February 2026 – Page 109

“She’s Absolutely Impossible! – My Mate Winced – The Woman Was a Nightmare, I Don’t Even Want to Remember Her!” He’d Just Split Up With His Wife, and While He Swore He Didn’t Want to Think About Her, He Couldn’t Stop. He Told Me How She Argued Over Everything, Made Shopping Trips a Disaster, Was Hopeless at Getting Meals Ready, Blew Money on Rubbish Even Though She Earned Next to Nothing, and Got So Overweight It Drove Him Mad – Surely a Woman Must Keep Slim! He Said Things So Wild I Had to Ask Him to Tone It Down a Bit. “Easy for You to Judge, Mr. Perfect Gentleman!” He Snapped – “You Try Living With Her for a Week! I Managed Seven Years. We’re Lucky We Didn’t Have Kids – They’d Have Been Miserable.” “Alright, Mate, Just Calm Down,” I Said. But He Couldn’t: “You Can’t Imagine How She’d Harass Me With Phone Calls! If I Saw Friends, She’d Ring Every Five Minutes – ‘Are You Coming Home Yet?’ – Honestly, I Was Embarrassed.” “Yeah, That’s Grim,” I Agreed, “But At Least Now You’re Free…” Years Later, I Remembered That Conversation When Visiting Another Friend. “Let’s Take a Stroll in the Park With the Pram!” He Suggested. His Daughter Was Six Months Old, and He Loved Taking Her Out. As We Walked, He Quietly Told Me How Happy He Was. You Rarely Hear Such Simple, Honest Words These Days, So I Listened Closely – Especially Since There Was a Puzzle I Couldn’t Shake. He Talked About His Wife… They’d Been Together Over Two Years, Having First Met at a Party He’d Nearly Skipped. “If I Hadn’t Gone, I Wouldn’t Have Met Linda…” He Smiled. According to Him, Linda Was the Perfect Woman – Brilliant Cook, Wonderful Home-Maker, Savvy With Money (He’d Even Given Her a Duplicate Bank Card and Didn’t Bother Checking Statements). They Were Practically Inseparable: “If I’m Ever Without Her, After Just an Hour I Start Missing Her, So I Make My Excuses and Head Home. We Only Ever Argued Once, Over Our Daughter’s Name – She Wanted Antonia, I Wanted Rita. So We Went With Antonia, Like You Know. I Grumbled, But Realised – What For? It’s a Lovely Name. Linda Was Right.” He Added: “And She’s Got a Great Figure, Though She’s Always Saying She Needs to Slim Down.” “So, You’re Still Completely Smitten Even After All This Time?” I Asked. “Of Course! I Love Her More Every Single Day!” Such Different Wives for Two Friends… But The Twist Is – They’re the Same Woman. Linda Was Once the Wife Despised by One Friend, and Is Now the Wife Adored by Another. And Like That, I’m Left Wondering: How Can That Possibly Happen?

Shes absolutely unbearable! my friend scowled A dreadful woman. I dont even want to think about her!

Uncategorized

Lina var dålig. Riktigt dålig, nästan synd om henne, så dålig var den där Lina. Alla försökte förklara för kvinnan att hon var dålig. Dålig, och dessutom olycklig. Självklart har hon ingen man, sonen är vuxen och bor för sig själv. Lina är ensam, ingen behöver henne. På måndagen kom hon till jobbet, alla skryter om hur de tvättat och städat hela helgen. Någon har slitit på landet, någon har kokat sylt. Men Lina är tyst – vad ska hon säga? Hon har ju ingen karl, barnet är vuxet, hon håller tyst. Idag gick hon tidigare, alla vet att hon gör det några gånger i månaden. De skakar ogillande på huvudet – alla vet ju att Lina ska träffa sina många älskare. Alla på jobbet är helt säkra: Lina har ett helt gäng älskare, för Lina är så dålig. Väldigt dålig. Och alla andra är så bra – gifta kvinnor, upptagna med hushåll och familj – men Lina, hon är dålig. – Lina, säger mamma, varför är du sån? – Hur sån, mamma? – Du är så… oordnad, kan du inte hitta någon karl, herregud, min dotter? Det är ju ändå inte för sent att skaffa ett till barn, nu för tiden föder ju alla efter fyrtio. – Mamma, varför ska jag ha någon karl? Varför ett till barn med nån random snubbe? Mamma, ärligt talat, varför? Jag har min son, Lasse, det räcker så bra… Och en snubbe, som du säger, vad ska jag med honom till? Jo, jag har ju Olof. – Lina! utropar mamma upprört, – Lina, ta ditt förnuft till fånga! Olof är ju inte din man! – Hur är han inte det? Han är visst min. Han bjuder ut mig på dejt en gång i veckan, ger presenter, fixar semesterresor, tjatar inte, skickar mig inte till svärmor för att putsa fönster, kräver varken tvätt eller middag, öser inte problem över mig, ligger inte på soffan hela dagen. Underbart. – Javisst, och allt det tunga landar ju på hans stackars fru! – Vill du att allt det där ska hamna på mig, kanske? Nej tack, jag är drygt fyrtio nu, varit gift två gånger, minns du, mamma? Från sådan “lycka” sprang jag så fort tofflorna flög. Min första man, Lasses pappa, du minns, du fick ju mig att gifta mig redan vid arton, för att han var äldre, “mognare”, rik, älskade mig, respekterade mig, visst mamma? Fem år var jag fast, fick varken plugga eller umgås med vänner, fick knappt ta hand om Lasse för jag var “för ung, skulle bara göra fel”, bara slita för honom och hans mamma. Men å andra sidan var jag ju i guld! En gång i månaden tog han ut mig ur buren, visade upp mig för folk – “kolla, min fru är ordentlig, ingen docka”. Själv sprang han gärna till andra dockor… Och när jag stack och begärde skilsmässa, tack gode gud för mormor som hjälpte, då skulle han ha tillbaka allt, till och med mina trosor… Andra gången gifte jag mig av kärlek, pluggade och jobbade, minns du mamma? Gick på universitetet på dagarna, jobbade på kvällarna för att inte ligga er till last… – Lina! Hur kan du säga så? Har jag någonsin sagt nej till dig eller barnbarnet när det gällde mat eller soppa? – Du kanske inte, mamma, men du vet – det fanns fler än du. Det fanns den som var rädd att jag skulle “sätta mig på din hals” med barnet… – Vad menar du? – Pappa, vem annars? Lillebror Niklas också – inte gjort nåt av sitt liv men varför skulle han, mamma fixar ju allt. Du jobbade dubbla pass, sprang hem, handlade på vägen för “unga kråkor” – en ligger på soffan, en vid datorn… Lagade mat, städade, tvättade… Därför gifte jag mig andra gången så snabbt – av kärlek, hoppades på nåt nytt. Men vad hände? Inget. Bara mer jobb. Blev Lina-som-ska-klara-allt. Älsklingen låg i soffan, Lina på jobbet, hämta på dagis, handla, släpa på allt, ingen bil, behövde ju inte – mannen ska ju ha den. På kvällen laga mat, duka fram, tvätta, stryka – och sedan måste man underhålla mannen så han inte går till någon annan, det dyrbara exemplaret… Pengar saknas? Ja, det är ju ditt barn, inte mitt, klart jag inte hjälper dig… Men min bil får du ändå laga! Vi är ju familj! Pff… Och sen säger folk att jag är dålig. – Lina, alla lever så här, gumman. – Låt dem, mamma. Jag vill inte, tänker inte. – Hur hade du det i helgen då? – Ja, Niklas och Maja lämnade barnen till mig och morfar, jag lekte, stekte pannkakor, torkade damm, dammsög, tvättade, la barnen och lagade mat till pappa, strök… Lade mig vid midnatt. På morgonen ville ungarna ha mer pannkakor… Sen kom Niklas och Maja, jag stekte kyckling och bakade pizza, sen somnade jag i soffan, pappa väckte mig för att gå till sängen. – Mamma, jag minns inte direkt att du slet med Lasse så där. Jag kan inte heller minnas att jag dumpade ungen på dig för att springa iväg och “vila”… – Lina, du har alltid varit så självständig, de här… oj. – Vill du höra om min förra helg istället mamma? Lasse ringde och frågade om jag kunde passa deras katt över helgen när han och Marina skulle till fjällen. Självklart! Så på fredag kom Lasse och Marina med katten, hade med sig pizza, sen stack de. Jag åt pizza och kollade serier – behöver ju inte gå upp tidigt och hålla på. På morgonen matade jag katten, drack kaffe, torkade damm, slängde tvätt, ringde dig och ville bjuda med dig på museum eller fika, men pappa svarade. Kallade mig latmask, sa att mamma sliter med barnbarnen medan jag “spankulerar på museum”. Tänkte bli arg, men orkade inte – pappa har ju alltid rätt. Men jag gick på utställningen, din favoritkonstnär mamma, minns du? Sen café, på stan, shoppade. Hem till katten, som sov. Kollade mer serier. Söndagen sov vi till elva, ville bjuda dig på båttur men Maja svarade, du var upptagen – diskade kanske? På kvällen ringde Olof och bjöd ut mig. Klart jag gick – varför tacka nej? Jag är fri, bryr mig inte om hans äktenskap, vi pratar inte om sånt, han belastar inte mig, jag honom inte. Hade en toppenkväll, vaknade utvilad på måndag och gick till jobbet. Jag har försökt träffa ogifta män, mamma. Herregud. De flesta söker en ny mamma, eller så är de bittra efter första, andra, ibland tredje frun och barnaskaran… Fick höra att jag “måste ta emot” hans barn med öppna armar, att kvinnor “naturligt har kärlek till alla barn”. Och ekonomin – han ska såklart försörja exfrun och barnen utöver underhållet för “hon är ju ändå mor till hans barn”, och vi klarar oss väl på min lön, han behöver ju sina pengar till fisket – kan ju i alla fall bjuda mig på fisk. Men mitt barn? “Lasse har ju en pappa, han får hjälpa till”. Rättvist? Javisst – därmed fick han gå. Så var det, mamma, därför har jag Olof. Ja, jag är dålig i era ögon, men inte ett dugg skäms jag för hur jag lever. Jag blir ledsen för din skull, att du lever som du gör, därför försöker jag dra med dig ut ibland, som idag när jag ljög om att jag behövde hjälp. Mamma, det är bara bra med mig – vi ska göra nåt kul nu, du kommer få tid för dig själv och oss, mor och dotter. – Men Lina, har du blivit tokig, hur ska det gå med pappa? – Vadå, är han sjuk? – Nej, men… middagen… – Inte kan det vara så illa att du inte har mat färdig. – Men den måste värmas, och Niklas… – Mamma! Blir sur nu på riktigt… Jag vet att jag är “dålig”, men låt mig vara “bra” idag – kom nu, låt oss vila lite, snälla… På jobbet berättar kvinnorna på måndag hur trötta de är efter allt “vila”. Lina ler snett – alla vet att Lina är dålig. Hon går med lätt dansande steg och ler åt något bara hon vet – och alla är helt säkra på vilka tankar som snurrar i den där Linas huvud. Självklart bara dåliga.

Linnea var dålig. Riktigt dålig, nästan så det var synd om henne, så dålig var denna Linnea.

Uncategorized

Jag lärde känna min “väninna” under en intensivkurs i Stockholm för att söka jobb på ett mycket prestigefyllt svenskt företag. Jag hade svårt att förstå en del av materialet, och hon hjälpte mig mycket. Tiden gick, vi avslutade kursen och bibehöll kontakten. Hon levde fortfarande på sina föräldrars bekostnad medan jag var gift och stod på egna ben utan deras stöd. Jag sökte jobb, hade tur att bli rekommenderad av en vän, men processen drog ut på tiden. Vi sågs ibland, men hon ställde ofta in med ursäkten att “det blev sent”. Jag höll kontakten, särskilt när vi båda blev kallade till ansöknings- och provtillfällen. Då jobbar jag inte längre och försökte spara pengar till nödvändiga läkarutgifter, medan hennes föräldrar betalade allt för henne. Hon blev antagen direkt, jag blev nekad flera gånger, bad henne hjälpa mig att plugga men hon hade alltid fullt upp. Sen försvann hon i december och januari. Jag fortsatte söka jobb utan framgång fram till mitten av februari, en svår tid för mig då jag började jobba både vardagar och helger. I slutet av februari hörde hon av sig och ville ses i mars. Jag tvekade, smärtade fortfarande av att inte bli antagen, men sa ja för att jag tyckte hon var speciell. Vi bestämde träff på en lördag, och jag behövde ta ledigt från jobbet. Skrev till henne fredag kväll – inget svar, inte på lördagen heller. Vi sågs aldrig, och jag fick problem med chefen för den missade arbetsdagen. “Väninnan” hörde av sig först på måndagen via WhatsApp och skyllde på “ett familjeproblem”. Jag blev arg och hörde inte av mig på tre månader. Efter min operation ringde hon av en slump. Jag var känslig men pratade ändå. Hon sa: “Du kan vila så ringer jag senare och kollar hur du mår”. Hon ringde aldrig tillbaka. Två månader senare ville hon ses i veckan, men då läste jag dyr eftermiddagskurs och kunde inte missa. Jag gick till en början med på det, men ställde senare in. Sedan började hon ringa och fråga hur jag mådde, men det kändes hånfullt. Hon frågade om min familj och slängde ständigt ur sig kommentarer om mina föräldrars eventuella skilsmässa, trots att hennes redan var skilda. Jag märkte sådana kommentarer och drog mig undan – svarade kort eller ibland inte alls. Jag tog bort henne stegvis från mina sociala medier och höll sista kontakten i mars året därpå. Hon skrev, men jag ignorerade. Dagen efter min födelsedag ringde hon argt och frågade varför jag behandlat henne så, trots att hon “alltid försökt hjälpa”. Jag svarade att jag inte ens har tid för mig själv men ändå lägger upp bilder med andra. Jag sa: “Var med andra människor.” Hon sa till slut att hon bara ville hjälpa och nu inte skulle höra av sig mer. Det var smärtsamt och har gjort det svårt för mig att lita på människor. Hon ville att jag skulle må bra, men aldrig bättre än henne. Egentligen brydde hon sig aldrig, även om jag visade omtanke mot henne. Ibland funderar jag på om jag var ett romantiskt intresse för henne, eftersom hon ofta hånade min partner och kommenterade andra tjejer. Jag var ärlig och öppen – det var kanske mitt misstag. Det gör ont, för hon brydde sig aldrig; hon ville bara hålla mig kvar. Jag trodde vi hade äkta vänskap och mycket gemensamt, men så var det inte. Nu har jag svårt att lita på människor och önskar jag hade fler vänner, men det är svårt.

Jag lärde känna min “väninna” under en kurs där jag hoppades kunna öka mina chanser att få

Uncategorized

My Husband Threw Me Out of My Own Flat, But I Refused to Give In

My husband kicked me out of my own flat, but I wasnt about to take it lying down The rain was doing its

Uncategorized

Jag trodde aldrig att personen som skulle såra mig mest skulle vara min bästa vän – hon som under över tio år sovit över hos mig, gråtit med mig, känt till mina rädslor, misslyckanden och framtidsdrömmar, och fått mitt fulla förtroende. När jag träffade honom berättade jag direkt för henne, men redan från början kändes hennes reaktioner märkliga – aldrig ett “jag är glad för din skull”, utan bara “var försiktig” och råd om att inte bli för ivrig. Snart följdes varje av hans handlingar av hennes kritiska kommentarer och varningar, och relationen till honom underminerades sakta men säkert. En kväll när vi alla tre var ute märkte jag hur de stod nära varandra, och sedan hörde jag henne säga att han varit “för trevlig” mot henne, vilket gjorde mig orolig och misstänksam. Hon började dra sig undan varje gång jag gjorde planer med honom och hävdade att jag försummade vår vänskap, men avböjde varje gång jag ville ses själva. Det eskalerade när hon visade påstådda kommentarer om hans förflutna, utan riktiga bevis, med argumentet att hon inte ville såra mig men inte längre kunde tiga. Under dessa veckor förstördes min tillit och relationen kraschade, och slutligen bröt vi upp på grund av bråk om hennes anklagelser och mitt växande tvivel. Men det värsta kom när jag sedan upptäckte att min bästa vän nu umgicks med honom – först “för att reda ut saker”, sedan för “en fika”, och till slut erkände hon att de ofta sågs. Jag konfronterade henne, men hon visade ingen ånger utan sa att jag bara hade mig själv att skylla. Han sa i sin tur: “Jag gjorde bara det du inte lyckades bevara.” Då insåg jag att hennes ”omsorg” aldrig handlade om omtanke, utan om att tävla med mig – hon tålde inte att se mig lycklig med något hon själv inte hade. Idag har jag förlorat både honom och min vän, men vunnit något viktigare: insikten att inte alla som sitter bredvid dig vill ditt bästa. Vissa väntar bara på rätt tillfälle att dra undan mattan.

Alltså, jag hade aldrig trott att den som skulle göra mig mest illa skulle vara min allra bästa vän.

Uncategorized

IN I TOMRUMMET Dmitri och Anna gifte sig när de båda var 19 år gamla. De kunde inte leva eller andas utan varandra – det var en passionerad förälskelse utan sans och måtta. Därför bestämde deras svenska föräldrar sig för att snabbt göra barnens relation laglig, så inget opassande skulle ske… Bröllopet blev storslaget och oförglömligt, med allt som hör till: blomsterhav, smällare, slottslik festlokal och glada rop från släkt och vänner. Annas föräldrar kunde tyvärr inte bidra ekonomiskt, då deras små inkomster knappt räckte till mat och… ett och annat glas. Alla kostnader togs på svärmor Alexandras axlar, som hellre kallades Sanna-Sannesson eftersom hennes fulla namn var så svårt att uttala. Sanna-Sannesson gjorde motstånd och försökte avråda sin son Dmitri från att umgås med en flicka vars föräldrar dricker, men Dmitri försäkrade sin mamma att deras gränslösa kärlek skulle vinna över alla negativa arv. ”Kom ihåg, min son, ekar växer inte på äng,” varnade Sanna-Sannesson. ”Det gäller att er kärlek inte är kortare än en sparvs näbb…” Anna och Dmitri stod på tröskeln till sitt eviga lyckorike och såg hela världen vid sina fötter. Men livet berättade sin egen saga… Sanna-Sannesson och hennes man gav dem en lägenhet – ”Lev och var glada, barn!” – och allt gick lugnt i början. Anna födde två döttrar, Tanja och Svetlana, och Dmitri älskade sin lilla familj. Men snart började Anna försvinna om nätterna och kom hem doftande av alkohol. På Dima (Dmitris) frågor svarade hon först inte, men till slut berättade hon kort – hon hade aldrig älskat honom och nu gick hon till sitt livs kärlek, en gift man med tre döttrar. Krossad låg Dmitri ensam kvar, övergiven av den kvinna han dyrkade. Anna försvann ut på landet och lämnade barnen kvar. Sanna-Sannesson tog hand om sina barnbarn och beskrev deras situation som föräldralösa med levande föräldrar. Dmitri sörjde och fann till sist tröst i en religiös sekt, där han blev omgift med Klara och blev styvfar till hennes två söner. Egna döttrar fick han knappt träffa längre, men lydde ändå Klara och försökte sörja för hennes barn. Åren gick. Plötsligt dök Anna upp hos Sanna-Sannesson med en fyraårig flicka vid handen, Maja – sliten och stukad av livet. Hon bad om att få bo hos gamla svärmor, men försvann efter en månad, tillbaka till sin missbrukande man i landsorten. Ännu en gång fick Sanna-Sannesson och hennes man ta hand om ett barnbarn. Tiden gick. Bägge morföräldrarna gick bort. Tanja gifte sig men blev barnlös, Svetlana valde ensamheten, och Maja fick ett oplanerat barn vid sjutton års ålder och flyttade till Anna på landet. Ungdomen drog förbi utan avsked, ålderdomen kom utan förvarning. Anna levde ensam efter att sambons döttrar tog honom till stan när han blev sjuk – och lämnade Anna i kylan, fulsurrad som byns pinsamma suput. Dmitri lämnade Klara och sekten, levde ensam med sina tre katter i mammans gamla lägenhet – kvar med minnet av allt det som kunde ha blivit… Så föll lyckan på tröskeln till Anna och Dmitri, men innanför dörren väntade bara tomrum.

TITTAR IN I TOMRHETEN Många år tillbaka gifte sig Viktor och Linnea när de båda bara var 19 år gamla.

Uncategorized

Forty Years of Setting Festive Tables, and on New Year’s Eve I Had No Guests: How an Empty Kitchen Helped Me Rediscover Myself

For forty years, I laid out festive tables, but on New Years Eve I found myself with no guests.

Uncategorized

Jag vill inte leva efter mammas manus – om att sätta gränser och välja min egen väg som mamma, fru och dotter i det svenska vardagslivet

Jag har aldrig trott att det fanns några hemligheter mellan mig och mamma. Nåja, nästan inga.

Uncategorized

I feel sorry for your child, but I won’t bankroll your ex-wife any longer!

Darling, well have to tighten our belts this year my husband announced at dinner one evening.

Uncategorized

011

“Mamma, det är vi, dina barn… Mamma…” Hon såg på dem. Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sina liv. Kvinnan hade redan förlorat hoppet om ett lyckligt och välmående liv. Hon hade varit ung och förälskad och drömt om en ljus framtid för dem. Men livet blev inte som hon tänkt sig. Robert arbetade hårt men tjänade lite. Som om det inte vore nog blev hon gravid. Tre söner föddes, en efter en. Anna hade inte jobbat på länge, och maken Roberts lön räckte inte på långa vägar. Barnen växte och behövde kläder och skor. Hela lönen gick till mat, plus räkningar och andra utgifter. Tolv år av denna livsstil hade satt sina spår på familjen. Robert började dricka. Han kom hem med lönen, men varje kväll var han berusad. Anna tappade all glädje för honom på grund av livet de levde. En dag kom hennes man hem full, med en öppnad vodkaflaska i handen. Anna orkade inte mer, ryckte flaskan ur hans händer och drack själv. Från den stunden började även hon dricka. Efter ett tag kändes allt lite bättre. Hennes bekymmer verkade försvinna, och hon blev till och med lite gladare. Från och med då väntade hon nästan varje dag på att mannen skulle ta hem sprit. Sedan började de dricka tillsammans. Anna glömde bort sina barn. Människor i byn undrade hur spriten kunde förändra en människa. Senare började pojkarna tigga mat i byn. En dag fick en granne nog och sa: – Anna, det är bättre att lämna dem på barnhem än att låta dem svälta. Hur länge kan du dricka utan att tänka på dina barn? Anna mindes de orden väl. Tankarna på dem plågade henne. Det hade varit lättare om barnen inte sprungit omkring hemma. Efter ett tag gav Anna och Robert upp om sina barn. Så hamnade pojkarna på barnhem. De grät och väntade på sin mamma och pappa, men ingen kom. Anna och Robert mindes knappt sina söner. Så passerade flera år. En efter en lämnade pojkarna barnhemmet. De fick små ettor att bo i, men de hade i alla fall tak över huvudet. Alla skaffade jobb. De stöttade alltid varandra. De pratade aldrig om sina föräldrar, men ville ändå träffa dem och fråga varför de gjort så här. En dag samlades de och åkte med bil till sitt gamla hem. På vägen mötte de sin mamma, som stapplade hemåt. Hon gick rakt förbi sina söner utan att ens titta på dem. – Mamma, det är vi, dina barn… Mamma… Hon såg på dem med tom blick. Och till slut kände hon igen dem. Hon började gråta och be om förlåtelse. Men hur kan man förlåta sådant? Sönerna stod tysta och visste inte vad de skulle säga. Men till slut insåg de, oavsett vad, att hon var deras mamma. Och de förlät henne.

Mamma, det är vi, dina barn… Mamma Hon betraktade dem. Ingrid och Lennart hade alltid levt i armod