Elefantmamma i panik ropar på hjälp och leder svenska räddare till sitt fastklämda elefantbarn

Dagbok, 14 oktober

Jag minns en ruggig höstdag utanför Växjö, när något ovanligt hände vid en bondgård inte långt från min barndomshem. En älgkalvs mamma försökte förmedla till oss människor att hennes bebis fastnat i ett cementblock, och att det inte var någon slumpnågon hade placerat det där med mening. De svenska lantbor som hörde älgens klagande läten strömmade till platsen för att hjälpa till efter bästa förmåga. Genom ett gediget samarbete lyckades vi till slut få ut kalven ur blocket!

Den här upplevelsen visade mig att älgar är inte bara lugna jättar utan också intelligenta djur med mycket omtanke. Först förstod ingen vad älgkon försökte säga, men när hon svimmade av att hon kämpat för nära det elektriska stängslet gick det upp för oss: hon ville leda oss till sin unge som satt fast.

Till slut befriade vi älgkalven och hon var äntligen säker. De lättade räddarna lyfte henne försiktigt upp på en lastbil och körde henne till ett djurhem utanför Kalmar, där hon får leva i trygghet och ro.

Att se kalvens envishet att bli fri och återförenad med sin mamma var verkligen rörande. Det här lärde mig att naturen har en stark kraft och att vi människor har ett ansvar att förstå och hjälpa, inte bara se på. Jag kommer alltid att minnas dagen då hjälpsamhet och omtanke räddade ett liv.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Elefantmamma i panik ropar på hjälp och leder svenska räddare till sitt fastklämda elefantbarn
När de bar ut Lasse Rogström från BB, sa barnmorskan till hans mamma: “Vilken bjässe. Det blir en riktig viking av honom.” Mamma svarade inget. Hon såg redan då på sitt bylte som om det inte var hennes barn. Lasse blev ingen viking. Han blev överflödig. En sån där, ni vet, som man visserligen fått, men aldrig riktigt vetat var man ska göra av. — Din konstiga unge sitter i sandlådan igen och skrämmer alla barnen! — ropade tant Birgitta, grannskapets egen rättviseväktare, från balkongen på andra våningen. Lasses mamma, en sliten kvinna med tom blick, fräste bara till: — Gillar du det inte, så låt bli att titta. Han rör ju ingen. Lasse rörde verkligen ingen. Han var stor, klumpig, med evigt sänkt huvud och långa armar släpandes längs sidorna. Vid fem sa han inget. Vid sju mumlade han. Vid tio började han prata, men det lät ärligt talat bättre när han var tyst – rösten var skrovlig, sprucken. I skolan fick han sitta längst bak. Lärarna suckade över hans tomma blick. — Rogström, hör du ens mig? — undrade matteläraren och knackade med kritan på tavlan. Lasse nickade. Han hörde. Men såg ingen mening med att svara. Varför? De skulle ändå dra till med ett E, bara för statistikens skull, och sen låta honom vara. Klasskompisarna rörde honom inte – de var rädda. Lasse var stark som en oxe. Men inte heller ville de vara med honom. De gick omvägar runt honom, som runt en djup vattenpöl. Ganska äcklat, i en stor båge. Hemma var det inte bättre. Styvfarsan, som dök upp när Lasse fyllde tolv, deklarerade direkt: — Jag vill inte se honom när jag kommer hem. Äter mycket, men ger inget tillbaka. Så Lasse försvann. Hängde på byggen, satt i källare. Han lärde sig att bli osynlig. Det var hans enda talang – att smälta in i väggarna, i betongen, i smutsen under fötterna. Den kvällen då allt förändrades regnade det småkallt och envist. Femtonårige Lasse satt i trapphuset mellan femte och sjätte våningen. Hem fick han inte gå – där hade styvfarsan besök, vilket betydde fest, rök och kanske ett par tunga smällar. Dörren mitt emot gnisslade upp. Lasse pressade sig in i ett hörn, försökte göra sig mindre. Ut kom fru Tamara, en kvinna över sextio, men rakryggad som om hon knappt fyllt fyrtio. Alla i trakten kallade henne udda – ingen bänkprat, aldrig med i gnäll om mjölkpriser, alltid spikrak i ryggen. Hon såg på Lasse. Inte med medlidande, inte med avsmak. Snarare… som om hon analyserade. Som när man försöker räkna ut om något går att laga. — Vad gör du här? — frågade hon med stadig, djup röst. Lasse snörvlade. — Bara. — Bara katter föds, — snäste hon. — Är du hungrig? Lasse var alltid hungrig. Växande kropp krävde bränsle och hemma var kylen tommare än itvätten. — Nå? Jag frågar inte två gånger. Han reste sig klumpigt och följde efter henne in. Hennes lägenhet var inte som andra – böcker överallt. Doft av gammalt papper och något köttigt, gott. — Sätt dig, — nickade hon mot en pall. — Tvätta händerna först. Där finns tvål. Lasse lydde. Hon ställde fram tallrik med potatis och riktig gryta, köttbitar stora som drömmar. Han mindes inte sist han åt kött – inte korv, inte skinka, utan kött. Han åt snabbt, nästan utan att tugga. Tamara satt mittemot, kinden i handen, såg på honom. — Har du bråttom? Ingen tar maten. Tugga, säger jag. Magen tackar dig sen. Lasse saktade ner. — Tack, — muttrade han och drog sig om munnen med tröjärmen. — Med ärmen? Servetter, vet du vad det är? — hon sköt fram en bunt. — Du är helt vild. Var är din mor? — Hemma. Med min styvfar. — Jaha. Överflödig i familjen. Hon sa det så sakligt att Lasse inte ens blev ledsen. Bara ett konstaterande, som “det regnar” eller “brödet blivit dyrare”. — Lyssna nu, Rogström, — sa hon strängt. — Du har två vägar. Flyta runt och försvinna tidigt, eller använda det du har. Jag ser att du är stark, men huvudet är… tomt. — Jag är dum, — erkände Lasse. — Så säger de i skolan. — Det säger de om många. Skolprogrammet är för medelmåttor. Du är inte medelmåtta. Du är annorlunda. Vad kan du med händerna? Lasse såg ner på sina breda, skroviga händer. — Vet inte. — Det tar vi reda på. Kom imorgon. Laga min kran, den läcker. Verktyg får du av mig. Från den dagen besökte Lasse Tamara varje kväll. Först lagade han kranar, sen eluttag, sen lås. Han upptäckte att han hade känsla för saker, förstod mekanik utan ord – med någon sorts instinkt. Tamara pysslade inte om. Hon lärde. Hårt, bestämt. — Fel grepp! — kommenderade hon. — Vem håller en skruvmejsel som en sked? Ta tag! Och hon dängde honom på fingrarna med en trälinjal. Det sved, faktiskt. Hon gav honom böcker – inte skolböcker, utan om överlevare, uppfinnare, upptäcktsresande. — Läs, — sa hon. — Hjärnan måste jobba, annars rostar den. Tror du du är ensam? Förstår du hur många som varit som du? Och tagit sig vidare. Vad är du sämre för? Sakta fick Lasse höra hennes historia. Hela livet som ingenjör, ingen familj, maken död ung. Fabriken slog igen på nittiotalet, sen pension och översättningar. Men hon vek sig inte, blev aldrig bitter – bara fortsatte stå rak. — Jag har ingen. Och du har väl knappt någon heller. Men det är inte slutet. Det är början. Förstår du? Lasse förstod inte riktigt. Men han nickade. När det blev dags för lumpen, bjöd hon in honom på middag — som en högtid. Bullar och hemkokt sylt. — Lasse, — för första gången kallade hon honom vid förnamn. — Du kan inte komma tillbaka hit. Det här träsket drar ner dig om du låter det. Efter lumpen — ut i landet. Sök dig till Norra byggen, till var som helst. Men hit? Inte en gång till. Fattar du? — Fattar, — nickade Lasse. — Här har du, — hon gav honom ett kuvert. — Trettio tusen kronor. Allt jag sparat. Det räcker om man är smart. Och kom ihåg: du är bara skyldig dig själv nåt. Gör något av ditt liv, Lasse. Inte för min skull, utan för din. Han ville neka. Men hennes blick — sträng och krävande — gjorde det omöjligt. Det var hennes sista lektion. Sista ordern. Han gick. Och kom inte tillbaka. Tjugo år passerade. Kvarteret förändrades. De gamla pilarna höggs ner, allt täcktes av asfalt och bilar. Bänkarna blev obekväma, järn, husets fasad flagnade men stod kvar – envist, som en gammal man utan någonstans att ta vägen. En svart SUV stannade framför porten. Ur steg en man – lång, bredaxlad, dyr men diskret rock, hårt ansikte format av norrländska vindar och trygga, lugna ögon. Det var Lasse Rogström. Nu “Herr Rogström”, chef över ett byggföretag i Norrland. 120 anställda, tre stora projekt, rykte om pålitlighet. Han hade jobbat sig upp från noll – först grovarbetare, sen förman, sen platschef. Pluggade på kvällarna, tog examen. Sparade, investerade, riskerade. Föll – och reste sig. Trettiotusen från Tamara hade han betalat tillbaka många gånger — skickade pengar varje månad, trots hennes protester. Men så kom de i retur. “Adressaten saknas.” Ett par kvinnor satt på gården. Gamla tantgänget var borta. — Ursäkta… Vet ni vem som bor i fyrtiofemman? Tamara, ni vet… Kvinnorna vädrade skvaller. — Åh, Tamara… — en sänkte rösten. — Det gick utför. Minnet försvann, blev förvirrad. Några “släktingar” dök upp och sålde lägenheten, skickade henne till nån bondgård. Märkligt – några släktingar har vi aldrig hört om. — Till Sunnanå, va? — sa en annan. — Gammalt torp, nästan ingen bor kvar. Lasse frös till. Han kände igen mönstret. Såg det i Norrland ofta: lömska släktingar tar över, skickar iväg de gamla. — Var ligger Sunnanå? — Utanför centralorten, fyrtio kilometer. Vägen är dålig men det går att köra. Lasse satte sig i bilen. Sunnanå låg ödsligt mitt i gästrikedimman. Tre gator, halva husen öde, sönderregnade vägar. En handfull gamlingar och några utslagna familjer. Enligt lokalbefolkningen hittade han rätt torp. Halvfallet staket, kläder på lina. Han öppnade porten med en gnissling. På trappan stod en suput, ovårdad och ointresserad. — Vafan vill du? — Var är Tamara? — Finns ingen Tamara här. Dra. Lasse drog undan honom utan svårighet och steg in. Doft av fukt, mögel. I rummet: tomburkar, smuts, rester. I nästa… På en järnsäng låg hon. Pytteliten, urblekt. Tovigt hår, grå hud, mörka ringar under ögonen. Men det var hon. Hans Tamara. Kvinnan som lärt honom skruva, hålla ut, tro på sig själv – gett honom sista slanten och sagt: “Bli en människa.” Hon öppnade ögonen — dimmig, svag blick. — Vem är där? — Det är jag, Tamara. Lasse. Kommer du ihåg? Han som lagade dina kranar. Hon tittade länge. En tår letade sig utmed kinden. — Lasse… kom tillbaka. Du blev stor. Blev människa… — Människa, Tamara. Tack vare dig. Han svepte in henne i en filt, lätt som ett barn, och bar henne ut. Under sjukdomslukten kände han hennes gamla doft — papper och tvål. — Vart ska vi? — Hem. Mitt hem. Där finns värme. Och böcker. Du kommer gilla det. På vägen försökte suputen bryta in: — Stanna! Hon skrev över huset på mig! Lasse vände sig mot honom, lugnt och isande. — Det där får du förklara för mina advokater. Och polisen. Och åklagaren. Om det visar sig att du lurat henne tar de i. Förstod du? Mannen nickade, blek av rädsla. Det blev en lång process – undersökningar, rättegång. Till slut upphävdes överlåtelsen: Tamara saknade förmåga att fatta beslut. Suputen dömdes, huset återlämnades. Men Tamara behövde inte lägenheten längre. Lasse byggde ett riktigt norrländskt hus – stort, av lärk, med kakelugn och stora fönster. Tamara fick den ljusaste kammaren på bottenvåningen. Bästa läkare, sköterskor, näringsriktig mat. Hon repade sig, blev rundare om kinderna. Minnet var borta — men viljan och humorn bestod. Började läsa igen, i tjocka glasögon. Började kommendera — skällde på städerskan för damm på hyllan. — Vad är det där för spindelväv? — muttrade hon. — Bor vi i en lagård? Och Lasse log. Men han nöjde sig inte där. En dag kom han hem med en ung kille — spenslig, nervös blick, kläder flera storlekar för stora och en ärrad kind. — Tamara, — sa han, — det här är Joel. Han sökte sig till bygget, har ingenstans att bo. Uppväxt på barnhem. Bra grepp, men huvudet snurrar. Hon la boken åt sidan, drog på sig glasögonen, mätte honom med blicken. — Varför står du bara där? Gå och tvätta händerna. Det serveras köttbullar. Tvål, där! Joel skyndade iväg. En månad senare fanns också en flicka — Kajsa, tolv år, halt på vänster ben, huvudet sänkt. Lasse tog henne som fosterbarn efter att hennes mamma förlorat vårdnaden. Huset fylldes. Det var inte PR-projekt. Det var en familj. Familjen av de ingen ville ha. Han såg hur Tamara visade Joel hur man håller en hyvel — slog honom på fingrarna med samma linjal. Hur Kajsa läste högt från soffan, långsamt och snubblande men hon läste. — Lasse! — ropade Tamara. — Drömmer du? Kom och hjälp till, de behöver dig! — Kommer, — svarade han. Han gick till dem. Till sin annorlunda, kantiga, stökiga familj. Och för första gången på fyrtio år kände han att han inte var överflödig. Att han var precis där han skulle vara. — Hur är det här, Joel? — frågade han en kväll när de satt på farstubron och såg ut över den norrländska stjärnhimlen. — Det är rätt bra, Lasse. Men… — Vad? — Det känns… konstigt. Varför bryr du dig? Jag är ju ingen. Lasse gav honom ett äpple. — Vet du, en klok kvinna sa en gång: “Bara katter föds för ingenting.” Joel log snett. — Vad betyder det? — Att inget händer utan anledning. Inte gott, inte ont. Nu är du här — det är ingen slump. I huset lös lampan i Tamaras rum. Hon satt och läste, som vanligt. — Sov nu, Joel. Imorgon väntar staketet. — God natt, Lasse. — God natt. Lasse satt kvar på farstubron i mörkret. Utan skrik, utan rädsla, bara tystnad, syrsor och den avlägsna motorvägen. Han visste att han inte kunde rädda alla. Men han hade räddat dem. Tamara. Och sig själv. Och just nu — räckte det. Nästa dag skulle han fortsätta. Som hon lärt honom.