Farmor packades ihop av hela familjen
Hela familjen hjälpte till att packa farmor inför hennes avresa. Utan att hålla något tillbaka, sa de rakt ut hur trötta de var på henne. De påpekade även att våren äntligen kommit, och nu skulle hon åka ut till sommarstugan utanför Växjö och stanna tills senhösten. Barnbarnen var kyliga mot henne, svärdottern hade inget övers för farmor. Sonen var ständigt på tjänsteresor och när han väl var hemma, var han lika ointresserad av sin mor som resten av familjen.
Farmor visste mycket väl att hon blivit en börda för dem. Hon förstod allt, och höll ut av ren envishet varje år väntade hon på våren som något det allra bästa. Det mest pålitliga, det mest äkta.
Det här året kom våren tidigt. Farmor satt ofta på bänken vid porten i Solna, njöt av den milda vårhimlen, och lät solen värma hennes magra kropp. Hon såg ut som en sliten sparv smal, i urblekta kläder som sett bättre dagar, och gamla kängor där gummisko överdragit hålen.
Trots att hennes egna inte brydde sig, behandlade grannarna henne med vänlighet. De hälsade alltid, frågade hur hon mådde, och ibland hjälpte de henne upp till lägenheten på femte våningen. Några grabbiga grannar bar hem hennes matkasse när de träffade henne på väg hem från Coop.
Farmor skötte hemmet även fast hon var gammal. Hon lagade mat, tvättade och städade det var hennes ansvar. Svärdottern gjorde det sällan.
Om du ändå bara sitter hemma hela dagen kan du lika gärna göra allt här, sa svärdottern ogenerat och sparkade av sig skorna i hallen när hon kom hem från jobbet.
Barnbarnen pratade aldrig med farmor. När de hade vänner över undvek hon att gå ut ur sitt rum, sedan ett av barnbarnen sagt att hon skämde ut dem med sitt slitna utseende.
Farmor sa aldrig emot. Hon var mest tyst. Kvällarna brukade hon gråta tyst för sig själv över sin lott, efter att de andra gått och lagt sig.
Hon skickades till stationen med taxi så slapp de följa henne på bussarna. Packningen var liten: en gammal väska och en liten påse med sladdriga kläder.
Med stöd av sin käpp linkade hon långsamt ut på perrongen. Hennes knän kändes tunga. Hon satte sig vid en bänk. Snart kom tåget mot smålandet, och hon steg ombord. Hon såg ut genom fönstret med ett snällt och ljust uttryck. När tåget började rulla tog hon fram en skrynklig foto från väskan. På bilden log hennes son, barnbarn och svärdotter. Den sista tiden fick hon bara se deras leenden där. Hon kysste bilden och lade den varsamt tillbaka.
På stationen klev hon av och gick långsamt mot stugan. En lokal kille skjutsade henne nästan hela vägen. Hon öppnade grinden till det fuktiga lilla spåret och gick mot sitt gamla hus. Allt kändes hemma. Här var farmor behövd om det så bara var till de gamla väggarna, de sneda trappstegen och den rostiga grinden. Hon var väntad.
Sommarstugan betydde allt för farmor. Hon hade fötts där. Hennes barn hade växt upp där, och hennes man hade gått bort där. Hon hade bott där nästan halva livet. Hon överlevde sin äldste son. Så blev det att han inte fanns kvar längre.
Farmor öppnade fönsterluckorna, tände spisen. Hon satte sig på bänken vid fönstret och tänkte på tiden som gått. På den bänken hade hennes barn suttit. Vid det bordet hade de ätit, på de gamla sängarna sovit. De sprang runt på golvet och kikade ut genom just de här fönstren. Hon hörde barnens röster gälla i minnet. Då var hon mamma den allra viktigaste och mest kära i deras liv.
Solen sken in i köket precis som då, och det hade varit många vårar glada, oroande, fyllda av omsorg levda just här. Hon log mot den vänliga svenska våren …
***
Nästa morgon vaknade hon inte. Hon blev kvar för alltid på sin egen jord. På bordet låg högar av gamla foton och ett nytt, lite skrynkligt, det samma där hennes familj log mot henne kvällen innan.
Så länge vi lever har vi en chans till mycket. Att be om förlåtelse, tacka, eller våga visa våra känslor. Så länge vi lever får vi aldrig skjuta upp sådant till morgondagen. När någon går bort, är det för alltid och de stenar som blir kvar i våra hjärtan blir svåra att bära.
Vi måste leva med tillit och ärlighet. Göra gott från hjärtat vårt eget hjärta. Älska och hoppas, värdera andras känslor och minnas dem som gav oss livet och styrkan att stå.
