Katten råkade snubbla över mobilen… Doften av människa och den oväntat behagliga värmen lockade honom. Han la sig till rätta, kramade mobilen med tassarna och sträckte ut sig — och till sin förvåning glimmade skärmen till redan av en lätt katt-tass. Rita hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya mobil: redan första minuterna visade den sig vara felaktig, blev het av minsta rörelse — och nu hade den dessutom försvunnit. Så synd… Den var perfekt: stor skärm, kraftfullt batteri — precis den egenskapen som nu ställde till det. Och nu gick det inte ens att lämna tillbaka den — mobilen var ju borta! Rita kallade sig själv för “en riktig dumbom”, tog fram sin gamla hederliga knapptelefon och slog sitt eget nummer. Tonerna gick fram, men ingen svarade. Med en skvätt valeriana för nerverna försökte Rita lugna sig och återskapa dagens steg – kanske skulle mobilen dyka upp om hon gick samma väg igen? Plötsligt vibrerade det under handen — någon ringde. På displayen: hennes eget nummer! – Hallå? Bara brus i luren, korta inandningar… och så plötsligt: – Mjau… Rita la snabbt på. “Någon driver med mig,” tänkte hon surt. Att hon inte ens låste mobilen! Det var tydligt någon som lekte med den nu. En ny signal avbröt frustrationen. Samma andetag, samma prassel… och på hennes röst, återigen ett mjau. – Ring mig inte igen! röt hon. Men signalerna slutade inte. Till slut gav hon upp, klädde på sig och gick ut. Ljudet var utanför – “skämtaren” måste vara på platsen där hennes mobil tappats. Det var bara att följa sin väg. Hon ringde sig själv gång på gång. Och där — hon hörde till sin förvåning den välbekanta signalen. Rita gick mot ljudet, redo att ge “skämtaren” en uppläxning, men under trädet väntade en annan typ av ligist: En röd och något tilltufsad katt som slog vilt på hennes mobil med tassen för att få den tyst. Men så snart han såg Rita… Sprang han emot henne, som till en kär gammal vän. Han spann, strök sig mot hennes händer och kind. Rita var helt överväldigad av den plötsliga ömheten. Katten gned sin kalla nos mot hennes kinder — det var ju inte konstigt om han värmde sig på hennes heta mobil i kylan! Med mobilen i fickan och katten i famnen gick Rita långsamt hemåt, förundrad över kärlek vid första ögonkastet. Så här mycket hade hon tydligen betytt för denna röda varelse! Efter all den ömheten kunde hon inte låta honom vara kvar under trädet. Katten, djupt lycklig, rullade sig i hennes famn, strök sig mot hennes mun och haka, även om Rita försökte värja sig (men innerst inne njöt hon). För att vara hemlös var han ovanligt kelen. Förklaringen var dock enklare än hon trodde… Katten var alldeles yr av doften av valeriana som Rita själv spillt ut till nerverna bara en timme tidigare!

Dagbok, torsdag

Idag hände något riktigt märkligt. Jag vill nästan börja skratta när jag tänker tillbaka på det nu på kvällen, medan det doftar svagt av lavendel från fönsterbrädan och en viss röd katt spinner vid mina fötter.

Det började med att min katt Sigvard sprang på en mobiltelefon ute i parken här i Uppsala. Den luktade människa och var alldeles varm förmodligen efter att någon haft den i fickan. Sigvard älskar allt som värmer, så han la sig raklång över den och tog en paus, tassarna prydligt om mobilen. Tydligen tände han skärmen med en lätt beröring sådana prylar är så känsliga.

Jag, Lovisa Stenmark, var fortfarande sur på mig själv. Jag hann ju knappt hinna njuta av min nya mobil innan den strulade den blev glödhet av minsta användning. Och så råkade jag dessutom tappa bort den när jag var ute och handlade åt mormor. Typiskt! Den där nya stora skärmen, batteriet som skulle hålla i evigheter (men istället kokade över), och nu var allt borta. Det är omöjligt att reklamera telefonen är ju spårlöst försvunnen.

Din klantskalle… muttrade jag åt min spegelbild, innan jag fiskade fram min gamla Nokia från en låda. Jag slog mitt eget nummer. Det gick fram signaler, men ingen svarade.

Jag tog några droppar ångestlindrande valeriana, bäddade ner mig och försökte minnas exakt var jag gått under dagen. Kanske, om jag går samma väg igen imorgon, så hittar jag den. Just då brummade det till i madrassen någon ringde mig! De välbekanta siffrorna mitt nummer.

Hallå? svarade jag, hoppfull och ivrig.

Tystnad sedan prassel och andhämtning och så plötsligt:

Mjau

Jag slängde på luren direkt, hjärtat slog dubbla slag. Någon driver med mig! Och ännu värre jag har inte ens låst mobilen, så nu underhåller sig någon med min telefon. Irritationen avbröts av att det ringde igen.

Samma mystiska ljud, samma mjauande

Sluta ringa mig! fräste jag.

Men samtalen fortsatte. Till slut bestämde jag att det här går inte nu får det bära eller brista. Jag hoppade in i jeansen och jackan och gav mig ut i den kyliga Uppsala-natten, mobilen i högsta hugg för att ringa upp och pejla in ljudet. Om någon vill leka lustigkurre, så står hen säkert kvar där telefonen tappats.

Jag gick längs gatorna jag gått tidigare, ringde mitt nummer med jämna mellanrum. Plötsligt hördes min ringsignal från parken under en björk. Ilska blandades med nervositet. Jag närmade mig ljudet, redan förberedd att säga några väl valda ord till denna busiga tjuv.

Under trädet satt dock ingen människa utan en rödbrun, rufsig katt. Han låg tätt tryckt mot min mobil, klappade och bökade på den med tassarna, och jamade till apparaten varje gång den började prata. Självklart, det var Sigvard som svarade! När han upptäckte mig flög han genast upp i famnen.

All irritation rann av mig. Sigvard började kurra och gosa mot mina kinder, skakande av kyla men uppvärmd av min trasiga men ändå varma mobiltelefon. Jag smälte, och blev stående där mitt i parken, helt tagen av kattens ömhet.

Jag stoppade mobilen i fickan och bar hem Sigvard i famnen. Jag tänkte på hur en slump kan bli till kärlek vid första ögonkastet hur mycket denna lilla varelse måste ha längtat efter värme idag. Det fanns ingen chans att jag hade lämnat honom kvar där i vinterskymningen.

Väl hemma dansade Sigvard omkring på min arm, buffade mot min haka och mun (även om jag försökte värja mig, så njöt jag). Så hemmastadd, trots att han egentligen bara varit en vildkatt från parken.

Det visade sig förstås att förklaringen var enklare än jag anat: Doften av valeriana jag spillt på kläderna tidigare hade gjort Sigvard alldeles yr av lycka. Jag log för mig själv, strök katten bakom örat och tänkte att vissa dagar faktiskt slutar lyckligare än de börjar.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Katten råkade snubbla över mobilen… Doften av människa och den oväntat behagliga värmen lockade honom. Han la sig till rätta, kramade mobilen med tassarna och sträckte ut sig — och till sin förvåning glimmade skärmen till redan av en lätt katt-tass. Rita hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya mobil: redan första minuterna visade den sig vara felaktig, blev het av minsta rörelse — och nu hade den dessutom försvunnit. Så synd… Den var perfekt: stor skärm, kraftfullt batteri — precis den egenskapen som nu ställde till det. Och nu gick det inte ens att lämna tillbaka den — mobilen var ju borta! Rita kallade sig själv för “en riktig dumbom”, tog fram sin gamla hederliga knapptelefon och slog sitt eget nummer. Tonerna gick fram, men ingen svarade. Med en skvätt valeriana för nerverna försökte Rita lugna sig och återskapa dagens steg – kanske skulle mobilen dyka upp om hon gick samma väg igen? Plötsligt vibrerade det under handen — någon ringde. På displayen: hennes eget nummer! – Hallå? Bara brus i luren, korta inandningar… och så plötsligt: – Mjau… Rita la snabbt på. “Någon driver med mig,” tänkte hon surt. Att hon inte ens låste mobilen! Det var tydligt någon som lekte med den nu. En ny signal avbröt frustrationen. Samma andetag, samma prassel… och på hennes röst, återigen ett mjau. – Ring mig inte igen! röt hon. Men signalerna slutade inte. Till slut gav hon upp, klädde på sig och gick ut. Ljudet var utanför – “skämtaren” måste vara på platsen där hennes mobil tappats. Det var bara att följa sin väg. Hon ringde sig själv gång på gång. Och där — hon hörde till sin förvåning den välbekanta signalen. Rita gick mot ljudet, redo att ge “skämtaren” en uppläxning, men under trädet väntade en annan typ av ligist: En röd och något tilltufsad katt som slog vilt på hennes mobil med tassen för att få den tyst. Men så snart han såg Rita… Sprang han emot henne, som till en kär gammal vän. Han spann, strök sig mot hennes händer och kind. Rita var helt överväldigad av den plötsliga ömheten. Katten gned sin kalla nos mot hennes kinder — det var ju inte konstigt om han värmde sig på hennes heta mobil i kylan! Med mobilen i fickan och katten i famnen gick Rita långsamt hemåt, förundrad över kärlek vid första ögonkastet. Så här mycket hade hon tydligen betytt för denna röda varelse! Efter all den ömheten kunde hon inte låta honom vara kvar under trädet. Katten, djupt lycklig, rullade sig i hennes famn, strök sig mot hennes mun och haka, även om Rita försökte värja sig (men innerst inne njöt hon). För att vara hemlös var han ovanligt kelen. Förklaringen var dock enklare än hon trodde… Katten var alldeles yr av doften av valeriana som Rita själv spillt ut till nerverna bara en timme tidigare!
Choke on It “Shall we begin?” The solicitor adjusted his glasses and opened the file. Anna nodded, though her throat was tight. For half an hour she had been twisting her father’s old, checkered handkerchief in her fingers, still faintly scented with his cologne. Dmitri placed his hand over hers and Anna squeezed his fingers gratefully. Three days ago, her father was alive. Three days ago they had spoken on the phone, and he’d laughed at her joke about the neighbour’s cat. Now she was sitting in this stuffy little office, waiting as a stranger read out her father’s final will. Her mother sat upright at her right, composed and unblinking—she hadn’t shed a tear all morning. Svetlana, her younger sister, was beside their mother, nibbling a nail and glancing at her watch. Running late for something, apparently. “I, Geoffrey Corfield, being of sound mind…” Anna listened, but the words didn’t register. She pictured her father: gentle, thoughtful, always a little apologetic. He had known, of course he’d known, that their mother loved Svetlana more. But he kept silent—years, decades. Sometimes, though, he’d look at Anna with such sadness she’d wanted to hug him and say, “Dad, it’s alright. I’m alright.” “…the flat at 12 Baker Street, Unit 47, shall pass in its entirety to Svetlana Corfield.” Anna blinked. “I’m sorry?” The solicitor patiently repeated himself. Central London. One-hundred and twenty square metres. To Svetlana. “As for Anna Corfield, I leave the country cottage in Surrey, with all outbuildings…” The cottage? That run-down place they used to visit as children, no heating, outside loo. Dmitri sat up straight. “There must be some mistake.” “The document is in order,” the solicitor replied. “It’s a valid signature.” Anna looked at her mother, who studied her own rings as if seeing them for the first time. Later at their childhood home, packing up her father’s things, Anna turned to her mother. “Mum. Explain this to me.” “There’s nothing to explain, Anna.” Her mother turned to the window. “Your father’s decision.” “His decision? Or was it yours?” Silence. Then, that familiar syrupy voice, at once sweet and poisonous: “Svetlana needs it more, you see. Her salon folded, her boyfriend left her. She’s nowhere to go. You have Dmitri, a good job…” “I came to see you every week,” Anna’s voice shook, but she kept it even. “I gave you money. Paid for Dad’s medicines. How many times did Svetlana visit in the last six months? Twice?” “Don’t keep score, Anna. It’s unseemly.” Hearing this, Dmitri burst in: “Unseemly? Really? Anna’s held this family together for years and you leave her a shack? That’s what you call fair?” “Dmitri—” Anna tried to calm him. “No, Anna. Enough. We’re contesting this will.” Her mother’s lips thinned to a hard line. “You wouldn’t dare.” “We absolutely would. We’ll prove you forced your husband’s hand, find the old will! We’ll fight this!” They left. Anna stared out the car window the whole way home, forehead pressed to the glass. That night, sleepless, she studied the ceiling. Betrayal, she realised, is not so much a knife as a slow, throbbing ache. Childhood memories flashed before her eyes. Tenth birthday: Svetlana got a bicycle, Anna received a book. “Anna’s clever, she prefers books.” Graduation: Mum spent hours with Svetlana choosing a dress, Anna went alone. “You’re independent, Anna.” Svetlana broke Grandma’s vase—“It was an accident, never mind.” Anna got a B in maths—“You’ve let us down.” Always. Her entire life. “The solicitor says we have a case,” Dmitri said, sitting on the bed. “We can prove coercion. Neighbours saw the arguments.” Anna closed her eyes. Sue her own mother. Airing the family’s dirty laundry in front of strangers, the last threads of love pulled apart. “I don’t know, Dima.” “You’re just scared.” Yes, she was. Not of losing. Of utterly destroying what little remained binding her to them. Was there anything left to destroy? Next day Anna found herself at her mother’s door, searching for a way forward. Her mother answered as though Anna was there to beg for money. “Mum, can’t we just talk about this calmly?” “What’s there to talk about?” her mother snapped, striding to the drawing room. “You’d have your sister out on the street.” “On the street? The central London flat we both had a stake in?” The front door banged open. Svetlana stormed in, flushed, phone in hand. “Oh look, a family conference without me!” Kicked her heels off at the door. “Mum, I heard everything. Anna throwing her weight around again?” “Svetlana, I want to understand…” “What’s to understand?” Svetlana sunk into the sofa. “Why do you always get everything so easy? Rich husband, decent job. And me? Who’s helping me?” Easy? Fifteen years in accounting, nights over ledgers, a mortgage paid off only last year? “You see,” their mother stroked Svetlana’s hair, “my poor girl’s suffered enough. Salon gone, boyfriend gone…” “He left because you cheated on him,” Anna said before she could stop herself. “How would you know? Spying on me?” “You bragged about it at New Year’s. Remember?” “Mum! She’s shaming me!” Her mother rounded on Anna. “That’s enough, Anna. You’ve crossed a line.” Something snapped. “No, Mum. You crossed the line—decided one daughter mattered more than the other.” Anna picked up her bag. “I won’t contest the will. Keep your flat—choke on it. But you won’t see me again.” “Anna! You don’t dare! After everything we’ve done for you!” Anna paused at the door. “What have you ever done, Mum? Specifically?” Silence. Dmitri was waiting in the car. Seeing her face, he asked nothing—just took her in his arms. “I’m not suing,” Anna whispered into his jacket, “but I’m not coming back either. Never.” “Are you sure?” he asked. “Absolutely.” He nodded. “Let’s go see this cottage, then. See what you’ve got.” The cottage met them with the smell of damp and dust. Three rooms, a veranda with a broken window, a garden grown wild. Dmitri whistled. “There’s a lot to do…” “We can do it.” And they did. Anna hammered nails with a fury: each blow built something new into her life. New roof, insulation, running water. By summer’s end the cottage was transformed into something different, entirely her own. In the evenings, Anna read her father’s diary. “Anna came by again with medicine. Lena didn’t even ask how I was. Hard to watch. Wish I were braver…” And later: “My eldest is the strongest person I know. Shame she doesn’t realise it.” Tears fell onto the yellowed pages. Her father had seen. He’d known. He’d loved her—silently, apologetically, but loved her all the same. Four months on, the phone rang. Her mother’s number. “Anna…” “Yes?” “Svetlana… she’s sold the flat. Some business venture, an investment… She’s lost everything. No home, no money…” Anna looked out at the garden—young apple trees, tidy beds, a gazebo she and Dmitri built with their own hands. “And what do you want from me, Mum?” “Help! You can’t just abandon your sister when she needs you!” “No.” “What do you mean, ‘no’?!” “I mean no. This is your problem. I told you before—you won’t see me again.” She hung up and went back to her flowers. The dahlias were stunning this year—full, bright, golden in the autumn sun. The animal shelter was expecting her tomorrow: eight dogs and fourteen cats needed walking. Dmitri came onto the porch with two mugs of tea. “They called?” “Yes. Svetlana’s thrown it all away—lost the flat.” “And?” “And nothing.” Her husband smiled and sat beside her. The evening sunlight gilded the apple trees. Somewhere in the grass, crickets sang. The pain didn’t disappear. But it no longer ruled Anna’s life. Ahead were new friends, new hobbies, new sunrises above her own garden. And nobody would ever again tell her she wasn’t good enough.