Jag är 41 år och har aldrig varit otrogen mot min fru. Innan jag träffade henne var jag dock långt ifrån någon ängel. Jag hade aldrig haft någon seriös relation. Jag var fri och levde precis som en fri man gör. Ena veckan dejtade jag någon, nästa hade jag en annan. Fredagskvällar innebar middagar och helgerna innebar fest. Jag behövde aldrig förklara mig för någon, för jag hade aldrig lovat någon någonting.
Jag jobbade på en elverkstad i Malmö och tjänade helt okej. Efter arbetsdagens slut gick jag gärna med vänner på pub, ut till klubbar eller firade någon födelsedag. Ibland sov jag över hos en kvinna för att sen försvinna från hennes liv dagen därpå. Inte för att jag tyckte illa om någon, utan för att jag inte sökte något seriöst. Jag brukade alltid säga att jag inte var gjord för att binda mig.
Allt förändrades den dag jag träffade min fru. Det var på sjukhuset, där hon var sjuksköterska under sin praktik. Jag hade blivit skickad dit för att lösa ett elproblem. Hon bad om hjälp med ett trasigt vägguttag och vi började prata. Hon frågade vad jag hette, jag frågade henne detsamma vi skrattade och innan mitt skift var slut fick jag hennes nummer. Jag skrev till henne samma kväll. Inte som man gjort förr, med självsäkerhet och flört, utan nervöst lite som när man var femton.
Våra första dejter var enkla. Promenader, glass i parken, köttbullar efter jobbet. Sakta började jag ignorera andra kvinnor. Inte för att hon krävde det, utan för att jag inte ville ge min uppmärksamhet någon annanstans. Jag visste att hon inte var ännu en.
När jag frågade om hon ville bli min flickvän sa jag tydligt: Om vi ska börja, ska vi göra det ordentligt. Jag vill inte ha något halvdant. Hon såg på mig och sa lika bestämt: Jag delar inte. Jag svarade: Inte jag heller. Den dagen förstod jag att trohet handlar om att hålla sitt löfte inte bara om att sluta kolla på andra.
Vi gifte oss utan något överdåd. Vi bodde i ett uthyrt rum i Malmö, med en lånad säng och en liten spis. Vi jobbade jämt. Hon jobbade nattpass, jag tog extra timmar. Vi hade knappt tid eller ork för något äventyr. Räkningar, trötthet och gemensamma drömmar var vår vardag.
Frestelser kom ändå. På jobbet skickade en kollega sms mitt i natten. Hon skickade spontana bilder och skrev att jag förtjänade bättre än en trött fru. En gång väntade hon på mig på parkeringen och föreslog att vi skulle åka till ett hotell. Jag tackade nej. Jag körde hem till min fru direkt.
På en väns fest satte sig en berusad kvinna vid mig och la handen på min arm. Jag reste mig, letade upp min fru och vi gick utan att säga adjö. Jag valde hellre att framstå som oartig än att gå över en gräns som inte går att sudda ut.
Vänner skämtar om mig, säger att jag har blivit tråkig och att jag förr var levande. Och de har rätt jag är inte samma person längre. Förr levde jag för mig själv. Nu lever jag med någon.
Nyligen frågade min son om jag någonsin haft andra kvinnor under äktenskapet. Jag sa nej. Han såg förvånad ut och sa att nästan alla hans vänner har föräldrar som skilt sig på grund av otrohet. Då insåg jag att mitt val inte bara påverkar mitt äktenskap det formar mina barn.
Jag var kvinnokarl så länge jag var fri, för jag hade inga löften att hålla. Men den dagen jag bestämde att hon var kvinnan jag ville åldras med, insåg jag att lojalitet inte är ett fängelse utan ett dagligt beslut. Och än idag ångrar jag inte att jag väljer henne.
Jag är 41 år och har aldrig varit otrogen mot min fru. Men innan jag träffade henne var jag långt ifrån ett helgon – jag hade aldrig haft en riktig flickvän och levde som en fri man i Stockholms nattliv.
