Don’t Yell at My Mum

Dont Shout at My Mum

So useless, your father. Sleeps all day and spends the rest of his time playing silly games, came the voice of Margaret Evans from the kitchen.

David had just woken up after a late shift at the plant, standing in the hallway still half-asleep, trying to remember what day it was.

But, Gran, piped up William, his voice small and wounded, just the other week we built that model aeroplane together. Dad showed me how the propeller spins and everything.

David felt a sharp pinch in his chest. His boyonly sevenand already being taught to doubt his own dad.

Oh, sweetheart, anyone can glue some bits of plastic together, Margaret Evans interrupted again. But your mum and I, we truly adore you. Wed do anything for you, darling. Here, have some chocolate.

The crinkle of a wrapper, the sound of small feet padding across the linoleumWilliam rushed past David in the hallway, too distracted by the promise of chocolate to even spot his dad, dashing straight for his bedroom.

David stepped into the kitchen.

Margaret paused from wiping the worktops, her expression instantly transforming. A warm smile appeared, her caring granny mask dropping perfectly into place.

Oh, David! Youre up! Sleep well? I was just

What was that just now? asked David.

Sorry, what do you mean?

What you just said to my son.

Margaret gave a careless, light laugh and folded her tea towel into a perfect square. Honestly, you do take things to heart, David. It was only a jokejust a bit of fun and games. You know children need a bit of that.

She patted his shoulder as she swept out into the sitting rooma room shed more or less taken over three months ago.

You really should try to relax, David. You’re far too tense all the time. Its not good for you.

She left, and David realised hed made a huge mistake.

He leant against the kitchen table, staring at the spot where his son had just been, picturing him soaking up the idea that his dad was good-for-nothing.

Three months. Ninety-seven days since he agreed to let her move in. Ninety-seven days since Rachel had cried in the hallway and promised it would only be temporaryjust until her mum found a flat. Ninety-seven days watching this stranger slowly take apart everything hed worked to build in his own home.

Hed known it was a bad idea. His gut had practically screamed at him. But Rachels tears wore him down, and his mother-in-laws suitcases showed up before he could even finish saying, Well, all right then.

And nowhere he was: his son thinking hes useless, his mother-in-law beaming at him like nothing happened.

And deep down, David knew it would only get worse.

There was a mango sitting on the kitchen counter, all rosy and golden. David had picked it up for Williamlast week, William had tried tropical fruit at a friends birthday party, and now he was obsessed.

What on earth is this? Margaret asked, holding up the fruit between two fingers as if it were evidence in a murder trial.

Mango, David said, reaching for a knife.

Some foreign rubbish, she scoffed, dropping the fruit back down distastefully. You ought to have bought apples. Proper, British apples. I wont touch that awful exotic thing.

David put down the knife and turned to her. I didnt buy it for you. William likes mango.

Margarets face crumpled in an instant. Her chin trembled, hand clutching at her chest. So I dont matter to you at all, she whispered, her eyes welling up. You hate me. I always knew it. Im just unwanted, unloved, just waiting for the day

David stepped out before she finished. He just didnt have it in him for another performance, for more guilt trips meant to make him feel like a trespasser in his own house.

A month passed. Each day dragged on, heavier than the last.

That Saturday, David was lying in bed, staring blankly at the ceiling, when the bedroom door burst open. Margaret stood there, wearing her dressing gown.

David, I need £350.”

David sat up slowly, thinking he misheard. Im sorrywhat?

For a private clinic. My backs troubling me and the waiting list on the NHS is three months at least. You can never get an MRI.

You get your pension, David said, already feeling heat rise in his chest. Youre not paying rent. Youre not paying for food or bills. Any personal costs should be covered by yourself.

Margarets nostrils flared. Personal costs? My health is a personal cost to you?

Your pensions higher than the average in this town. Its plenty for private treatment.

A real man looks after his family! she shouted now, mask slipping entirely. Its your duty! What sort of man are you, if you cant help your wifes own mother when shes suffering?

Suddenly, the truth slotted in perfectly for David: to her, he wasnt a person. He was a wallet. A resource to be squeezed dry.

Im not giving you any money, he snapped, at last losing his patience. Not £350, not £20, not a single penny. Find it elsewhere.

How dare you raise your voice to me!

Get out of my bedroom! he bellowed.

Rachel appeared in the doorway, her eyes darting between her husband and her mother.

Dont you dare shout at my mum! Rachels voice cracked through the air like a whip.

David stared at his wife, almost not believing what hed heard. Anger still thrummed in his head.

She barges into our bedroom and demands £350. You think thats all right?

Shes older than you! She has a heart condition! Her blood pressure! One more word and she could have a stroke from your shouting!

Then maybe she shouldnt barge into my room making demands, David said, getting out of bed. I let her into my flat. Shes living here for free. I pay for everything. Am I supposed to start handing her cash just because?

Your job is to provide for your family!

Rachel, you dont work! David couldnt help shouting. Im carrying everything myself, and now you want me to support your mum too?

Margaret pressed her hand dramatically to her forehead and swayed for effect.

To think this is what my lifes come to. My son-in-law despises me, wishes Id just drop dead

No one said that

I loved you like my own son! she wailed. Now Im just a burden. Maybe its better for everyone if I disappeared.

And in that moment, David realised hed finally had enough of all the scenes and guilt-tripping.

You know what? Thats it. Im done. I cant bear to see either of you in my flat anymore. Both of youpack up and leave.

Rachel went pale. You cant throw us out.

Oh, really? Need I remind you whose name is on the deed?

Im taking William with me.

David stepped close. Just try itIll fight tooth and nail for him and I wont let you take him.

Margarets theatrical sobbing stopped instantly. Rachel stood frozenDavid suspected shed never seen this side of him before.

They left that night. They packed their things hurriedly while William slept, oblivious to the world ending outside his door.

The divorce dragged on for four months. Rachel demanded full custody, telling the court all about Davids disturbing behaviour and the horrible atmosphere at home. Her solicitor painted David as a monster for throwing helpless old Margaret onto the street.

But David had all the facts on his side. Rachel had no income, no recent work history, no savings. She was living with her mum in a cramped bedsitbarely enough space for two, let alone three. She couldnt provide for William or give him security. Besides, William himself wanted to stay with his dad, no matter how his gran tried to play tricks. The court took it all into accountand Rachel didnt help her case when she caused a scene right outside the courtroom.

In the end, William stayed with David.

Half a year later, David arranged to start working from home. The room that used to be Margarets became a proper study. Now, he was always there when William came home from school. They did homework together at the kitchen table, and David cooked dinnernever fancy, but always with love.

These quiet, simple evenings together, building model planes or reading adventure stories before bedthose are the moments David cherished most. As for meeting someone new, he knew he still had time. After all, he was just getting started.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Don’t Yell at My Mum
Valet ”Och tänk, Fredrik visar sig vara gift på riktigt…” suckade Siv, där hon satt på en parkbänk i en skuggig allé och nervöst kramade sin remiss till abortmottagningen i fickan. Rumskamraterna på studenthemmet hade avundats Siv när de sett henne i sällskap med en stilig, mörkhårig, blånande skandinav med snälla ögon – de trodde hon funnit drömprinsen. Men att avundas var det verkligen inget att ha. Siv rös till vid minnet av första och sista mötet med Fredriks fru – Petra – som hade inväntat henne vid fabriksgrinden för att reda ut saker och ting. ”Hej, visst är du Siv?” började Petra. ”Vem är du?” flämtade Siv, illa till mods av den långa, eleganta kvinnans genomträngande blick och askblonda hår. ”Jag är Petra – Fredriks fru.” ”Va?” ”Du hörde rätt.” ”Ännu en godtrogen tjej”, sa kvinnan lugnt. ”Hur många som du finns det egentligen? Jakten på någon annans lycka tar nog aldrig slut.” ”Vad menar du?” ”Lyssna nu…” Blonda Petra tog Siv varsamt om armen. ”Det är du som måste förstå din plats. Jag är hans lagvigda fru. Jag har själv sett dig med min man, och istället för att be om ursäkt och skämmas, himlar du med ögonen! Så gör väl anständiga människor, men… det verkar tydligen inte vara din grej. Såna som dig har han haft dussintals av – finns inte fingrar så det räcker att räkna på.” ”Och du… går och inleder något med en gift man. Skäms du inte?” ”Han är man – en jägare, förstår du? Du är bara ett kort äventyr för honom, en av många. Tror du han ska lämna oss för din skull?” ”Vi har två döttrar – vill du se familjebilder?” Petra tog fram ett foto och räckte åt Siv. ”Där! Bevis på riktig kärlek. Det här togs på Öland för två månader sen…” ”Vad vill du egentligen?” ”Jag ordnar det här, var inte orolig. Han har fått bra jobb på fabriken nu – och så du, på köpet…” ”Lämna oss ifred. Gå inte på Fredriks snack – han har inga planer på att skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du, trettio?” ”Tjugofem!” svarade Siv sårat. ”Dåså. Du hinner gifta dig och få egna barn. Låt Fredrik vara.” Siv kunde inte lyssna mer. På ostadiga ben gick hon sin väg, från den ovälkomna hustru som plötsligt rasat in och krossat hennes rosa drömmar och visioner. ”Förrädare…” mumlade Siv, med klump i halsen, men kunde ändå inte tillåta sig att bryta ihop offentligt. Hon orkade inte med skvaller på jobbet. På kvällen kom Fredrik ändå förbi med blommor, som om inget hänt. Siv, rödgråten, körde ut honom trots tårar och eviga löften – han och hans fru hade varit främmande för varandra i år, bedyrade han. Men hon ville inte lyssna. Två veckor tog det för Siv att samla sig. Fredrik försvann spårlöst, förnekade allt, låtsades inte känna henne vid tillfälle. Olyckorna kommer sällan ensamma… Illamåndar och yrsel trodde Siv till en början var stress, men snart förstod hon vad hennes naiva, passionerade kärlek till Fredrik lett till. ”Sex veckor” – det ekade som en dom. Siv fruktade att bli ensamstående mamma. Hon skrämdes av tanken att nu ALLA visste, ALLA dömde henne. Hon hade ju gjort fel, när hon litade på någon hon egentligen inte kände. Fredrik hade dolt sitt familjeliv. Skulle hon begärt legitimation vid första mötet? Han bar inget ring på fingret – men alla gifta gör ju inte det. Borde hon reagerat när han bad henne hålla tyst om deras förhållande på jobbet? Han har lurat henne – men det hjälpte inte att alla visste nu. Kollegorna viskade, diskuterade dramat på jobbet. ”Jag är gravid”, sa hon ängsligt under lunchen till sin före detta älskare. ”Jag betalar, gör det bara”, muttrade han. Dagen efter sa Fredrik upp sig och försvann ur hennes liv. Siv förstod att hon måste agera snabbt. Trots allt läkaren hade varnat om hälsoriskerna, tog hon sin remiss till aborten. Nu satt hon på bänken och knep om pappret – rädd att tappa det. ”Bråttom?” frågade en ung man, klädd i kostym med enorm bukett mörkröda krysantemum, som plötsligt slog sig ner bredvid Siv. ”Vad?” Hon såg på främlingen med tom blick. ”Din klocka går före”, log han, och pekade på hennes guldklocka. ”Mina klockor går alltid tio minuter för fort… jag justerar dem hela tiden, men det är ändå hopplöst”, konstaterade Siv likgiltigt. ”Det är rena brittsommaren idag – otroligt med så härligt höstväder! Min mamma älskar det. Hon säger att det var just en sån dag hon gjorde sitt livs bästa val, och aldrig ångrat det. Vet du…”, pratade främlingen vidare, ”hon är otrolig, min mamma!” Han visade tummen upp. ”Jag är henne evigt tacksam.” ”Din pappa då?” Siv blev förvånad över frågan som slank ur henne. ”Pappa berättar hon aldrig om. Jag har heller aldrig frågat – ser ju att det är jobbigt för henne…” ”Jag är på väg från en jobbintervju. Kan du tänka dig – de valde mig bland tio sökande, fast jag knappt har erfarenhet! Det känns helt overkligt. Mamma har alltid gett mig självförtroende. Jag vet redan hur jag ska använda min första lön – köpa en resa till havet åt mamma. Hon har aldrig sett havet. Har du varit vid havet?” ”Nej…” Siv såg intresserat på killen bredvid, blicken drogs mot hans mörkröda slips. Den charmige unge mannen strålade av glädje. ”En present från mamma”, förklarade han stolt, och strök den med handen när han såg vart Siv tittade. ”Nu babblar jag visst för mycket, men jag ville bara dela min glädje – du ser så ledsen ut…” ”Du tycker säkert jag är tjatig?” Siv skakade bara på huvudet. Främlingen trängde sig inte på; han avbröt de mörka tankarna i hennes huvud. Hans kärlek till mamman, den beundran, rörde henne. ”Sådan kärlek! Vilken tur hans mamma har… tänk, om jag fått en sån son”, hann Siv tänka innan killen tackade för sig: ”Nu måste jag vidare – mamma väntar på mig. Men stressa inte, du!” ”Va?” ”Sa det till din klocka”, log han. ”Jaha…” Siv log, oväntat lätt om hjärtat. Efter någon minut var killen borta. Siv tog sakta upp remissen – och rev den i småbitar. Sedan satt hon länge kvar, inandades höstluften och lät värmen spira i bröstet – den okände killen hade tänt ett nytt hopp i Siv. Hon var inte ensam. Den där mamman hade uppfostrat en fantastisk son på egen hand – och det kunde ju faktiskt Siv också klara… Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… ”Mamma, jag måste skynda mig!” Stellan stod vid spegeln medan mamma med öm hand knöt slipsen, den mörkröda de köpt till dagen för hans första jobbintervju. ”Äsch, det ordnar sig…” ”Slipsen ger självförtroende. Oroa dig inte, det kommer gå bra – det är din plats”, sa Siv och tog ett steg tillbaka för att beundra sonen. ”Jag är nervös. Tänk om…” ”Du fixar det. Svara tydligt, glöm inte le – du är snyggast i stan!” ”Jag vet, mamma.” Stellan pussade henne snabbt och for iväg. Siv såg efter honom genom fönstret, där hennes käraste stegade mot busshållplatsen. Plötsligt högg minnet till – hon hade varit med om det här förut… Den unge mannen i allén, för över tjugo år sedan… Stellan, nu i kostym – han såg precis likadan ut. Hade hon glömt det? Nu levde det förflutna upp. Kunde det vara… Var det själv ödet som en gång visade henne, vem barnet skulle bli, och hjälpte henne rätt? Varför hade hon inte frågat vad killen eller hans mamma hette? Men… det spelade ingen roll nu. Allt gick ju vägen ändå! På eftermiddagen kom Stellan hem med en stor bukett mörkröda krysantemum, matchande slipsen, och meddelade stolt att han fått jobbet. Dessutom lovade han att de skulle resa till havet – hon hade ju aldrig varit där. Nu var det hans tur att ta hand om sin älskade mamma. Han skulle kunna flytta berg för hennes skull. Sådan son hade Siv. Hur svårt livet än blev, om det så gällde motgång eller oro, räckte det att krama hans doftande huvud – och världen var genast lite lättare. Allt hade de klarat – alla svårigheter – och Siv hade aldrig ångrat att hon blev mamma. Hon hade gjort rätt val. Och så fick det bli!