Jag och min fru har varit tillsammans i tolv år inte illa pinkat, eller hur? I början var allt fantastiskt: jag jobbade, frun skötte hemmet och gav mig två underbara barn en dotter och en son.
Nyligen fick jag en befordran på jobbet, och familjens inkomster har skjutit i höjden. Man kunde tro att nu är det bara att njuta av livet och ta det piano. Men nej, problemen dök upp från oväntat håll. Min kära fru har blivit hopplöst beroende av tv-serier. Helt ärligt, hon slukar allt från brittiska mordmysterier till turkiska såpor och nu förstås koreanska dramaserier som verkar vara alltför poppis nuförtiden (en genre jag själv nyligen lärt mig namnet på kdrama, eller vad det nu heter).
Jag skulle inte bry mig om hon behövde varva ner på det sättet. Men sakta men säkert tog serierna över hennes liv. Min fru har knappt tid att dammsuga eller ställa sig vid spisen längre. Om jag säger något föreslår hon glatt att vi ska beställa hem mat Om vi har råd med det, älskling! Jo, jo, men ska barnen leva på hämtpizza varje dag?
Dessutom har hon lagt på sig några extra kilon kanske inte så konstigt när man ligger i soffan med fjärrkontrollen i ena näven och smågodis i den andra. Jag har försökt dra upp henne ur tv-soffan genom att föreslå att vi ska börja träna tillsammans eller gå och simma, men då kommer alltid samma refräng: Jag är trött. Trött av vad, undrar man ju!
En gång bestämde jag mig faktiskt för att sätta lite eld i baken på henne och anlitade en städfirma som gjorde rent hus här hemma. Resultatet? Min fru ansåg att hon nu var fullständigt befriad från hushållsysslor. Inte ens barnen har hon tid med hela hennes liv kretsar kring de där sabla tv-serierna.
Jag fattar inte hur jag ska få ordning på det här. Från att ha varit en livlig, rolig och härlig kvinna den kvinna jag blev kär i har hon förvandlats till en ganska tråkig soffpotatis vars största engagemang rör vad som händer i säsongens sista avsnitt. Ofta får jag sticka hem tidigare för att sätta igång tvättmaskinen eller hjälpa barnen med läxorna. Min svärmor är för övrigt alltid på min frus sida, trots att hon länge tyckte att jag inte var ett dugg bra nog för hennes dotter, så där har jag inget att hämta heller.
Nu funderar jag faktiskt på skilsmässa. Mest synd är det om barnen de är ju helt oskyldiga i allt detta. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, eller om det ens går att hitta någon vettig lösning på eländet.
