Mina föräldrar har alltid haft mycket att göra och bodde ofta på annan ort, vilket gjorde att jag fick växa upp hos mina morföräldrar i barndomen. De prioriterade sina karriärer framför tiden med mig, trots att de inte hade några ekonomiska problem. Därför kom jag också att få ett starkare band till mina morföräldrar, som alltid har stöttat och uppmuntrat mig genom livet.
När jag fyllde arton ärvde jag två lägenheter, vilket gav mig chansen att bevisa för mina föräldrar att jag kunde klara mig själv. Jag sålde lägenheterna och använde pengarna till att köpa ett hus i Uppsala, där jag pluggade på universitetet. Under hela studietiden höll mina föräldrar sig på avstånd och jag blev van vid att de inte var särskilt närvarande i mitt liv.
Tyvärr gick mina morföräldrar bort medan jag studerade, vilket gjorde att jag kände mig ännu mer distanserad från mina föräldrar. Det kändes som att de inte bidrog särskilt mycket vare sig till min uppväxt eller till resten av mitt liv. Eftersom vi aldrig lyckats bygga upp någon närmare relation hade jag också svårt att finna tid för dem, precis som de haft svårt att prioritera tid med mig när jag var yngre.
När de uttryckte sin besvikelse över att de inte fick ta del av pengarna från försäljningen av lägenheterna, kände jag inget behov av att ge dem något. För mig hade de inte varit närvarande i avgörande stunder, så nu satte jag mina egna behov först. Deras klagomål över att jag inte hade tid för dem gick mig ganska obemärkt förbi, eftersom jag hade lärt mig att sätta arbete och min egen välmående före allt annat precis som de en gång hade gjort.
Min respons till deras missnöje var enkel: “Jag har inte tid, jag jobbar.” Om någon borde förstå vad jobbet kräver av en, så är det väl de, eftersom de valde samma väg långt innan mig. Att fokusera på mitt eget liv och mina egna mål blev mitt sätt att hantera tomrummet efter deras frånvaro och att prioritera att jag själv fick känna lycka och tillfredsställelse.
