En buss. Alla passagerare sitter tysta och stirrar ut i tomma intet det svenska ögonkastet genom fönstret, liksom. Utanför öser regnet ner. Vid en hållplats stiger en hemlös man på. Han kan inte vara mer än femtio, men livets slit har gett honom minst tio år extra i ansiktet. Luften fylls av en inte särskilt Stockholmsdoftande odör snarare tvättstugan-fullbelagd-i-tre-veckor-doften.
Snälla, kära människor, kan ni ge mig en slant till lite bröd? Jag har inte ätit på tre dagar, mumlar han.
De flesta resenärer vänder bara blicken bakåt mot regnet. Några försöker bli osynliga bakom mobilen, men någon rotar trots allt i plånboken efter lite mynt.
Plötsligt ropar en passagerare, en rätt proper typ i regnkappa:
Vad menar du, inget pengar till mat? Skaffa dig ett arbete! Man kan inte leva på andra för evigt, vet du. Jag själv fick sparken från Ericsson idag, men jag står ändå på benen. Sitter med ett bostadslån på Söder dessutom!
Han såg ut som om han ändå hade plockat rätt skjorta ur garderoben imorse. Den hemlöse såg generad ner i golvet. Han började krafsande leta i sina smutsiga fickor. Till slut drar han fram sina sista hopskrapade kronor, och räcker dem till mannen med bostadslånet.
Ta dem, du behöver dem tydligen mer. Och det finns gott om snälla svenskar som hjälper mig. Du ska se.
Med de orden tänkte han vandra av bussen vid nästa hållplats. Men bostadsrättskillen rusade efter, försökte tvinga tillbaka pengarna. Alla på bussen tittade storögt och glömde för en stund att hålla upp fjärranblicken.
Väl ifatt försökte mannen från Söder förklara sin poäng arbetsmoral och så vidare men den hemlöse bara skrattade snällt och skakade på huvudet. Han vägrade envist ta emot pengarna.
Livet alltså… det är rätt fint, ändå. Det finns många goda människor här i världen. Man måste bara kunna glädjas åt stunden, sa han och såg eftertänksamt ut.
Mannen stod kvar på trottoaren, helt stilla. Tårarna rann så där diskret svenskt, att ingen skulle märka. De hopskrapade kronorna brände i handen. Händelsen hade satt sig djupt, rätt in under de där lagren av kollektivtrafikrutiner och jakten på Swish-notiser.
