Utan mig klarar du dig inte! Du kan ingenting själv! ropade maken, medan han hektiskt vek sina skjortor och packade dem i en stor väska.
Men hon klarade det. Hon gick inte under. Kanske, om hon hade tagit sig tid att fundera på hur hon skulle överleva ensam med två barn, hade hon hunnit skrämma upp sig själv med alla tänkbara fasor och kanske till och med förlåtit otroheten. Men det fanns ingen sådan tid det var dags att lämna flickorna på förskolan och rusa iväg till jobbet. Och maken hade kommit hem bara en halvtimme tidigare, självsäker och nöjd med sin nya förälskelse.
När Elsa tog på sig kappan delade hon snabbt och tydligt ut instruktioner:
Linnea, du hjälper Maja att knäppa jackan och ser till att hon äter ordentligt på förskolan. Fröken sa att hon inte vill ha havregrynsgröten.
Anders, ta genast med dig alla dina saker dra inte ut på det här mer. Och släng gärna in nyckeln i postlådan när du går. Hej då.
Linnea föddes exakt en halvtimme före Maja, så hon sågs alltid som storasyster. De var nu båda fyra år gamla självständiga flickor, var och en med sin alldeles egna personlighet. Linnea åt bara den där hatade gröten för att man ska, men Maja stod på sig: Det är klumpar, och det tänker jag inte äta.
Det var en lycka att förskolan låg på bara tio minuters promenad från huset. Flickorna småpratade och hjälpte Elsa att hålla borta de dystra tankarna på framtiden. På jobbet fanns heller ingen tid att oroa sig vårdcentralen hade fullbokade listor hela dagen, och sen var hon tvungen att ta hem jourbesök också. Först på kvällen, när hon öppnade garderoben och möttes av tomma galgar där makens jackor brukade hänga, insåg hon: från och med nu var hon ensam. Men att ge sig hän åt självömkan låg inte för henne allting skulle helt enkelt vara som vanligt, kanske till och med bättre. Man kan ge upp och bli passiv, eller ta ett djupt andetag, tänka konstruktivt och försöka se det lilla positiva. Till att börja med var det dags att laga middag.
Vad är det egentligen som förändrats? funderade Elsa medan hon hackade grönsaker till en sallad. Maken har gått. Vilka sysslor brukade han ta hand om? Vad ligger nu på mina axlar? Inget som jag inte klarar. Jag behöver bara justera rutinerna lite. Det är ingen fara. Det kommer bli bra. Livet känns ärligare såhär inga funderingar på var han håller hus, eller om han är hos henne igen. Det kanske är jobbigare ensam, men i alla fall lugnare.
Efter att ha läst ännu ett kapitel ur Karlsson på taket och pussat sina sovande döttrar, skyndade Elsa till badrummet tvättmaskinen hade just stannat och det var dags att hänga tvätten.
Innan hon gick och lade sig ville hon dricka en kopp te för att samla tankarna och planera morgondagen. Flickorna var lika som bär tvillingar. Visst kunde två vara mer krävande än en, men Elsa hade aldrig känt så. Hon förstod inte heller varför andra visade henne medlidande.
Vi mår bra allihop, brukade hon svara. Vi kämpar inte ihjäl oss direkt. Jag klarar det.
Vattnet kokade. Elsa bryggde sitt favorit-te med citronmeliss, tände en liten lampa i köket. Ute var det ruggigt: snöblandat regn mot fönstret, men inomhus värme, tystnad och en trygg tickande väggklocka.
Då ringde det på dörren. Elsa blev förvånad det var grannen Ingrid, en äldre dam som hon aldrig riktigt trivts med. Ensam pensionär som rastade sin lilla lösspringande hund på mornarna och knappt hälsade, alltid med en bister min. Elsa hade sett den där tunna, toviga hunden smyga vid soptunnan ibland, blickande längtansfullt på påsar som kastades in. Tydligen hade Ingrid förbarmat sig och tagit hand om den. Ingen besökte Ingrid. Hon gick bara ut till affären och så, på sistone, till grönområdet med hunden.
Ursäkta att jag stör, sa Ingrid och svepte sjalen tätare om sig, men jag såg idag att din man bar ut sina saker till bilen. Har han lämnat dig?
Det rör inte dig, svarade Elsa snabbt.
Din man är inte min angelägenhet. Jag ville bara säga behöver du någon gång hjälp, så säg bara till. Jag kan passa flickorna eller hjälpa till med vad som helst.
Kom in, sa Elsa, och frågade: Vad heter du förresten? medan hon hällde upp te till två. Hon ställde fram en korg småkakor: Varsågod.
Jag heter Ingrid Andersson. Och du är ju Elsa, det vet jag sen innan. Så, Elsa, sa grannkvinnan och bröt av en bit kaka jag menar inget påträngande. Bara så du vet vill du ha hjälp någon gång, så är jag gärna behjälplig. Inte för pengar, bara för att jag vill. Det skulle faktiskt kännas bra för mig. Ingrid tog en liten klunk och nickade gillande:
Väldigt gott te. Är det citronmeliss? Jag har mycket örter på min sommarstuga, citronmeliss bland annat. Du får gärna komma ut till mig på sommaren och vila upp dig. Det finns plats, och där finns ett äppelträd med oslagbart goda äpplen…
Elsa såg på Ingrid och undrade varför hon egentligen ogillat henne. Kanske för att hon aldrig smilat undergivet eller frågat nyfiket hur det går att vara ensam med tvillingar? Hon höll sig undan, pratade aldrig i onödan och visade ingen nyfikenhet in i Elsas privatliv. Elsa hade tolkat det som snobbighet eller kyla. Nu såg hon något annat Ingrid frågade inte om maken, hon strödde inte salt i såret, utan erbjöd bara hjälp stilla och vänligt.
Elsa tog in detaljerna: den noggrant lagda knuten i håret, det rena förklädet med spetskrage, doften av en mild parfym och prydliga tofflor.
Medan Ingrid berättade om stugan, äpplena, bastun och sjön där änderna simmade hela sommaren, försvann Elsas oroliga tankar och hjärtat blev lättare och varmare…
Elsa minns det alltjämt, även om fem år har gått. Hon minns makens ord: Du kommer gå under! Du klarar dig inte! Men den tiden är förbi.
Ingrid skalar äpplena med vana händer och lägger dem vackert på degen innan hon skjutsar in pajen i ugnen. Salladerna står klara och grytan sjuder. I dag fyller älsklingsgrannen år. Det är augusti och dörrarna till den lilla stugan står öppna. Köket fylls av doften från äppelpajen.
Tänk så hon har hjälpt mig, tänker Elsa medan hon ser på Ingrid, rosig av värmen från ugnen. Vad hade jag gjort utan henne? Barnen avgudar farmor Ingrid. Och ändå hade hon kunnat låta bli att öppna dörren då, den där kvällen.
Flickorna är redan nio år skolbarn. Varje sommar tillbringas här: sjön, kompisarna och älskade farmor. Nära, varm, godhjärtad…
Jag går ut och plockar fler äpplen, så vi kan koka lite saft, säger Elsa och kliver ut med korgen på armen.
Under äppelträdet, i skuggan, vilar labradoren Ella. Tänk att den där magra lilla hunden från soptunnan blivit en så vacker, vänlig familjehund!
Allt handlar om kärlek. Bara kärleken kan rädda oss, tänker Elsa och räcker en kaka till Ella i sin stora varma hand.
