Only My Fate

**Only My Fate**

“Mum, what are you doing here?” Alice gasped, spotting her mother in the maternity clinic waiting room.

“Oh, love, do you have an appointment today too? You didnt mention anything yesterday” Susan lowered her eyes, flustered.

“Mum, this place is for pregnant women. Why are you here?” Alice ran a hand over her swollen belly.

“Alice, I wanted to tell you” Susan glanced around, searching for the right words. “Well, Im expecting a baby too.”

Susan had Alice at eighteen. The girls father took no interest, paying minimal child supportand only after court orders.

But Susan adored her daughter. She worked two jobs, sewed late into the night. Friends would shake their heads. “Why work yourself to the bone? Youre wasting your youth!” But Susan wouldnt listen. All that mattered was her girl wanting for nothing. The finest chocolates, stylish coats, expensive dollswhatever Alice asked for. Susan denied herself everything, but her daughter never felt deprived.

Alice grew used to the best. Money was no objectshe wanted, she bought, even managed a class trip to the seaside. When university applications came, she chose the most prestigious oneexpensive, of course. Susan didnt argue.

In her third year, Alice met James. Older, nearly finished with his degree. Susan liked him immediatelysteady, sensible. She was relieved: finally, her daughter would have a dependable husband, someone to lean on. Even if she had a baby, she wouldnt be alone.

And so it happened. Alice fell pregnant. James proposed straight away, and they had a lavish wedding. His parents paid half; Susan covered the rest, even gifting them a holiday in Brighton.

“James, lets go for a walk,” Alice suggested one afternoon.

“Sure, love. Lovely weather, and theres that new café nearby. Well grab a bite,” he smiled, resting a hand on her bump.

They strolled through the park, fed the pigeons, then stopped at the café. No sooner had they sat down than Alice went pale.

“Whats wrong?” James frowned.

“Mum” she muttered.

Two tables away sat Susan with an unfamiliar man.

“Oh, thats her!” James turned.

Susan noticed them and gave an awkward smile.

“Lets say hello. Whos that with her?” James started to rise.

“No. I dont even want to look!” Alice stood abruptly and rushed outside.

James settled the bill and caught up. On the pavement, Alice was already confronting her mother:

“Who is that?! Have you forgotten youre about to be a grandmother?”

“Alice, youre grown now. I raised youdont I deserve my own life?”

James stepped in tactfully. “Everything alright, Mrs. Taylor?”

“Fine, James, really”

“Lets go!” Alice seized her husbands arm and nearly dragged him away.

Alice had always assumed her mother belonged solely to her. The thought of Susan having a partner never crossed her mind. And truthfully, Susan hadnt datedafraid of how her daughter might react.

Until two years ago, when her boss, Edward Harris, began pursuing her. Susan had fancied him for ages but never acted. When he showed interest, she gave in.

They started seeing each other. Edward even asked her to move in. Susan hesitated but eventually agreed. Yet telling Alice? That terrified her. And now, this disastrous encounter

Then Susan discovered she was pregnant. At forty-threelate, yes. But abortion wasnt an option. Edward was thrilledhed never had children.

After the café, Alice stopped answering calls. Susan relied on James for updates. Then came the clinic run-in. After that, Alice cut contact completelyblocked her number, ignored messages.

Susan learned of her granddaughters birth from James.

“Its a girl, 53 cm, 7 pounds!” he announced cheerfully.

“Congratulations! Can we visit? Id love to see her,” Susan whispered, near tears.

“Ill try to persuade Alice”

But she refused outright. Susan agonised, though doctors warned stress wasnt safe at six months pregnant.

Four months later, she had a daughter. She texted Alice: *You have a sister now.* Silence in reply. Only James sent flowers and called.

Years passed. The girls grew. Alice and James named theirs Emily. Susan and Edward chose Grace, after her grandmother. James occasionally sent photos: *First tooth!* or *Shes walking!* Susan hoped Alice might soften by Emilys first school year. But she held firmthough, really, what was there to resent?

On Emilys seventh birthday, Susan called James.

“Bring Emily to visit. Wed love to see her.”

“Ill do my best”

That evening, James relayed the invitation.

“Were not going,” Alice snapped.

“But shes your motherEmilys family,” he reasoned.

“She betrayed me. And I wont acknowledge that girl.”

So they livedparallel lives. Susan and Edward in a countryside cottage, Alice and James in the suburbs. Sometimes, through mutual friends, Alice heard snippets: *Susan was hospitalised,* *Grace has a fever.* Deep down, she ached to reach out, to hug her like before. But jealousy and anger won.

“James, we still need hair clips and indoor shoes for Emily,” Alice said over dinner.

“Plenty of time. Hard to believe shes seven already”

“Mum, can I skip tutoring today?” Emily burst into the kitchen.

“No! We moved house just for this school!” Alice said sternly.

Like Susan once had, she strived to give her daughter every advantage.

First day of school. James took leave to walk Emily in. A long commute, but worth it for the prestigious academy with a languages program.

Bell ringing, speeches, well-wishes

“Class 1A!” the teacher called.

“Thats us!” Alice whispered, guiding Emily forward.

Then, in the crowd of parents, she spotted her mother. Their eyes met.

Alice broke. She ran to Susan, tears shed held back for years spilling free as Susan embraced her tightlyjust like in childhood. In that moment, every grudge melted away, as if it had never been.

*Sometimes, love means letting goonly to find it was never truly lost. Grace stood beside Susan, clutching a small red backpack twice her size. Emily hesitated, then stepped forward, eyes wide with curiosity. The two girls looked at each other, then slowly smiled. Alice reached out, brushing a tear from her mother’s cheek, and whispered, “I missed you.” Susan squeezed her hand, whispering back, “I never stopped loving you.” The school bell rang again, softer now, like a second chance.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Only My Fate
– Åh, så skönt det är… – viskade Lena. Hon älskade sina tysta morgonkaffen när Erik fortfarande sov och gryningsljuset nyss letade sig in genom fönstret. Då kändes allt på rätt plats. Jobbet – tryggt. Lägenheten – hemtrevlig. Maken – pålitlig. Vad mer kan man önska för lycka? Lena avundades inte väninnorna som klagade på svartsjuka män och bråk om småsaker. Erik var aldrig svartsjuk, gjorde inga scener, kollade aldrig hennes mobil, krävde inga förklaringar om varje steg. Han bara fanns där – och det räckte. – Lena, har du sett mina garage­nycklar? – Erik kom in i köket, rufsig efter natten. – På hyllan vid dörren. Hjälper du grannen igen? – Ola bad mig titta på hans bil. Något med förgasaren. Hon nickade och hällde upp hans kaffe. Det var så bekant. Erik hjälpte alltid någon. Kollegor med flytt, vänner med renovering, grannar med vad som helst. ”Min riddare”, tänkte hon ibland. En sådan som aldrig kan gå förbi någon annans problem. Det var den egenskapen som vunnit hennes hjärta redan på första dejten, när han stannade för att hjälpa en gammal dam bära kassar. Den nya grannkvinnan en trappa ned flyttade in för tre månader sedan. Lena tänkte först inte på henne – folk kommer och går i hyreshus. Men Olga gick inte att missa. Hennes skratt ekade i trappan. Klacketernas smatter dygnet runt. Sättet hon talade i mobilen – så att hela trapphuset hörde. – Fatta, han kom med mat till mig idag! En hel kasse – utan att jag ens bad! – skrattade Olga i mobilen en dag. Lena mötte henne vid brevlådorna och log artigt. Olga lyste – på det där förälskade viset. – Ny pojkvän? – frågade Lena mest för att vara vänlig. – Inte helt ny. – Olga blinkade listigt. – Men väldigt omhändertagande! Fixar allt. Krånglar kranen så lagar han den direkt. Fel på uttaget? Han fixar. Till och med hjälper mig betala räkningar! – Vilken tur du har. – Ja, eller hur! Han är gift, men det är ju bara ett papper. Huvudsaken att han trivs hos mig. Lena gick upp till sig med en klump i magen. Inte av moral – men något kliade inom henne. De fortsatte springa på varandra och Olga berättade alltid hur fantastisk hennes hjälte var. – Han är så omtänksam! Frågar alltid hur jag mår. Kom med medicin när jag var sjuk. Han säger att hans livsmål är att få vara behövd… Där rös Lena till. ”Att få vara behövd – det är min mening med livet” – Erik hade sagt exakt så på deras bröllopsdag när han förklarade sin senaste insats. Det kan inte vara en slump. Eller? Men detaljerna hopade sig. Sättet att dyka upp med matpåsar utan att bli tillfrågad. Att fixa saker med egna händer. Exakt som Erik. Lena körde iväg tankarna. Hon kunde väl inte misstänka sin man för en grannes skvaller? Sedan förändrades Erik. Smått. Började försvinna ”en minut” och kom tillbaka en timme senare. Tog alltid med sig mobilen. Svarade kort och irriterat. – Vart ska du? – Ut. – Vart då? – Men Lena, ge dig. Ändå såg han upprymd och nöjd ut – som om han fått sin dos av att vara behövd någon annanstans… En kväll skulle han gå igen. – Kollegan behöver hjälp med lite papper. – Klockan nio på kvällen? – Han jobbar dagtid. Lena brydde sig inte om att ifrågasätta. Hon såg i fönstret – men han gick inte ut. Hon tog jackan och gick ner. Till den välbekanta dörren på första våningen. Fingret på ringklockan. Ingen aning om vad hon skulle säga. Hon bara ringde på. Dörren slogs upp med en gång, som om hon var väntad. Olga stod där i en kort sidenmorgonrock, med ett glas i handen, och leendet dog när hon såg vem det var. Bakom henne, mitt i hallens ljus, stod Erik. Bar överkropp. Blött hår efter duschen. Som hemma hos sig. Deras blickar möttes. Erik stelnade och blev blek. Olga såg mellan dem, ryckte på axlarna, som om det var ett luftslott som sprack. Lena vände sig om och gick uppför trappan. Erik rusade efter: ”Vänta, Lena, jag ska förklara…”. Men Lena släppte inte in honom igen. Nästa morgon dök Eva-Lisa upp – Eriks mamma. Självklart hade han redan ringt sin mamma och utlagt sin version. – Lena lilla, du kan väl inte vara så barnslig? – Hon satte sig vid köksbordet. – Män är som barn. De behöver få känna sig som hjältar. Den där grannen – hon behövde hjälp. Erik kan inte bara ignorera det. – Han kunde uppenbarligen inte ignorera hennes sovrum heller? Eva-Lisa vred sig som om Lena sagt något obscent. – Du överdriver! Erik är en god pojke. Han tycker synd om folk. Det är inget brott. Han blev bara lite för engagerad. Min fridfulla make… Jaja. Det viktigaste är familjen. Det går över! Du är en klok kvinna, Lena. Förstör inte allting för en dum sak. Lena såg sin svärmor och tänkte: precis sån kvinna vägrar jag bli. Bekväm, tålmodig, redo att blunda för vad som helst – bara för att bevara familjefasaden. – Tack för besöket, Eva-Lisa. Men nu vill jag vara själv. Svärmor gick, förolämpad, och muttrade om ”dagens ungdomar som inte kan förlåta”. På kvällen kom Erik hem. Smet runt som en skamsen katt. Försökte ta hennes hand. – Lena, det är inte som du tror. Hon bad om hjälp med kranen, vi pratade, hon var så ensam… – Du var naken. – Jag… råkade spilla vatten på tröjan! Hon lät mig byta, sen kom du… Lena såg på honom – och förstod att han var urusel på att ljuga. Varje ord skorrade. Varje gest ropade panik. – Även om det nu… kanske… varit något. Det betyder ingenting! Jag älskar dig. Hon var bara… en flört. En dum grej. Slarv av en man. Han satte sig bredvid henne på soffan och försökte omfamna henne. – Kan vi inte bara glömma? Jag slutar nu, jag lovar. Jag är redan trött på henne. Hon håller bara på och kräver saker… Just där förstod Lena. Det var ingen ånger – bara rädsla för att förlora tryggheten. Rädslan att stanna hos en kvinna som verkligen behöver honom, istället för en som låter honom leka riddare när han själv vill. – Jag ansöker om skilsmässa, – sa hon lugnt, som om hon sagt ”jag har stängt av strykjärnet”. – Va? Lena, har du blivit tokig? För ett enda misstag?! Hon reste sig och började packa papper i en väska. … Skilsmässan gick igenom två månader senare. Erik flyttade in hos Olga, som välkomnade honom med öppna armar. Fast armarna byttes snabbt mot långa listor – fixa, köp, betala, hjälp… Lena hörde om det från gemensamma vänner. Nickade åt det – utan skadeglädje. Alla får vad de förtjänar. Hon hyrde själv en liten lägenhet i andra änden av stan. Tog sitt kaffe i tystnad – ingen som undrade var garage­nycklarna är, ingen som försvann på ”en minut” och kom hem med parfymdoft från någon annan. Ingen som bad henne vara bekväm och tålmodig. Hon trodde det skulle göra ont. Att sorgen och ensamheten skulle skölja över henne. Men istället kom något annat – lättnad. Som om hon äntligen tagit av en lång och tung kappa hon burit i åratal. För första gången tillhörde Lena bara sig själv. Och det var bättre än all trygghet i världen…