Oj, Anders Eriksson, vad bister du ser ut! Inte konstigt att dom kallar dig Vargen här på bygden. Det där ansiktet det är som om en glasklar isvind har frusit sig kvar. Le, får vi väl aldrig se dig göra. Och bara man tittar på dig så känner man nästan hur tystnaden trycker på bröstet. Vad är det som gör livet så mindre värt för dig, du?
Gunilla mumlade vidare, men Anders lyssnade inte. Han tog tyst sina matvaror från disken i byns lilla lanthandel en av de sista, och gick mot dörren, stegen så tunga att golvplankorna knarrade av drömmens egen logik.
Ellen var här häromdagen. Hade pojken med sig. Hör du, Anders? Tänk om det är din unge, ändå? Ska han växa upp utan far? Han är lik dig, det säger alla.
Orden hann ifatt honom när han redan hade handen på dörrhandtaget. Han höll på att snubbla till i drömmen över en tröskel som blivit lägre än han mindes, men vände inte på huvudet. Varför skulle han? Allt vet alla ändå, och det som inte vetts, blir påhittat och viskat fram bakom gardiner av tallbarr och årgångsfördomar. Och vem har väl rätt att döma, när hjärtat är domare och vittne i sin egen sak? Det var Ellen och hans affär, så var det och så förblev det.
Solen, i sin märkliga styrka såhär i maj, slog mot hans ansikte som om himlen ville ge honom en drömtillvaro av mjuk värme. Han blundade, ögonlocken gick ner som teaterdraperier. Han tog ett steg framåt, ett till, och hörde en barns röst ur ett obestämt fjärran:
Akta dig!
En pojke kom rusande. Två hundvalpar gav sig ivrigt på trappstenen. Drömmens vindar fick dem att snurra till, och pojken lyfte upp dem i famnen.
Snälla, trampa inte på dem!
Kraftig näsa, mörka ögon, öron som stack ut på ett välbekant sätt. Ja, likt var han det gick inte att neka. Men Anders visste, på ett sätt som bara den vet som har levt genom drömmar, att pojken inte var hans. Inte sådär nära. Kanske en fjärran släkting, kanske någon från andra världens gränser.
Vill du ha en valp? Han har tassar som en varg, ser du! Stor och stark ska han bli.
Anders skakade på huvudet. Hans kropp ledde honom mot hörnet av torpet, fast det var fel väg. Steg för steg bort från allt som varit. Där, vid gårdens höga staket, tog orken slut och han lutade sig mot mosstäckta plankor, drömmande om att kunna andas in hela skogens oxygen i ett andetag.
Varför? Varför kom hon tillbaka just nu? Vad ville hon med pojken? Om det ändå hade blivit annorlunda Var det så att Ola övergett henne?
Tankarna trängdes i galna formationer, hjärtat slog vind för våg som drömmen sju år tillbaka i tiden. Kroppen gav inga svar.
Det small till i grinden och in for Linda Svensson, med panna rynkad i oro.
Andy! Hur står det till? Hämta hjälp, eller ska jag stödja dig?
Mjuk men bestämd hand under armen, han öppnade ögonen.
Det behövs inte, Linda. Låt mig bara stå här lite
Lägg av nu! Kom. Du får luta dig mot mig. In med dig! Du väger som en storsäck potatis! Herregud, killen. Du har hjärtat på fel sida ibland. Ska jag ta ansvar för dig, eller? Du är ju min patient. Jag tar och kollar blodtrycket och sticker dig lite, så blir du lika pigg som en färsk gurka på landet, fattar du! Nu går vi.
Stegen bar honom knappt, men Linda var envis. Halvsovande ledde hon in honom i sitt knarriga kök, sparkade till grinden efter sig och ropade till sin man:
Olof! Kom och hjälp till här!
Sen är det bara sudd. Plötsligt låg han på Lindas soffa, tyngd över bröstet men det var bara katten, en kolsvart drömvarelse strök sig mot honom och hade bollat ihop ett gäng kattungar på hans mage.
Maja, hon känner av folk direkt! Om hon drar sina ungar till dig, då har du ett gott hjärta, Anders. På riktigt.
Linda tog bort döttrarnas läxböcker och pysslade om honom tills hjärtrytmen var nästan normal.
Tack och lov! Nu släpper jag dig inte hem inatt. Du får stanna här. Oroa dig inte, ko och hund har jag sett, allt är lugnt.
Hon stöder sig mot köksväggen, slänger stetoskopet på bänken, och instinktivt kramar maken på vägen.
Olof slog sig ner bredvid.
Mår du pyton?
Som fjällpotatis i vårslask, svarade Anders.
Det är Ellen.
Styr undan nu, Olof, sa Anders och vände sig mot kattungarna, vars gröna ögon verkade se rakt in i hans hjärta.
De pratade vidare, fläckvis och ryckigt, med meningar som vrider sig som röken från brasan. Anders berättade till sist ändå, rakt, med orden tunga och kantiga. Ord om Ellen, om brodern Ola, om när allt tog slut och blev fel. Ord förkrossade av skog, av ensamhet, av alla år som gått.
Du gömmer dig för din egen son. Är det inte så, Anders? sa Olof.
Säg vad du vill. Jag har räknat. Det går inte ihop.
Skräms inte. Berätta vad du såg den där hemmadagen när du kom hem från stan.
Anders slöt ögonen och viskade:
Dom stod där, Olof. Ola höll om henneoch hon sa inte emot.
Katten fräste plötsligt, la tassarna ovanpå honom, och började flytta på kattungarna, en efter en, så ingen kom bort.
Ser du, Olof, djuren skyddar sina små. Alltid. Så skulle också Ellen Hon ville ha barn. Jag vägrade tro, jag var väl för stolt, men hon hon gick sin väg ändå.
Linda kom in igen, kokade kaffe, satte sig på pallen och såg uppgivet ut mot kortväggen.
Jag går nu, sa hon plötsligt. Dags att reda ut det här en gång för alla. Jag såg Ellen igår. Hon är bara en skugga nu. Ingen skuld, tror jag. Bara längtan. Inte ens pojken har en pappa på riktigt kvar och du, Anders du kan inte låta sorgen äta upp dig för alltid.
Hon gick ut i den märkligt ljusa sommarnatten, ut i byn som egentligen var vilken svensk by som helst, men i drömmen ändå annorlunda portaler till kända ansikten, dörrar in till andras oro. Olof väntade. Timmarna rann bort.
Till slut small grinden. Linda kom tillbaka, vit i ansiktet, ögonen djupt, rödkantat av tårar.
Det var din son! Alltihop. Tamara, Olas mamma, hon erkände för mig.
Hur?
Jag vet inte. Hon var färdig nu. Sa sanningen till sin syster också. Det var hon som trissade igång allt från början på grund av gammaldags avundsjuka.
Så satt de tysta, under matt och blekt ljus. Linda berättade om systrarna om alla års oförlöst vrede, om barndomens tävlingslekar, hur det som är dolt växer till mossa på hjärtat. Så onödigt, och ändå så mänskligt.
Efter gråten kom friden. Linda, trött, smekte Olofs kind och gick för att förbereda frukost till både barn och vuxna. Anders stapplade ut på trappan, bländad av det overkligt tidiga solskenet som sköljde över Lindas gård.
Där på trappan satt pojken, med valpen hoprullad i sin famn.
Du, är det du som är min pappa?
Anders satte sig bredvid, handen på pojkens axel.
Jo. Jag är din far, Niklas.
Vad bra! Kom nu. Mamma gör frukost, och mormor är där inne. Idag ska vi se på hästar. Det har hon lovat.
Med ens släppte det som hållit Anders fjättrad genom alla år. Sorgen släppte sitt grepp; rösten kom tillbaka, varm och klar. Han lyfte valpen, reste sig och sa:
Kom. Vi har så mycket att göra, du och jag, min son. Så många saker vi ska ta oss an.
Och drömmen gled ut över den svenska landsbygden; grässtrån glittrade i dagern, och en ny dag vaknade till liv.
