FÖRVÅNANSVÄRT LIV
På min vän Sannas bröllop festade vi i två dagar drack, åt och skrattade hjärtligt. Brudgummen var så vacker att självaste Mikael Persbrandt hade kunnat bli avundsjuk, och ändå så väldigt ödmjuk för sin nästan ofattbara skönhet. Alla gäster studerade Adam i smyg: himmelsblå ögon, otroligt långa och täta, svartbruna ögonfransar (herregud, varför ger naturen män sånt överflöd?!), kraftig haka, grekisk näsa och sammetslen hud med en antydan till solbränna. Som pricken över i: nästan två meter lång och bredaxlad som en viking. Om vi inte hade tyckt om Sanna så mycket, hade vi kunnat gräla om den där makalösa mannen direkt vid bröllopsbordet. Adam var verkligen fantastiskt snygg.
Hur lyckades du få tag i en sån snygging? angrep vi Sanna, och alla försökte se så olyckliga och ensamma ut som möjligt utifall Adam hade lika nästintill vackra ogifta släktingar.
Men tjejer, snälla! sade Sanna. Jag blev kär i Adam för hans enkelhet. Han kommer från landet, uppvuxen med sin mormor, har ordnat sitt eget hem och är väldigt händig. Vi träffades när mina föräldrar köpte ett sommarhus i hans by. Han är mjuk, snäll och pålitlig. Vilket hem han höll, fantastiskt. En riktig karl, tjejer! Det var knappt jag fick honom att flytta till stan, jag fick tjata varje kväll i tio dagar, haha.
Adam blev en succé, både bland nya släktingar och på jobbet: på ett par år kunde han diskutera goda drycker, parfym, politik, konst, resor, Stockholmsbörsen, sport och hade blivit av med sin färgstarka smålandsdialekt. Han körde den fina bilen som svärfar generöst lånade ut, och fick ett hedervärt jobb på samma företag. Vem som gav paret lägenhet ja, det kan ni lista ut själva.
På andra året av äktenskapet upptäckte Adam sin svaghet för vita sockor. Han bar alltid kritvita sockor, hemma och hos folk, utan tofflor, i gummistövlar och stod kavat barfota på smutsiga golv i provrummet.
Sannas kärlek till denna vita accessoar var noll, men hon tvättade golven två gånger om dagen och köpte blekmedel. Så blev Adam kallad Sockan.
Det var på åttonde månaden av graviditeten som Sanna fick veta att Adam hade en älskarinna. Älskarinnan var också gravid, lika långt gången.
Sockan blev utkastad, avskedad, förbannad och sörjd på ett dygn. Sedan följde trög och kladdig vardag under dyster höst. Sanna låg alltid på en nu skrämmande stor säng, stirrade på taket med torra ögon.
Jag gråter senare. Nu är det dåligt för babyn.
Sanna låg stilla som en mumie, och vi var hennes vakter, tysta vid hennes sida för att ge stöd.
Vi ville gråta högljutt, bläddra i ödesboken och riva ut förrädiska sidor. Men det behövde vara tyst och väntan.
Vid utskrivningen från BB skrålade vi, skakade ballonger, bad personalen att släppa oss att fira med lite te och följa oss ut till björnar och tågsångare, önskade lycka och hälsa åt alla. Den nyblivna morfadern var mest entusiastisk: dagen innan, berörd och lovande att hjälpa städerskorna, skrev han med krita en stor och sned hälsning under Sannas fönster: Tack för barnbarnet! Och så försökte han sjunga, men stoppades av vakten. Vakten bjöd glatt in till sitt rum för att höra morfars repertoar över en Konjak, utan samhällsstörningar.
På utskrivningsdagen var morfar pigg, fräsch och, minns jag, nästan glittrade. Han grät av stolthet och lycka, lagom och med hjärta.
Vi grät också tillsammans, skrattade, kysste Sanna och kikade försiktigt i den blå filten, medan vi tyst undvek att tala om pappans grekiska näsa på lille Erik. Sanna grät inte ens av lycka:
Sen. Det kan påverka mjölken! sa hon.
Sanna var tyst i två månader till, tills hon en dag gick för att träffa Adam. Utan tändstickor och surhet, men med en enorm längtan att rasera och gråta. Skälla, banka i väggarna med sina magra nävar, skämma ut och försöka bli av med den hopplösa smärtan som fängslade henne vid sängen, genom att slunga den på förrädaren. På han som förstört hennes hopp och deras lilla värld med sin baby, där hon Sanna sett sig själv sticka sockor åt sina älskade män på mysiga kvällar, höra glada Erik skratta, gå hand i hand med Adam, och Adam så nödvändig och älskad.
Och Sanna ville verkligen se på denna skamlösa kvinnas ögon, som sov med någon annans man. Ögonen skulle säkert vara fräcka och antagligen mycket vackra. I just de ögonen ville Sanna spotta. Bestämt, hon skulle spotta. Om det behövdes så klösa också.
Hur man hittar platsen för konfrontationen fick Sanna veta från initiativrika tanter vid lekparken med babyn. Hjälpsamma gamla tanter stannade Sanna, påminde om att Adam minsann var ett svin, ritade upp väg till skvallret och möjliga hämndvägar. Sanna blev stående, grät inombords, ville gå därifrån, inte hört portnumret, men av någon märklig anledning stannade hon ändå.
Där står hon, utanför ett slitet höghus, och behöver bara gå till femte våningen, och där spotta eller skrika.
På första våningen tänkte Sanna att med hennes nuvarande otur säkert är ingen hemma och hon slösar tid. På andra våningen kanske lika bra, om ingen är hemma. På tredje hörde hon desperat barnskrik från femte våningen.
En smal och gråtande tjej öppnade dörren, vars utseende inte alls stämde med Sannas bild av en hemvändande förförare.
Medan Sanna chockat studerade de 40 kilo konkurrens, fortsatte barnet att gallskrika i bakgrunden.
Hej Sanna. Adam är inte här, han gick från oss för två veckor sen. Var han är vet jag inte, viskade tjejen och satte sig på golvet, gråtande.
Sanna tappade snabbt lusten att skälla. Hon ville gå in och trösta barnets hopplösa mamma. Sen sticka in: Du gillar att glida då får du dra släden, också, din ruggiga! Ja, det måste bli en ruggig. Och att samtidigt titta så föraktfullt och nedlåtande. Har hon rätt till, som bedraget.
Babyn var torr. Ögonlocken svullna, en åder på pannan, rösten hes. Uppenbart barnet var hungrigt. Han skrek av hunger, och hans ansvarslösa mor låg på hallgolvet och grät.
Hur hon öppnade tomma köksskåp och letade bland tomt kylskåp, minns Sanna knappt.
Hur på köksbordet låg en lapp med den skrämmande, halvt skrivna meningen: Snälla hjälp, min… med fasa.
Tjejen på golvet grät uppgivet, berättade för Sanna, som till en nära vän, att hon snart måste lämna denna hyreslägenhet, och måste flytta om några dagar. Mjölken var borta, Adam var borta, och de hade egentligen aldrig haft pengar. Allt var väldigt synd, pinsamt och sent. Hon visste inte. Hon bad om ursäkt. Sanna fick gärna slå, nästan borde slå. Och barnet heter Mattias, snälla Sanna, kom ihåg det för säkerhets skull. Mattias var bara 9 dagar äldre än Erik.
Sanna sprang hem snabbt om 20 minuter skulle Erik behöva mat. Det var svårt att springa: två stora väskor för Malin tyngde armarna, självaste Malin i flyttfart, bar mätta Mattias. Sanna sprang och funderade var hon skulle placera ytterligare två sängar.
Tre år senare festade vi på Malins bröllop, fyra år senare på Sannas. Sannas man avskyr vita sockor, tycker man ska göra livet färgstarkare och älskar sin hustru, son och två döttrar. Malin är mamma till fyra pojkar, hennes man hoppas fortfarande på en liten flickaSå stod vi där, allihop, på Sannas bröllop denna vårdag, och såg barnen leka bland björkarna, skrattandes i ljusa kläder. Erik flög förbi, hans skratt ekade mot Malins dotter, och Mattias grävde i sanden med ett allvar som bara barn kan ha. Sanna log, hennes blick var klar och varm, axlar fri från gammalt mörker.
Solen låg som smör över festbordet, och vi drack kaffe under flaggor som svajade för alla livets stora och små mirakel. Sanna reste sig, tog barnens händer, och alla steg ut i gräset för att dansa långdans, vänner och släktingar tillsammans, medan kvällen glödde.
Ingen nämnde Adam, ingen nämnde gamla sår bara kärleken, de som blivit kvar, och de nya som fått plats. Vi visste att livet kunde dra oss genom oväntade tunnlar, men att nya dörrar öppnades när vi vågade bära varandra framåt. Så sjöng vi ut i den mjuka skymningen, och Sanna log den där förvånansvärt rena, starka och vackra livshungern. Och ingen grät längre för nu höll världen oss i sin famn.
