When Your Mother-in-Law…

“Victor, Victor… wake up, will you? Look at him, still asleep… You’ll sleep your whole life away if you let you. Up with you now, or youll miss your chance at happiness!”

Adelaide Markhamnathough everyone called her Addiestood over him, arms crossed, her voice sharp as ever.

“Addie, for heavens sake, let me sleep a bit longer.”

“Sleep? Youll have plenty of that when youre dead. Get up!”

“Fine, fine if I dont, I suppose Ill sleep forever in the grave.”

“You wont get that chance either. Up with you!”

Victor dragged himself to the mirror, his eyes bloodshot, his face unshaven.

“Well?”

“Still dawdling, I see. Go wash, shave, make yourself presentable. Theres time yet. Hurry up.”

“What time, Addie?”

“The right sort.”

With a grumble, Victor shuffled to the bathroom, muttering under his breath. One wrong word, and hed get a slipper thrown at himshed perfected the art, even in death.

“Victor, did I ever tell you I can hear your thoughts sometimes? No? Well, now you know.” She settled cross-legged on his bed, serene as a ghost could be. “Side effect, I suppose. Now go onwash, brush your teeth, and for pitys sake, shave. You look like a vagabond.”

Arguing was useless. In life, shed been impossible; in death, she was worse.

Addie wasnt just any mother-in-lawshe was a phantom.

Yes, a ghost.

No, he hadnt lost his mind, nor drunk himself to delirium. One day, shed simply appeared in his flatafter theyd buried her.

“I hear you, you know,” she said, drifting closer. “Almost always. How my Lydia ever put up with you, Ill never know. Youre a proper dinosaur, you are.”

Victor waved her off and retreated to the bathroom.

He and Lydia had divorced a year ago. The children were grown, busy with their own lives. Lydia had snapped, called him a tyrant, accused him of stifling her, packed her bags, and left with a slam of the door.

Victor, bewildered, had remained alone.

Hed called hershed said she wanted nothing more to do with such a relic, a man stuck in the past. No one had ever called him such foul words before.

And how, Lydia demanded, could he stop being backward if he spent his days building houses, sheds, and the like? Strange woman, that Lydia, with her newfangled ideas and coarse language.

Shed taken up with some self-styled life coachVictor didnt know who the bloke was, nor did he care. Shed decided her life with Victor had been a prison, that hed yoked her like a plough horse, forced her to cook stew and fry cutlets.

Though, Lord, the way she fried those cutlets

Victor nearly choked on his own drool at the thoughtthen froze. Half-shaved, he bolted into the hall.

“Addie! Addie!”

“What on earth are you shouting for?”

“Addie, could youwould you teach me to make your stew? Please?”

“What, hand over my secret recipe? Not on your life!”

“What use is it to you now? Going to cook for the devil?”

“Ugh, you wretched man.”

“Lydia made it better than you, anyway.”

“What rubbish! I taught her everything she knows!”

Victor, still shaving, left the bathroom door open. Hed long given up on proprietiesthis was his Sunday now, waking at dawn to a ghosts nagging.

“The student surpassed the teacher, thats all.”

“What? Say that again, you ingrate!”

“Fine. What meat does Lydia use in her stew?”

“Beef, of course!”

“Wrong. She uses pork.”

“Then shes a fool! Beef is proper!”

“Oh, and I suppose it must be cooked in *that* pot, not this one?”

“Thats the one, yesoh, youre hopeless!”

Between the two of them, Victor scribbled notes as he cooked. Later, clean-shaven, he sat at the kitchen table, savoring the most divine stew hed ever tasted.

“Mum youre a genius.”

“What was that?”

“Your stew its heavenly.”

“And Lydias?”

“Pales in comparison. Waitare you crying? Can ghosts cry?”

“I dont know,” Addie sniffed. “You rotten man.”

“Now what have I done?”

“Nothing you called me Mum. And now here I am, weeping. Victor, I was meant to arrange your happiness, you know.”

“Hows that?”

“I was to send you out with the rubbishclean, shaved, at half-sixjust as Gladys from next door stepped out. Forty-seven, never married, new to the building. Youd have bumped into her, and well”

“And then?”

“Then nothing.” Her eyes dartedas much as a ghosts could. “Youd have well, you know. And Id have been free to go. Those were the terms.”

“What terms?”

“To make you happy.”

“So youve known all this for a year?”

“Yes.”

“Why didnt you do it?”

Her eyes flickered again. “Because you had to go and pester me about stew! Now Im stuck here until”

“Until what?”

“Until I make you happy, blast you!”

“Happy? With some strange woman? Im happier than you think.”

“How so?”

“Im alive. I breathe. I have the recipe for the best stew in England. And Ive got youMumto keep me from starving, rotting, or moping. Im not lonely. Ive got you.”

“Oh, go to the devil!” she shrieked, vanishing into the wardrobe, her wails muffled behind the door.

Victor sighed and set to tidying up.

“No, not like thatoh, Victor! Use *that* cloth!”

***

Lydia hadnt slept well. Shed dreamt of her motheryoung, beautiful, reaching for her, calling her name.

Shed meant to watch another video from her life coach, Everard Marvell, but the page wouldnt load. She tried calling instead.

The man was divine, enlightenedavailable day and night.

Everard didnt answer.

“Who the devil calls at this hour?” A rough voice snarled through the speaker, a bloated face filling the screen. “Are you mad?”

Lydia slammed the laptop shut. That wasnt Everardthat was some foul creature.

She sat awhile, then decided to visit the flat where *he* livedthe man whod enslaved her. But now she was free! Happy! Almost something was missing.

She didnt know why, but she needed to see Victor.

***

Victor and Addie were playing chess, laughing loudly.

“Gone completely mad,” Lydia thought, watching her ex-husband converse with thin air.

“Ah, Lydia! Hello! Mum, your moveaha! Check!”

Lydia couldve sworn the chess pieces moved on their own.

What fresh madness was this?

“You look well, Lydia. Though Mum says youve lost weight. Not eating? Let me fix you a bowl of stewMums special.”

“V-Victor are you all right?”

“Me? Why wouldnt I be? Mumyour motherpromised to teach me her cutlets next.”

“Victor what mother? Shes been gone a year.”

“Right. Shes lived with me since.”

“Victor darling, whats happened to you?”

“Im splendid, Lyd. Never better. Come, have some stew.”

Lydia decided humoring him was best.

The stew *was* in the pot. The smelljust like her mothers.

“You made this?”

“Yes. Mum shared her secret. Oh, stop crying, Addie! Lydia, ask her something only you and she would know.”

“Victor, I”

“Go on. You think Ive lost my mind. Ask.”

“Mum what secret did I tell you in Year Three?”

“That you fancied *what?* You fancied me even then?”

Lydia sank into a chair.

“What color was my pram? How old was I when my first tooth came in? Whos Auntie Kat?”

Every answer was correct.

“This cant be Victor is my mother really here?”

“Yes. Though not entirely solid. Shes a ghost, Lyd. Mumshow yourself.”

For a fleeting moment, Lydia saw her. Then again, in flashes.

“Shes fading, Lyd. But she loves you. Wants you happy. Wants *us* happy. What does that mean, Addie? Waitwhere are you?”

“Mother!”

Victor woke with a shout. Lydia jolted upright beside him.

“Lydia?”

“Victor?” She clutched the blanket. “I dont understand how thiswait. Was that?”

“A dream,” Victor whispered.

“You dreamed it too? That Mum was a ghost”

“And that you left me for some charlatan”

“Victor!”

“Lydia!”

A fist pounded the door.

“Honestly! Still abed? Up with you!”

“Mum?”

“Addieyoure alive?”

“Not for your sake! Lydia, stop filling your head with nonsensecoaches, quacks! I had the queerest dreamspent a year haunting this fool.”

“Get dressed. Were going to the cottage. Plenty of work thereknock some sense into you yet. And you, Victoryoull learn to make stew. Just in case.”

***

“Victor why, in thirty years with Lydia, did you never once call me Mum?”

“Dont know Mum. “Always called me Addie, like some spinster landlady. And then, in a dream, you do. Funny, isnt it?”

“Maybe it took the end of the world to make me see what was right in front of me.”

She sighed, the autumn light catching the silver in her hair. “Well. At least one of us is learning.”

Victor reached for her hand, and this time, she didnt pull away.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

When Your Mother-in-Law…
JAG BEHÖVER INTE EN FÖRLAMAD… sa svärdottern och gick sin väg… Men hon anade inte vad som skulle hända sen… I en liten svensk by levde en enkel gammal man, som på helgerna tog sig ett glas brännvin. Hans största dröm var att skaffa sig en hund, inte vilken som helst, utan en renrasig svensk älghund. Han var redo att resa långt genom halva landet för att köpa sin drömhund och ta hem till gården. Gubben kallades för Olle, kanske efter namn eller efternamn – ingen visste säkert. Olle eller Olsson, alla tilltalade honom så och han rättade aldrig någon. Efter dagens slit på potatislandet brukade han slå sig ner på bänken och minnas gångna tider. Ibland samlades ungdomarna omkring honom för att lyssna på hans berättelser om hur livet i byn varit förr. Olle hade förlorat sin fru för länge sen. Inga hade ett svagt hjärta och läkarna förbjöd henne helt att föda barn, men hon ville så gärna bli mamma. Hon födde Olle en son och blev sedan mycket sjuk. Olle älskade Inga och fixade allt hemma åt henne, till och med mjölkpaket bar han själv: “Inte du! – sa han, – doktorn har förbjudit!” Han tog hand om sonen, lagade mat och skötte hushållet. Inga klagade ibland: – Du gör mig bara till åtlöje! Se, kvinnorna kommer skratta! Jag gör ju inget hemma! Allt ligger på karln!.. Men kvinnorna skrattade inte, de var bara avundsjuka: – Åh, Inga. Kunde du låna ut din Olle till oss, bara en dag skulle vi vilja leva ditt liv! Hon log bara till svar. Med det leendet lämnade hon livet. Olle fann henne kall på morgonen. Han grät i tre dagar, sedan tog han hand om sonen. Pojken kom i svår ålder då, 14 år. Efter lumpen gifte sig sonen tidigt och blev kvar där han gjort värnplikten. Så blev Olle ensam. Men han tappade inte modet – trivdes med att snacka med byns unga. Sonen fick en dotter, Olle väntade alltid på besök från dem, men de kom aldrig. Jobb, ingen tid, alltid något annat. Han såg sitt barnbarn bara på foton. Men snart märkte byborna att Olle gick som en skuggfigur. Han log inte, skämtade inte på bänken utanför huset – satt aldrig där längre. När nyfikenheten till slut grep dem, kom svaret: Olle hade fått ett brev där svärdottern berättade att de varit med om en bilolycka. Barnbarnet låg svårt skadad på sjukhus, och Olle’s son hade dött. “Hemska tider! Vilken sorg!” – hela byn kände med honom, men fanns det ord som hjälpte i sånt lidande?.. Olle tog emot kondoleanser, men blev inte lättare om hjärtat. Sonen var död, men han gick inte att få tillbaka, och han sörjde ännu mer för barnbarnet, en ung tjej, 15 år, som låg i koma på sjukhus. Hon borde ha hela livet framför sig – Olles själ var söndertrasad. Det värsta – från svärdottern hörde han inget mer. Hon svarade varken på brev, samtal eller telegram. Hur skulle han få veta något om barnbarnet? Olle hade aldrig ens träffat henne, men han älskade henne ändå. Av bilderna att döma liknade hon Inga när hon var ung. Olle hade just börjat planera sin resa till stan där sonen bott, när plötsligt, kvällen innan avfärden, rullade en bil in på gården. Ut kom några personer och bar in en bår. In störtade svärdottern – Olle fattade inte genast att det var hon. Strax efter nästlade de in barnbarnet, halvt på kast, på soffan. – Hon är förlamad från topp till tå. Jag vill inte ha en sån dotter. Jag hinner gifta om mig och skaffa friska barn! – sa svärdottern. – Men jag är ju ingen doktor! – hann Olle protestera. – Doktor behöver hon inte. De kan ändå inte hjälpa. Hon behöver en vårdare. Vill du inte ta hand om henne – så begrav henne levande, jag tänker inte offra mitt liv! Jag är ingen vårdare! – sa hon och smällde igen dörren. – Du verkar inte ens vara hennes mor! – röt Olle efter. Nu förstod han varför sonen aldrig kommit hem med familjen. Med en sån fru gick man bara till marknaden för att bråka, aldrig på besök. Undra på att sonen råkat ut för en sån bråkstake… Men nu gick han inte att fråga längre. Om han bara anat att sonens fru skulle överge sin dotter, hade han rullat runt i graven. Så blev Olle ensam med barnbarnet. Flickan var faktiskt helt förlamad, men Olle var van att ta hand om hem och folk – nu fick han en ny mening med livet! Hans nya största mål: rädda flickan. Läkarna gav upp och skickade hem henne. De förstod inte ens hur hon överlevt kraschen. Skadorna var egentligen oförenliga med livet. Endast gamla huskurer och kloka gummor återstod. Byn saknade kloka gummor – närmaste var långt bort, och flickan kunde inte transporteras dit. Vad göra? Olle reste nästan varje vecka till kloka gumman, fick örter och tinkturer. Så försökte han bota barnbarnet. Ett år gick, hon låg likadan, som ett vedträ under täcket. Hon kunde inte ens tala ordentligt – bara mumla osammanhängande. Ibland såg han tårar rinna på hennes kind. Då slet det sönder hans hjärta. Han trodde flickan grät efter mor och far, och läste för henne barnböcker och talade länge med henne – men hon kunde aldrig svara. Båda plågades. En kväll hände något oväntat. När Olle som vanligt satt vid sängkanten, stormade ett gäng ungdomar in efter disco. Han hade av misstag glömt låsa dörren. De visste ju att det bodde en förlamad flicka där. Någon föreslog att de skulle “ha lite kul” – hon kunde ju inte protestera… De trängde in. – Jaha, gubbe! Ta av henne täcket och sär på benen! Vi lottar om vem som börjar… – kommenderade den brusigaste. – Snälla! Hon är bara 15! – ropade Olle. – Vänta lite, måste bara borsta tänderna! – sa Olle och rusade till köket, öppnade källaren och skrek ”Tag honom!” Ur källaren studsade plötsligt en enorm älghund. Han for rätt på ligisterna och högg dem i baken! Ledaren var nära att få ädlare delar avbitna. Resten sprang med rivna byxor genom byn, skrattade folk gott åt, och älghunden jagade dem ända ut till skogsbrynet. När Olle kom in igen satt barnbarnet plötsligt på sängen och ropade: – Bamse! Bamse! Ta honom, farfar, håll fast så han inte springer! Då fällde Olle tårar av glädje. Från den dagen började flickan tillfriskna. Efter ett tag lärde hon sig till och med gå. Om det var kloka gummans örter, eller chocken som gjorde det, vet ingen – men prata kunde hon i alla fall, så mycket att hon tagit igen alla tysta år. Undrar ni var hunden kom ifrån? Det är enkelt: Bamse hade bott hos Olle’s son. När tragedin väl inträffade och sonen dog, gjorde svärdottern sig både av med dottern och hunden. Hunden kom med flickan, men Olle fick inget veta. När svärdottern gick, gick Olle för att stänga grinden och mötte hunden sittande där – mager och sorgsen, med tårar i ögonen. Olle hade inte ens vetat att sonen haft hund. Han kunde inte lämna sonens hund ute – han tog in honom. Hunden tjänade Olle troget, och när de där odågorna kom, satt han i källaren för värmens skull. På kvällen brukade Olle släppa upp honom, men just den kvällen hade han glömt. Hade Bamse varit ute tidigare, hade de aldrig kunnat komma in. Flickan berättade sedan att när tårarna rann berodde det på att hon saknade Bamse. Olle brukade ha hunden på gården, aldrig inomhus, men flickan längtade och kunde inte säga något. Bamse, efter att ha jagat bort ligisterna, kom in och slickade sin lilla matte glad i ansiktet. Han längtade också. Så levde de tre tillsammans: Olle, barnbarnet och Bamse. Och från flickans mamma hörde de aldrig mer ett ord.