My Mother Fakes Illness to Avoid Work and Sponges Off Us

My mother pretends to be ill so she doesnt have to work and lives off us.
Shes never wanted a job. While my father was alive, she didnt have to worry about ithe took care of everything, brought home the money, and she stayed home, enjoying her role as a housewife. Now that hes gone, she seems to think its up to my wife and me to provide for her, and we disagree.
She married very youngonly 19. My father, six years older, already had a degree, a stable job, and earned enough to support a family comfortably.
She loved to tell the story of their romance, as if it were a fairytalethe love at first sight, the look that changed everything, the sudden certainty that he was the man of her life.
I believed it until I was fifteen. Then I saw the truth: she never wanted to study or build a career. Marriage was, for her, the perfect solution, a ticket to an easy life without responsibilities.
She became pregnant quickly, gave birth to me, and declared she wanted to raise me fulltimeno daycare, no nanny, no outside help. My father, proud and protective, gladly offered that life and accepted without question.
I never set foot in a kindergarten, but I wasnt a difficult child. My mother left me to play in a sandbox on my own. She gave me toys, and I could spend hours without bothering her.
She never sought training, never learned a trade. No diploma, no skills, not a single day of work outside the home. She called herself a professional housewife with pride.
I never criticized her lifestyle. If my father accepted it, it wasnt for me to judge.
When he died, everything collapsed for her. She didnt arrange the funeral or handle the paperworkshe just lay in bed, staring at the ceiling, repeating, What will I do? How will I survive?
At first I thought she was truly grieving. Gradually I realized it wasnt his loss that crushed her, but the loss of her financial comfort.
My father had left her some savings, but it was clear the money wouldnt last forever.
Six months after his death she had a brilliant idea: sell our threeroom apartment and buy two smaller onesone for herself and one for me. She wanted my unit rented out so she could live off the rent.
In her mind that was perfect. In reality it was a mirage. The sale proceeds would never buy two homes. And even if it could, why should I sacrifice my future so she could keep doing nothing?
My wife and I are already repaying a mortgage. We cant afford to fund someone elses lifestyle. So I told her plainly, Mom, youre an adult. Its time to work.
She protested, but reluctantly took a job at a neighborhood convenience store. Thats when the tragedy began.
Every phone call turned into a lament: Im exhausted! My legs hurt! I cant keep going!
Each week shed cry on the phone, begging me for help, saying she couldnt take it any longer.
Last winter she had a real accidentslid on ice, broke her leg, spent two months in a cast, unable to move. Her employer fired her. Who had to step in?
Us.
We covered her rent, groceries, medication. What else could we do?
When she finally got back on her feet, she suddenly claimed a slew of health problemsvitamins, supplements, hypertension, migraines, back pain, dizzinessany ailment you can think of, or at least thats what she said.
Doctors ran tests, found nothing serious. Yet she played the victim so well we kept giving her money, feeling guilty about leaving her to fend for herself.
Until I said enough.
This month I hit my limit. I paid her bills, gave her 1,000, and told her, This is the last time. From now on you have to manage on your own.
She broke down in tears, called me an ungrateful son, accused me of abandoning her.
Honestly? I dont care. Shes perfectly healthy. If she refuses to work, she can find a rich man to support her. At 55 she still has the looks for it.
So tell me, am I being too harsh? Or have I finally made the right decision?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Mother Fakes Illness to Avoid Work and Sponges Off Us
Och än idag vaknar jag ibland mitt i natten och undrar hur min pappa lyckades ta ifrån oss allt. Jag var 15 när det hände. Vi bodde i ett litet men välskött hus – möblerna på plats, kylskåpet fyllt efter storhandlingen och räkningarna betalades nästan alltid i tid. Jag gick i nian och det enda jag oroade mig för var att klara matten och att kunna spara ihop till ett par sneakers jag drömde om. Allting började förändras när pappa började komma hem senare och senare. Han sa inte hej, slängde nycklarna på bordet och gick direkt in på sitt rum med telefonen i handen. Mamma försökte prata med honom: – Kommer du sent igen? Tror du att huset sköter sig självt? Men han svarade avsnoppande: – Låt mig vara, jag är trött. Jag hörde allt från mitt rum, med hörlurar på, och låtsades att ingenting hände. En kväll såg jag honom prata i telefon ute på altanen. Han log, sa saker som “det är nästan klart” och “ta det lugnt, jag fixar”. När han fick syn på mig la han genast på. Jag kände något konstigt i magen men sa ingenting. Den dagen han stack var det fredag. Jag kom hem från skolan och såg en öppen resväska på sängen. Mamma stod i dörröppningen med röda ögon. Jag frågade: – Vart ska han? Han tittade inte ens på mig och sa: – Jag blir borta ett tag. Mamma röt: – Ett tag med vem? Säg som det är! Då exploderade han: – Jag lämnar er för en annan kvinna. Jag är trött på den här vardagen! Jag började gråta och sa: – Och jag då? Skolan? Hemmet? Han svarade bara: – Ni klarar er. Han stängde väskan, tog pappren han hade i byrån, greppade plånboken och gick utan att säga hej då. Samma kväll försökte mamma ta ut pengar på banken men kortet var spärrat. Nästa dag sa banktanten att kontot var tomt. Pappa hade tagit ut varenda krona de sparat ihop. Dessutom visade det sig att han lämnat två månaders räkningar obetalda och tagit ett lån i mammas namn – utan att säga något. Jag minns hur mamma satt vid köksbordet med en gammal miniräknare, granskade kvitton, grät och mumlade: – Det räcker inte… det räcker inte… Jag försökte hjälpa henne med räkningarna men förstod knappt hälften av allt. Efter en vecka stängdes internet av och strömmen var nära att ryka. Mamma började städa hemma hos andra och jag sålde godis i skolan. Skämdes över att stå med en godispåse på rasten, men det fanns inget annat – hemma räckte inte pengarna ens till det viktigaste. En dag öppnade jag kylskåpet och såg bara en vattenkanna och en halvtom tomat. Satt ensam i köket och grät. Den kvällen åt vi bara vitt ris. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge mig allt jag haft förut. Mycket senare såg jag en bild på Facebook – pappa skålar med vin och ler bredvid den där kvinnan på restaurang. Jag skrev: “Pappa, jag behöver pengar till skolmaterial.” Han svarade: “Jag kan inte försörja två familjer.” Det var vårt sista samtal. Sen hörde han aldrig av sig igen. Han frågade aldrig om jag klarade mig, var sjuk, eller behövde hjälp. Han bara försvann. Idag jobbar jag, sköter allt själv och hjälper mamma. Men såret är kvar. Inte bara pengarna, utan för att han lämnade oss, kylan i hur han försvann och fortsatte som om vi aldrig funnits. Och ändå, många nätter vaknar jag med samma fråga tryckt över bröstet: Hur överlever man när ens egen pappa tar allt och lämnar dig att lista ut livet – innan du ens är vuxen?