KÄRLEK SOM ALDRIG TOG SLUT
En gång för länge sedan gifte sig Per i stor förälskelse och med hustruns godkännande. Men med åren började kärleken rinna ifrån familjen som en stilla bäck som blev till en ström och till slut en brusande älv. Inte ens när dottern föddes stannade flödet av. Tvärtom, känslorna fortsatte svämma över sina bräddar. Pers kärlek splittrades i flyktiga romanser, små intressen och korta förälskelser som aldrig tycktes sina.
Per kunde inte, eller ville inte, tillhöra endast sin hustru. Han vann alltid kvinnors hjärtan med sin charm, sin frimodighet och något mer som bara Gud visste vad det var.
Han strödde sin aldrig sinande kärlek frikostigt: till späda och fylliga, blonda och mörka, glada och allvarsamma, gifta liksom de som ännu sökte lyckan. Och kvinnorna besvarade hans känslor mer än gärna.
Hustrun, Majvor, verkade inget ana. Åtminstone kom varken förebråelser eller vredesutbrott från hennes håll. Per glömde heller aldrig bort Majvor, han lät henne alltid känna av sin närvaro som make.
Men så var det en dag som Pers brusande flod av passion plötsligt tystnade. Orsaken hette Josefin, en kvinna vars skönhet och intelligens förtrollade honom. Bara tillsammans med henne (vid sidan av hustrun) slösade han sin lediga tid. Josefin hade dock en make, som hon med jämna mellanrum hotade att lämna. För Josefin blev Per en nödvändig frisk fläkt, ja faktiskt en hel värld. Den här romanen varade i tre år.
Låt oss inte glömma att Pers dotter Malin växt upp under tiden. När skolan var slut reste hon till USA på ett utbytesprogram. Till sitt hemland Sverige återvände hon aldrig. I Los Angeles gifte hon sig med en amerikan och fick tre barn. Livet blev hektiskt och till sist bad hon sina föräldrar om hjälp. Hennes make, Eric, hade endast en pappa (Michael)modern var sedan länge avliden.
Per och Majvor flög långt till Amerika, till Malin och barnbarnen. I två år levde de för barnbarnens skull. Men ganska snart började Per längta hem. Majvor var förvirrad; varför skulle han resa? Per svarade inte utan packade ihop och reste. Det första han gjorde när han åter landade i Stockholm var att åka raka vägen till Josefin.
Så, Josefin, varsågod, här är jag! Livet har ingen mening utan dig. Säg bara ordet så stannar jag! Du har förhäxat mig, min Josefin!
Per, har du glömt? Jag är faktiskt gift. Det är roligt att se dig, men mer än så blir det inte
Per hade aldrig varit beredd på att hans stora kärlek skulle säga nej. Nedslagen återvände han till familjen i Los Angeles. Men där väntade Majvor med ett litet överraskningsbesked.
Per, Michael och jag har bestämt oss för att slå ihop våra liv. Du har väl egentligen inget att förebrå mig? Jag släpper dig nu, gå vart du vill. Vi klarar barnbarnen utan dig. Vad har du egentligen att lära dem? sa hon skadeglatt.
Du visste hela tiden? frågade Per misstänksamt.
Självklart! Det har alltid funnits vänliga själar som gärna avslöjar sanningen, log Majvor och kisade segervisst.
Nerslagen återvände Per hem till Stockholm. Och så till Josefin igen.
Har du tänkt om, Josefin? Kanske kan vi ändå bli tillsammans? försökte Per hoppfullt.
Nej! Du har ju flängt runt i Amerika medan jag har tänkt efter? Du försvann ju! Gissa vem som lyfte mig ur min ensamhet? Ledtrådmin make! Per, det är över, sade Josefin bestämt.
Den ratade mannen och älskaren stapplade hemåt. Han stängde in sig och syntes inte på flera dagar.
Så hördes en knackning på dörren. Utanför stod en ung kvinna.
God dag, farbror Per! Känner du igen mig? Jag är din dotters vän. Hur är det med Malin? Hon log blygt.
Jo tack. Och du är … Rebecka? Jo, visst minns jag, svarade Per likgiltigt och gäspade.
Farbror Per, har du nåt salt? Vi är ju trots allt grannar, sa hon och blev modigare.
Per såg närmare på dotterns vän. Trevlig och charmerande.
Kom in, Rebecka. Ska vi ta en kopp te? började Per skynda omkring.
Ack, farbror Per! Jag har älskat dig sedan jag var ung. Du har alltid varit min förebild! Visserligen gifte jag mig, men du var alltid upptagen Men jag är envis! Jag väntade!
Per var 56 år och Rebecka 33.
Den unga familjen väntade nu på tillökningPer stod kvar med teburken i handen och såg in i Rebeckas ögon. I dem glimmade något nytt, ett hopp han inte varit värd på länge. Tveksamheten låg som en slöja över honom, men så lättade han på locket till sitt hjärta för första gången på många år.
Jag har varit en dålig make, vän och far, mumlade han och tvekade.
Rebecka lade mjukt sin hand på hans arm.
Men det är inte försent, Per. Vi är här nu. Vill du sitta ner med mig? Vi kan prata. Eller kanske bara vara tysta tillsammans.
Per kände hur något brast inombords. All rastlöshet, all flykt, allt som varit det gled undan. Han visste inte vad framtiden skulle föra med sig, men just nu var här en människa som såg honom, som valt honom utan illusioner.
De drack sitt te, och när de skrattade åt någon gammal minnesbild berättad av Rebecka kändes det nästan som första gången. Kvällen övergick till natt, men ingen av dem ville låta stunden ta slut.
När morgonen grydde hade Per somnat med Rebeckas hand i sin, värmd av den nya, stilla kärleken som påminde mer om en trygg flod än en vild fors. Han förstod, kanske för första gången, vad trofasthet verkligen betydde.
Och som solen steg över taken i Stockholm visste Per att han trots allt förlorat och vunnit för första gången hört till någon. På riktigt.
