Vet du, jag är 41 år nu och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag fundera på något som jag aldrig vågat säga högt förut: jag tror inte att jag någonsin har varit förälskad i honom på det sätt som folk brukar prata om när de beskriver kärlek. Det var en vanlig kväll, jag satt i vardagsrummet och kollade på SVT, och slog mig plötsligt av tanken att jag aldrig känt det där som andra kvinnor kallar fjärilar i magen, den där söta nervositeten, lusten att springa fram och krama någon. Jag fortsatte fundera, och plötsligt fick allt sin förklaring.
Jag kommer från en ganska tuff uppväxt. Min pappa drack mycket, kom ofta hem full, slösade bort sin lön på alkohol och skapade bara problem. Mamma jobbade extra med att städa folks hem för att vi skulle få allt att gå runt. Jag minns hur jag växte upp omgiven av gräl och trötthet, alltid en oro som hängde i luften. När jag var tonåring ville jag bara lämna det där huset, ha min egen plats, kunna sova ostört och slippa allt skrik och bråk varje morgon. Jag drömde aldrig om kärlek jag drömde om att rymma.
När jag träffade min man, då var jag 22 och han var tio år äldre. Efter bara en månad av dejtande började han prata om att vi skulle flytta ihop, att han ville hjälpa mig och att han var seriös med oss. Jag granskade aldrig riktigt om jag var kär. För mig blev det något nytt en chans att lämna mitt hem och börja om. Det gick fort, jag tog mina saker och stack. Det var ingen lång fundering eller tvekan, utan bara ett starkt behov av att komma vidare.
Jag ska inte säga att jag haft ett dåligt liv. Han är en bra man arbetsam och ansvarstagande. Vi har alltid haft mat på bordet, hyran har blivit betald och så småningom köpte vi vår egen lägenhet här i Stockholm. Han älskar våra barn, tar hand om allt och har aldrig gett mig anledning att misstänka något som otrohet eller storbråk. Utåt sett ser vårt äktenskap perfekt ut. Och just det gör mig lite förvirrad, för jag borde ju inte känna denna konstiga tomhet.
Jag gillar honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för mycket. Han ger mig trygghet och stabilitet. Men när jag ser tillbaka så inser jag att jag aldrig känt den där starka, passionerade kärleken som andra kvinnor pratar om. Jag har aldrig varit svartsjuk, aldrig varit rädd att förlora honom, aldrig längtat efter att han ska komma hem. Min kärlek har varit mer en vana, ett partnerskap, tacksamhet men inte en eld.
Jag funderar inte på att skiljas. Jag letar inte efter någon annan. Jag vill inte förstöra mitt familjeliv. Jag försöker bara förstå något som jag aldrig vågat sätta ord på, nämligen att det jag kallat för kärlek i så många år kanske egentligen bara var behov, trygghet och en önskan att slippa ett jobbigt liv. Och nu, vid 41, med vuxna barn och ett stabilt hem, inser jag detta.
Ibland får jag dåligt samvete att jag ens tänker så här. Jag säger till mig själv: Hur kan du ens ifrågasätta något som gett dig trygghet? Men samtidigt känns det ärligt att erkänna det. Kanske är mitt sätt att älska annorlunda. Kanske har jag först lärt mig att överleva, och inte riktigt att bli förälskad. Jag vet inte. Men den här tanken har satt igång mycket inom mig, något som funnits sen jag var den där lilla tjejen som bara ville fly från sitt hem.
Vad skulle du gjort i mitt läge? Jag vill verkligen höra vad du tror.
