Jag är 21 år gammal. För fem år sedan tog min mamma hem sin andra man till vår lägenhet i Malmö. Redan från första stund tyckte jag illa om honom. Han arbetade som lokalvårdare. Han dök upp vid vår dörr med sina två nötta resväskor men började genast befalla mig runt och korrigera mig, som om det vore han som bestämde. En obehaglig typ. Jag förstår inte alls vad mamma såg hos honom. Hans lön räcker knappt ens till en kopp kaffe på Pressbyrån och han betalar dessutom underhåll till sitt ex. Vi har aldrig kunnat prata med varandra. I början var jag tyst, men senare började vi bråka högljutt. Efter gymnasiet kom jag in på Karolinska Institutet utan att betala studieavgift.
Sedan jag var barn har jag drömt om att bli läkare. Jag försöker studera hårt även om det är kämpigt på universitetet. Jag har till och med fått ett stipendium. För ett halvår sen började den där snubben gnälla på mig och sa: “Du är vuxen, men du lever fortfarande på din mamma. Vi ska inte behöva försörja dig, vi ger dig mat, kläder, skor; vet du, jag jobbade redan i din ålder.” Han anklagade mig för att inte bidra ekonomiskt hemma. Enligt honom borde jag jobba deltid och hjälpa dem, för vi var fattiga. Och det värsta var att mamma höll med honom, försökte uppfostra mig och leda mig rätt.
Mamma sa: “Du kan väl skaffa ett extrajobb, det är tungt att försörja dig, vi är inga maskiner.” För två kvällar sedan sa han plötsligt: “Vuxna barn ska flytta hemifrån.” Jag blev förvånad och tittade på mamma. Hon var tyst, så det innebar ju att hon var med på det.
Jag gick in på mitt rum. Dagen därpå började mamma prata om gårdagskvällen: “Jag har det hemskt svårt, jag står inför ett val. Vi bråkar hela tiden. Du startar bråk och kan inte hålla tyst. Jag vill leva mitt liv i lugn och ro. Han har rätt, du är vuxen och borde flytta nu. Du har en månad på dig att hitta eget boende och flytta ut.” Jag blev chockad. Aldrig hade jag trott att mamma skulle välja att kasta ut mig. Det kommer jag aldrig att förlåta henne för.
