Jag är helt övertygad om att vi absolut inte ska försörja min svåger och hans familj, än mindre hyra en lägenhet åt dem. Redan från början vill jag klargöra att vår trea är min och att jag köpte den i riktigt dåligt skick innan jag gifte mig. Ni kan säkert tänka er hur det såg ut dörren till lägenheten stod bara lutad mot karmen, för att ge ett exempel. Men priset var rätt och jag fixade resten, steg för steg. Men det är egentligen inte om det jag vill skriva.
När jag träffade min man hade jag redan hunnit renovera två rum och till och med fått dit lite möbler. Lägenheten var redan ganska hemtrevlig.
Min man, Erik, var stilig och pålitlig han hyrde själv en liten lägenhet när vi träffades. Efter några månader flyttade han in hos mig. När vi hade gift oss gjorde vi om ett av rummen till barnrum och snart fick vi först en pojke, sedan en flicka.
Allt gick så bra tills en frostig höstkväll då vår familjelycka rubbades av min svärmor, Birgitta. Hon dök upp med sina väskor och tårar i ögonen:
Kan jag bo hos er ett tag? Min andra son har tagit hem en väninna till min lägenhet. Jag hoppas det går bra för dem, att de gifter sig och bor där tillsammans länge Jag stannar bara en kort tid, jag lovar att hjälpa till, hämta barnen från förskolan och laga mat åt dem. Jag har ju bara dig kvar!
Hon grät så att jag inte kunde neka henne jag lät henne komma in och gav henne det största rummet. Birgitta hade varit pensionär i flera år och passade barnen som hon lovat, men åkte aldrig hem igen; hennes yngre son hade visst slagit sig till ro där med sin nya fru och deras två barn ett gemensamt barn och ett som hans fru hade från ett tidigare förhållande.
Min svåger, Lars, hade, för många år sedan, gift sig med en flickvän från gymnasiet. Mina svärföräldrar sålde då sitt radhus och köpte en etta till sig själva och en tvåa till Lars. Tyvärr blev min svärfar sjuk kort därefter och gick bort.
Efter några år fick Lars två barn och sedan skilde de sig. Han lät sitt ex och barnen bo kvar i lägenheten. Nu bor hans första fru där med sin nya man och tre barn. Så efter skilsmässan flyttade Lars tillbaka till sin mamma.
Mamma, jag kommer bo hos dig nu. Jag är fri! Jag ska hitta en egen lägenhet, sa han, men det blev aldrig så. Efter några månader tog han även med sig sin nya flickvän hem till Birgitta.
Så småningom började Birgitta ta med både barnen från första äktenskapet och de nya barnen till oss på helgerna. Det blev alltid kaos.
Efter ett år pratade jag med Birgitta och sa att hon måste hitta en egen bostadslösning. Det ledde förstås till tårar och drama.
Jag försökte prata med Lars om att han måste flytta från Birgittas lägenhet, men han vägrade. Han sa att han hade barn och alldeles för låg lön för att ha råd med hyra. Vad ska jag göra?
Nu har min relation med Birgitta blivit allt sämre och jag känner knappt längre att jag vill åka hem efter jobbet. Så pratade jag med Erik om att han måste hjälpa sin mamma hitta en bostad, annars orkar jag inte mer.
Mina ord chockade Erik han visste inte var hans mamma kunde ta vägen, och ville förstås inte kasta ut henne på gatan.
Jag föreslog att Birgitta kunde hyra en lägenhet vi har råd att hjälpa till. Men Birgitta ville absolut inte bo i en hyreslägenhet, och sa att vi måste hyra en tvåa åt Lars och hans familj så att hon kunde flytta hem igen.
Jag tyckte det var otroligt fräckt och sa att om inte Birgitta flyttar ut inom en vecka så kommer jag att ställa hennes saker utanför dörren. Vilket alternativ har jag annars?
Jag tycker inte att det är vårt ansvar att försörja min svågers familj än mindre att ge dem en bostad och jag kommer inte ändra mig.
