadsflickorna återvände, och Niklas glömde bort Vera. Hon kämpade på med trädgården, faster Maria kom och hjälpte till när magen blev för tung att böja sig med, och bar vatten från brunnen halvfulla hinkar. Magen växte, byns tanter spådde att barnet skulle bli en riktig liten starking. “Vi får väl se vem Gud sänder!” skämtade Vera. En morgon i mitten av september vaknade hon med en skarp smärta – det var dags. Hon rusade till faster Maria, som genast förstod allvaret. “Nu bråttom! Sitt ner, jag kommer!” Maria rusade ut till Niklas, som låg bakfull och förvirrad. När han insåg vad som hände skrek han: “Det är tio kilometer till sjukhuset! Ingen tid att hämta läkare – vi kör direkt! Samla ihop henne!” “Men hur ska vi köra lastbilen, då skakar vi henne sönder och samman,” klagade Maria. “Du följer med ifall något händer!” sa Niklas bestämt. De körde försiktigt på gångvägar och grus, Maria satt på en säck i lastbilen. När de väl kom till asfaltvägen gasade de på. Vera satt bredvid, bet ihop och höll om magen – Niklas blev spiknykter av stressen. När de nådde sjukhuset lämnade de Vera där. Maria skällde ut Niklas hela vägen tillbaka. “Inte rätt av dig – förstörde flickans liv! Hon är ensam och barn själv, och nu måste hon själv ta hand om ett barn. Hur ska det gå?” Innan bilen hann tillbaka till byn var Vera redan mamma till en stark liten pojke. Nästa morgon fick hon för första gången hålla och amma honom. Hon blickade skrämt på det röda, skrynkliga ansiktet, följde vad sjuksköterskorna sa. Hjärtat fylldes med kärlek och värme när hon pysslade om honom. “Kommer de och hämtar dig?” frågade den barska doktor vid utskrivning. Vera ryckte på axlarna: “Förmodligen inte.” Doktorn suckade och gick. Sjuksköterskan svepte in barnet i en filt, “Fjodor kör dig hem med sjukbilen – du kan inte ta bussen med nyfödd!” Vera tackade. Hon gick röd av skam genom sjukhuskorridoren, höll litet barn hårt intill hjärtat. Nu funderade hon – hur ska vi leva? Föräldrapenningen räcker knappt. Hon tyckte synd om både sig själv och sin lilla son, men när hon såg hans lilla rynkiga ansikte fylldes hon av ömhet och drev bort de tunga tankarna. Plötsligt stannade bilen. “Oj, efter två dagars regn står här stora vattenpölar – vi kommer ingenstans. Du får gå sista biten, knappt två kilometer kvar,” sade Fjodor. Med barnet sovande på armen kämpade hon sig fram längs kanten av vägen, genom djup lera. Ett av gamla skorna fastnade, och hon gick vidare med ett ben bar. När hon närmade sig byn var hon genomfrusen och trött, men såg att lampor lyste hemma. Hon öppnade dörren – innanför stod en barnsäng, en barnvagn och små kläder. Vid köksbordet satt Niklas sovande med huvudet på armarna. Han vaknade, såg henne i dörren – rödblommig och sliten, med barnet på armen och lera upp till knäna. Niklas rusade fram, tog barnet och lade honom i sängen, tände spisen och fixade varmt vatten åt Vera. Han hjälpte henne tvätta och byta om, lagade mat och värmde mjölk. När barnet grät rusade Vera fram och började amma framför Niklas, utan att skämmas. “Hur ska han heta?” frågade Niklas med hes röst. “Sergej – är det okej?” sa Vera, såg på honom med klara ögon fulla av kärlek och sorg. “Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom och gifter oss direkt.” “Det behövs inte …” började Vera, men Niklas avbröt. “Min son behöver en pappa. Nu har jag lekt färdigt – kanske är jag ingen superman, men jag lämnar inte min son!” Vera gav sitt tysta medgivande. Efter två år fick de en liten flicka också – de döpte henne till Nadja, efter Vera’s mamma. Det spelar ingen roll vilka misstag man gör i livet – det viktigaste är att de går att rätta till… Sådan är livets gång. Skriv gärna i kommentarerna vad du tycker om berättelsen – och lägg en tumme upp!