Minns för hela livet
Mikael Svensson förstod redan under sina skolår att han ville bli lärare. Det handlade inte bara om ett önsketänkande, utan om en djup övertygelse som växte fram efter en händelse han var med om. Redan som barn insåg Mikael att det viktigaste är att vara en sann människa, och ett föredöme fanns rakt framför honom. Just den stunden av genuin fostran satte spår i hans hjärta, och den bar han med sig genom hela livet.
Mikael gick i sjätte klass när det hände. Han bodde ensam med sin mamma i en liten lägenhet i utkanten av Norrköping. Det var samma år som hans pappa försvann. Han gick bara och sade till Mikaels mamma, så att Mikael hörde:
Jag har fått en ny familj, ni får klara er själva.
De orden skulle Mikael minnas för alltid. Han sprang in på sitt rum och grät tyst, så att inte mamman skulle märka något.
När jag blir vuxen, ska jag aldrig göra något sådant, tänkte han där och då. Pappa ska jag glömma.
Så blev det också. Han såg aldrig sin pappa igen och mindes honom bara då och då, mest när han hörde klasskamrater berätta om sina fäder. Det gjorde ont att de hade pappor, men inte han själv.
Mamma jobbade på en syfabrik och satt ofta hemma och sydde för att klara ekonomin. Livet var inte pråligt men de hade alltid mat på bordet. Till skolstarten försökte mamma klä Mikael i nya kläder, åtminstone så att han inte skulle behöva skämmas. De flesta levde likartat på den tiden, men ibland fanns det undantag.
I Mikaels klass gick en pojke som hette Karl. Han var vanlig men en dag hade hans pappa tur och ärvde ett hus ute på landet. Han sålde huset och startade eget, en liten bilverkstad i staden. Affärerna gick bra och pengarna började komma in. Karl blev bortskämd och visade gärna upp sina nya saker, och de andra barnen tittade avundsjukt.
En dag kom Karl till skolan och ropade:
Titta vilka fina klocka min pappa köpt till mig!
Alla fick se hans armbandsur ett riktigt, inte som de billiga från Konsum. Mikael tittade också motvilligt och blev lite ledsen, men han lät det inte märkas; precis som de andra barnen. Då mindes Mikael sin pappa igen:
Karl har i alla fall en pappa, tänkte han, medan hans egen försvann
Mikael kämpade med skolan. Mamman sa alltid:
Satsa på skolan, son, då får du ett bra liv du är mitt hopp.
Han hamnade aldrig bland topparna men höll sig alltid på den tryggt godkända nivån.
Den dagen hade de idrott på sista lektionen. I omklädningsrummet busade pojkarna runt, och Karl, som var rädd om sin fina klocka, tog av den och skulle lägga den i väskan, men i hastigheten missade han den. Bara Mikael såg att klockan föll under bänken.
Tankarna rusade: han kunde snabbt plocka upp klockan och stoppa den i fickan. Så han gjorde det, nästan utan att tänka. Ett kort ögonblick funderade han på om han borde säga något till Karl Du, jag hittade din klocka! men han kunde inte förmå sig.
Idrottsläraren, Ivan Zakrisson, ropade:
Ut snabbt nu och ställ er i led! Alla ställde upp, och lektionen började.
De sprang, hoppade, som vanligt, men Mikael tänkte på bara en sak: tänk om klockan faller ur fickan, då är det slut. Han ville lämna tillbaka den under bänken, men hur? Kanske lägga den i Karls väska, men hur? Om någon såg, skulle han bli ännu mer misstänkt. Och om han berättade att han sett klockan falla men inte sagt något, skulle han stämplas som tjuv.
Mikael mådde dåligt, klockan brände mot benet i byxfickan. Till slut ringde klockan, alla rusade till omklädningsrummet, Mikael gick sist. Karl skrek:
Någon har stulit min klocka! Den är dyr, kom igen och visa fickorna!
Mikael förstod inte vad han skulle göra nu skulle de hitta klockan, han skulle skämmas, och klasskamraterna skulle vända sig från honom.
Ivan Zakrisson, någon har tagit min klocka! ropade Karl.
Stilla nu, vad har hänt? läraren höjde rösten, och alla blev tysta.
Min klocka är borta, pappa gav den till mig. Karl klagade.
Sluta ta dyra saker till skolan, du vet att det inte är så snyggt. Nu reder vi ut det här. Kanske är det ingen stöld, den har säkert ramlat någonstans Nu, ställ er i led.
Varför då? undrade några.
Så att ni inte springer runt och stör. Alla, stäng nu era ögon Kom ihåg, om jag ser någon fuska blir det misstänkt.
Alla barn ställde sig i rad och blundade, medan Ivan gick igenom fickorna. Vid Mikael stannade han, klappade till mot hans byxficka och fann klockan. Mikael stod där, livrädd.
Läraren tog klockan och sa:
Byt plats nu, Mikael, du med grannen och felade, tills Mikael stod där, fortfarande med stängda ögon. Sedan sa han högt: Här är den ju, Karl! Du måste hålla bättre koll på dina saker.
Alla öppnade ögonen samtidigt, Mikael också. Klockan låg under bänken, fast någon annanstans, Karl tog den och satte den på armen. Klasskamraterna kastade blickar på honom, ingen längre avundsjuk han hade ju själv slarvat bort den och anklagat dem.
Ta inte med dig klockan till skolan fler gånger sa Ivan och släppte ut dem.
Efteråt kom de äldre eleverna in, Mikael gick ut sist och tittade mot Ivan Zakrisson, rädd för konfrontation. Hem gick han med nervös mage, och nästa dag var han rädd för att gå till skolan tänk om han blev kallad till rektorn
Men inget hände. Dagen gick som vanligt, lektioner, raster, Ivan syntes inte till. Hem gick Mikael lättad.
Kanske blir det inget. Kanske berättar han aldrig.
Mikael grämde sig länge och lovade sig själv: jag ska aldrig ta något som inte är mitt igen. Och så blev det. Han tog studenten, började på lärarutbildningen i Linköping.
Åren gick. Mikael Svensson tog sin examen, blev lärare och började själv undervisa. En dag, i hans klass, hände något obehagligt. En elev, Maja, saknade sina pengar. Hon berättade för Mikael:
Herr Svensson, någon har tagit mina pengar och genast mindes han sitt eget unga jag.
Han såg på eleverna och mötte den ängsliga blicken hos Karin en flicka från en svår familj, inte så välklädd. Han visste att hennes föräldrar drack, och nu detta Hon såg blygt mot honom. Han valde att agera på sitt eget sätt och sa:
Maja, hur mycket saknar du? Hon nämnde en liten summa, några tior. Jaha, det stämmer, Karin gav mig de pengarna, hon hittade dem på golvet och gav dem till mig. Var försiktig nästa gång och tack, Karin, för att du gjorde rätt.
Mikael tog fram sina egna pengar och gav Maja, med ett vänligt råd och plötsligt blev stämningen lättare; alla började prata och berömma Karin, som satt röd i ansiktet och såg på Mikael. Hon ville gråta, men förstod att hon inte fick svika lärarens förtroende.
Efter lektionen väntade Karin på Mikael, och han visste det redan när han gick in i klassrummet. Hon lade tyst de stulna pengarna på hans bord och satte sig.
Sätt dig, Karin, jag ska berätta en historia för dig.
Karin lyssnade noga när Mikael berättade om pojken Karl, som skröt med sin klocka. Om Mikael, som egentligen inte behövde klockan men hade tagit den ändå, och sedan mått dåligt. Han berättade om Ivan Zakrisson, den kloka idrottsläraren.
Ser du, han kunde ha förstört mitt liv där och då, och han hade haft rätt. Men han gav mig en chans. Nu ger jag dig samma chans, Karin.
Hon grät ändå, och sa försiktigt:
Tack, Herr Svensson. Det var första och sista gången Jag ska aldrig göra så igen och Mikael trodde henne.
Han visste att Karin verkligen ångrade sig, och så blev det också.
Någon gång, på semester hemma blev det dags att besöka mamman som nu var gammal. När han kom ut från matbutiken, mötte han den gamle Ivan Zakrisson, nu med käpp men fortfarande pigg. De hälsade och satte sig på en bänk, pratade om livet, om skolan.
Jag leder friskvård för äldre nuförtiden ja, man måste ju hålla folk igång! skrattade Ivan.
Ivan Zakrisson, jag vill tacka dig för den där gamla historien och han mindes klockan.
Mikael, jag visste ju själv aldrig vem som tog klockan. Tack för din uppriktighet.
Hur menar du, du hittade den ju hos mig?
Nej, jag kände igen den, men när jag gick igenom era fickor blundade jag själv. Jag ville inte se på den skyldige som en tjuv. När jag fann klockan, bytte jag plats mellan dig och din granne, lade snabbt tillbaka klockan under bänken och, när jag öppnade ögonen, visste jag inte längre vem det varit. Det var så. Jag förstod att det kunde knäcka dig. Nu är du själv lärare, och jag är stolt att du följde min väg. Det är min belöning.
Den där händelsen ledde mig rätt i livet. Jag är tacksam.
Länge satt de båda där, pratade och Mikael fick råd av sin gamle lärare. När de skildes åt sade Ivan:
Du vet, Mikael, det finns ett gott uttryck: Täcka din nästas fel, så täcker Gud dina. Så är det ofta i livet.
