Jag har så svårt att förstå vem som egentligen fick för sig att inspirera min bror till att tro på sina konstnärliga förmågor under skoltiden, för det har mest resulterat i en självsäkerhet och ett självförtroende som är ganska överdrivet. När min bror berättade om sitt nyupptäckta konsttalang för våra föräldrar, bestämde de sig för att stötta honom och anmälde honom till en kurs på Medborgarskolan. Men redan efter några lektioner blev han så kaxig att han ansåg sig kunna allt och slutade att gå på kursen. Mamma och pappa hoppades att han skulle släppa det där konstnärsdrömmandet innan han tog studenten på gymnasiet, men nej han hängde kvar vid idén och försökte till och med söka in på Konstfack i Stockholm. Tyvärr blev han inte antagen eftersom hans målningar inte direkt föll juryn i smaken, men han vägrade ändå att ge upp och påstod bestämt att talang inte kräver någon examen. Så han fortsatte att måla.
Vår pappa hade däremot en annan uppfattning och bestämde sig för att inte längre ge honom några pengar, vilket skapade rätt mycket spänning mellan dem. Trots att han fick bo kvar hemma, fick han inga pengar till småutgifter eller nöjen. Så småningom packade han sina grejer och flyttade hemifrån, tog ett jobb som servitör på en restaurang i Göteborg och fortsatte att måla på fritiden. Han träffade en tjej hon heter Linnea, och hon beundrade honom och hans konst. De flyttade ihop och till slut lyckades han sälja en tavla för några tusen kronor, vilket gjorde att han blev ännu mer självsäker och sa upp sig från restaurangen för att satsa helhjärtat på målandet.
När Linnea var föräldraledig blev hon ensam försörjare eftersom han inte hade någon riktig inkomst, så det blev knapert med pengar. Han började jobba extra på ett café, men slutade efter ett tag och återgick till att bara måla, vilket ledde till att de knappt hade råd med mat. Vår mamma kunde inte se sitt barnbarn gå hungrigt, så hon köpte hem mat åt dem. Efter ett tag fick han och Linnea tre barn och Linnea var långtidssjukskriven efter föräldraledigheten, så det var fortsatt ont om pengar. Brorsan fortsatte att måla och sålde några tavlor under fem år, men det blev aldrig särskilt stora summor.
Deras ekonomi hängde på mig och våra föräldrar; vi fick hjälpa till hela tiden och fixa det mesta som behövdes för att de skulle klara sig och kunna ta hand om familjen.
