Försvinn härifrån! skriker Börje.
Du… pojken min… svärmor Anna-Lisa börjar resa sig upp, håller sig i bordskanten.
Jag är inte din pojke! Börje tar hennes väska och kastar den ut i hallen. Jag vill inte se dig här mera!
Försvinn! ropar Börje igen.
Maria rycker till. Hon har under sex år aldrig hört honom skrika så.
Anna-Lisa försöker resa sig, håller sig krampaktigt i bordet. Du… pojken min…
Jag är inte din pojke! Börje greppar hennes väska och slänger den ut i hallen. Ut härifrån! Vill inte ha dig här!
…Lilla Ylva ligger och sover, armarna utslagna som en liten sjöstjärna. Maria rättar till täcket.
Det är något tryggt med att stå och titta på dottern, som hon drömt om så länge och kämpat så mycket för att få bli mamma till.
Börje kommer hem från nattskiftet hon hör direkt ljudet från hallen. Maria går ut från barnrummet, stänger dörren tyst. Börje tar av sig skorna.
Utmattad, märkbart magrare. Han arbetar som en oxe för att snabbt kunna bli kvitt lånen för IVF-behandlingen.
Sover hon? frågar han viskande.
Ja, somnade direkt efter maten.
Börje tar Maria i sin famn, trycker kinden mot hennes hals. Han pratar sällan om kärlek, men hon vet att han är galet tacksam mot henne.
Tack för att hon stannade kvar, för att hon inte bytte ut honom mot en frisk man, för att hon gjort honom lycklig.
Vid sexton års ålder drabbades Börje av påssjuka och vågade inte säga till mamma att han var svullen och hade ont där nere.
När han väl sa till, var det för sent. Komplikationen gav honom nästan total sterilitet.
Mamma ringde, mumlar Börje utan att släppa taget om Maria.
Maria blir stel. Och vad vill Anna-Lisa?
Hon kommer. Vid lunchtid. Har bakat bullar och saknat oss.
Maria suckar och lossar sig försiktigt från hans armar.
Börje, måste hon komma? Förra gången fick jag nervsammanbrott av hennes råd om bikarbonatsköljning.
Maria, det är ju mamma… Hon vill ju bara träffa sitt barnbarn. Ett år har gått, hon har bara sett Ylva på bilder. Hon är ju faktiskt farmor.
Farmor… Maria ler bittert. Den som kallar vår dotter “dräg”.
De adopterade Ylva för ett år sedan. Köerna på friska spädbarn i Stockholmsregionen är så långa att man kan bli gråhårig innan det är ens tur.
Kontakter, ett kuvert med tjock summa kronor “till avdelningen” och en strategisk barnmorska hjälpte till.
Flickan var född av en alldeles för ung, rädd sextonåring som annars skulle fått livet förstört av ett barn.
Maria minns fortfarande dagen: det lilla bylte som vägde dryga tre kilo, och de blå ögonen som tittade upp på henne.
Okej, säger Maria. Hon får väl komma då. Vi överlever. Men om hon börjar igen…
Hon kommer inte, lovar Börje. Jag lovar.
Anna-Lisa dyker upp till lunch. Hon fyller hallen med sin energi när hon stiger in.
Hon är en stor, bullrig kvinna, med den där lantliga handlingskraften som kan stoppa en häst och släcka ett hus, och gärna lägga sig i allt och alla.
Oj oj oj! klagar hon redan i hallen, placerar sin rutiga väska intill dörren. Vilket fjäsk! Tåget var hemskt, tunnelbanan… trångt och svettigt!
Varför bor ni så högt upp? Hissen skakar, trodde jag skulle dö där!
Hej mamma, Börje ger henne en puss på kinden, tar hennes väska, kom in och tvätta händerna.
Anna-Lisa slänger av sig kappan och visar upp sin blommiga klänning som spänner över hennes starka kropp, och borrar sedan blicken i Maria.
Hon synar Maria från topp till tå, som en häst på auktionsmarknad.
Hej Anna-Lisa, ler Maria.
Ja, hej hej, svärmor snörper på munnen. Du ser blek ut, Maria. Bara ben på dig! Vad ska min son hålla i?
Börje ser också utmärglad ut. Ger du honom knappt något att äta? Sitter du bara på sallad och svälter din man?
Börje äter ordentligt, säger Maria, känner hur kinderna hettar. Kom och sätt dig.
I köket börjar Anna-Lisa packa upp matväskan direkt tar fram bullar, inlagd gurka, en stor bit ister.
Här, ät nu. I den här staden är allt bara plast, ni tuggar ju kemikalier.
Hon sätter sig tungt vid bordet, lutar armbågarna mot bordsskivan.
Så, berätta nu. Har ni betalat av alla dessa… experiment?
Maria håller hårt i gaffeln. Experiment! Så kallade hon sex år av smärta, hopp och förtvivlan.
Nästan allt är betalt, mamma, muttrar Börje, tar för sig av salladen. Vi ska inte prata om pengar.
Vad ska vi prata om då? Om vädret? Hemma i Stjärnsund har din bror, Karl, fått ännu en flicka nyligen.
Helt frisk, och så vacker! Fyra kilo! Och din syster, Ingrid, väntar tvillingar. Det kallar jag för riktig släkt!
Vår släkt, Börje, är stark. Fertila. Hon stirrar menande på Maria.
Om man inte förstör generna då…
Maria lägger långsamt ifrån sig gaffeln.
Anna-Lisa, vi har haft den här diskussionen hundra gånger. Det är inte mig det beror på. Vi har medicinska papper på det.
Äsch, viftar Anna-Lisa avfärdande. Läkarna skriver vad som helst för att få ut pengar! Påssjuka du…
Halva byn har haft det, och ändå har pojkarna massor av barn.
Det där är bara din fru som klär dravel på dig för att skyla sina egna fel.
Mamma! Börje dunkar hårt i bordet. Nu räcker det!
Anna-Lisa tar dramatiskt sig för hjärtat.
Höj inte rösten mot din mor! Jag har fostrat fem, jag vet hur livet är. Och hon där är smal som en pinne, smala höfter. Var ska barn komma ifrån? Oduglig!
Vi är lyckliga, mamma, säger Börje lugnt. Vi har vår dotter Ylva.
Dotter…? fnys Anna-Lisa. Låt mig se henne i alla fall.
De går in till barnrummet. Ylva sitter redan vaken i sängen och pillar på sin mjukisbjörn.
När hon ser den främmande kvinnan rynkar hon pannan, men börjar inte gråta. Hon har ett ovanligt lugnt temperament.
Anna-Lisa går fram till sängen. Maria står bredvid, redo att när som helst lyfta upp barnet från svärmor kan man vänta sig vad som helst.
Kvinnan ser länge på flickan, kisar. Sträcker ut en hand mot den lilla kinden. Ylva drar sig undan.
Så vems är hon lik? säger Anna-Lisa missnöjt. Svarta ögon! Vi har alltid haft ljusa ögon i släkten.
Hon har blå ögon, rättar Maria. Mörkblå.
Och näsan då? Potatis… Du har spetsnäsan, Börje har rak. Men här…
Hon sträcker på sig och borstar av händerna som om de blivit smutsiga.
Främmande släkt, det märks.
De går tillbaka till köket. Börje häller upp ett glas vatten, händerna skakar.
Mamma, lyssna, säger han mjukt. Vi älskar Ylva! Hon är vår! På papper, i hjärtat, i allt!
Och vi kommer försöka själva igen. Läkaren säger att chansen finns, även om den är liten. Men även om det inte går vi har redan en familj.
Anna-Lisa sitter tyst, spänd. Hon, som fött fem barn och har tolv barnbarn, kan inte förstå hur hennes egen son slösar sitt liv på en “främling”.
Du är så oduglig, Börje, suckar hon till slut. Oduglig! Du är trettiofem. I din bästa ålder! Och du leker pappa till en hitteunge!
Kalla henne inte så! skriker Maria.
Och vad ska jag kalla henne då? Prinsessa?
Du borde vara tyst! Själv kan du inte föda barn längre, lurat min son, och ni betalade… så ni köpte henne som en kattunge!
Det är vårt barn!
Barn ska vara ens egna! När man får sova illa på nätterna, har illamående, föder i smärta!
Det där… hon pekar mot barnrummet. Det är låtsaslek! Tog färdig unge, från någon slyna!
Tror ni generna går att hugga bort? Hon blir som sin mor. Farlig. Gör er av med henne innan det är för sent!
Maria ser hur Börjes pupiller blir stora. Han reser sig långsamt.
Gå, säger han lågmält.
Anna-Lisa stirrar förvånat.
Vad?
Försvinn! skriker Börje.
Maria rycker till. Aldrig under sex år har hon hört honom så.
Anna-Lisa försöker resa sig, håller sig i bordet.
Jag är inte din pojke! Börje tar hennes väska och kastar ut den i hallen. Ut! Ska vi lämna bort barnet? Du har blandat ihop människor med saker! Det är min dotter! Min! Och du… du…
Han kippar efter andan.
Du är ett monster, inte en mor! Gå tillbaka till ditt Stjärnsund och räkna dina “fina” barn. Men lämna oss i fred! Kom aldrig mer!
Från barnrummet hörs gråt. Maria springer mot dörren men stannar när hon ser hur svärmors ansikte förändras. Rött blir gråvitt.
Anna-Lisa gapar efter luft som en fisk på land. Hennes hand trycker mot hjärtat, krampaktigt mot klänningen.
Börje… väser hon. Det bränner… så bränner…
Hon faller ihop, tungt som en säck potatis, drar med sig stolen i fallet. Dunsen blandas med barnets gråt.
Maria ringer ambulans. Börje knäar bredvid sin mor, händerna skakar när han knäpper upp hennes klänningskrage.
Mamma, vad händer? Mamma, andas!
Anna-Lisa flämtar.
Sjukvårdarna kommer snabbt. Redan i hallen ropar sjuksköterskan:
Hjärtinfarkt! Stor! Bår! Skynda!
När dörrarna bakom läkarna stängts, sätter sig Börje på golvet i hallen, lutar ryggen mot väggen. Han ser på den bortglömda sjalen som ligger på byrån.
Är det mitt fel? frågar han.
Maria sätter sig bredvid honom, tar hans kalla hand.
Nej. Det är hennes egen ilska som gjorde det.
Hon är ju min mamma, Maria.
Hon ville kasta ut vårt barn som om hon vore trasig vara. Börje, du försvarade din familj.
Det vibrerar i Börjes ficka efter en timme. Syster Ingrid ringer. Sedan bror Karl. Börje svarar inte.
Sen kommer ett sms från faster:
Mamma är på intensiven. Läkarna säger det är illa. Du har förstört allt, din djävel! Vi förbannar dig alla! Kom aldrig hit mer!
Ja, då är det över. Jag har ingen familj kvar.
Maria omfamnar honom, känner hans kropp darra.
Du har oss, säger hon stadigt. Du har mig. Du har Ylva. Vi är din familj! Den riktiga! Vi sviker dig aldrig.
Hon reser sig och drar med honom mot barnrummet.
Kom. Ylva är hungrig och rädd.
På kvällen sitter de i köket. Dottern, lugnad, leker med klossar på mattan vid deras fötter. Börje ser på henne som om han ser henne för första gången.
Vet du, säger han plötsligt, mamma hade rätt om en sak.
Maria blir stel.
Om vad?
Gener kan man inte sudda ut med ett finger. Men gener är inte bara ögonfärg och näsor. Det handlar om förmågan att älska.
Mamma har fem barn, men hennes hjärta är som sten. Kanske är jag adopterad för jag vet hur man älskar… Visst, min lilla?
Han lyfter upp dottern. Hon skrattar och tar honom om näsan.
Pappa! säger hon plötsligt, klart och tydligt.
Första gången. Tidigare har det bara varit mummel.
Börje stelnar. Tårarna, de han hållit tillbaka hela dagen, börjar rinna över kinderna och droppar på Ylvas rosa heldress.
Pappa, upprepar han. Ja, lilla du. Jag är din pappa. Och ingen ska ta dig ifrån mig.
Mamman repade sig, men Börje pratar inte längre med henne. För släkten är han nu fiende nummer ett.
Maria skäms nästan att säga det högt, men hon är bara lättad. Utan evig förnedring och elakheter är livet så mycket enklare.
Varför ska man ha sådana släktingar? Det går riktigt bra utan.
Vad tycker ni om svärmors monolog? Skriv en kommentar, gilla om ni håller med!
