När min son var ungefär sju år, gav sig vår lilla familj ut på en surrealistisk utflykt genom de svajande midjans höga fälten någonstans mellan Linköping och Jönköping. Luften dallrade av solsken, smält glass rann mellan fingrarna och samtal slingrade sig fram som långa ekon. Plötsligt, som en underlig vändning i en dröm, vevade min son Sölve ned bilrutan och slängde ut sitt glasspapper. Sekunderna drog ut på tiden, landskapet stannade, och jag styrde bilen åt sidan, som dragen av osynliga trådar.
Jag klev ut ur bilen med känslan av att marken var mjuk som mossa. Med mina vanliga svarta soppåsar i handen ropade jag lugnt på Sölve att följa efter. Jag visade honom sökandet efter det förlorade glasspappret bland kvistar, stenar, och någon gammal påse från en ICA-butik. Inte nog med att vi tar hand om vårt eget skräp, nu letar vi efter andras också, sa jag medan vägens grus bytte färg i sommarskyn. Min fru Agneta lutade sig mot passagerarsätet, halvt inne i drömmen om en favoritlåt på radion, men jag bad henne vänligt att stanna kvar och vila detta var vår stund.
Jag förklarade för Sölve med en stämma lika stadig som en småländsk gran att vi inte skulle resa vidare förrän skräphögen var borta och glassarna blott minnen. Drömaktigt såg jag hur ett moln passerade och Sölve började gråta, tårarna föll i takt med gökungens sång från dikeskanten. Men jag var orubblig.
Bestämd började Sölve samla skräp, och jag, med en extra påse, gled bredvid honom som en tyst skugga. Vi fyllde våra påsar med burkar, papper och plast, knappt en halvtimme av dröm och handling innan vägrenen åter glänste ren. När vi kom tillbaka till bilen svävade orden ut ur min mun, om att naturen är värd mer än snabb njutning, att varje pappersbit har en plats och varje handling ett eko. Jag förklarade på hans språk, med referenser till skärgårdens skogar och fjällens vatten.
När Sölve frågade varför även jag samlade skräp berättade jag att jag, som hans pappa, begått ett misstag i hans fostran. Om han kunde kasta skräp ut genom rutan, betydde det att jag missat att visa vägen, och därför måste även jag plocka skräp som bestraffning tillsammans.
Tiden gled sedan vidare som en flod genom Värmland. Nu är Sölve tretton, han har fått systrar som heter Ingalill och Tove, och jag ser till min glädje hur han lär dem att respektera, städa och aldrig skräpa ner marken som vi delar. Jag bär en osynlig skuld av tacksamhet till min egen far Björn, vars livsvisdom genomsyrar allt jag försöker ge vidare. Hans inflytande är ovärderligt som en vind som aldrig riktigt avtar bland granarna.
