Pannkakspannan En helt vanlig vardagsmorgon i Stockholm stressade Galina för att komma i tid till jobbet vid SJ:s biljettkontor, medan hennes son Vigor letade efter sin skolbok och lillebror Jens klagade på halsont för att slippa skolan. Galinas man försenade sig med bilen, och när de äntligen fastnade i trafikkaoset på Essingeleden var risken för en sur chef och böter ett faktum. Väl framme i regnet räddades Galina från att ramla på det hala perronggolvet av en äldre kvinnas stora resväska. På sin lunchrast såg hon samma ensamma dam, frusen på bänken, biljetten till Luleå darrande i handen fast tåget gått för två dagar sedan. Vid samtalet avslöjades en sorglig familjehistoria: sonen ville ha ut sin mamma till ett äldreboende när den nya snygga, men självupptagna flickvännen flyttat in, och skickade henne därför norrut trots att systern var död sedan länge. Galina bjöd in den hemlösa kvinnan till sitt hem i förorten. Dagen därpå fylldes huset av doften av nygräddade svenska pannkakor, stekta av nya “mamma-Toini”, en före detta frontkämpe från Tornedalen, som långsamt återfann meningen med livet i Galinas bullriga, kärleksfulla familj. Men när Toini försökte smyga iväg med sin resväska på måndagsmorgonen ropade barnen: “Snälla, stanna! Vem ska annars laga världens godaste pannkakor åt oss?” Och Galina log och bad henne stanna – mot att hon fick köpa en extra pannkakspanna till köket.

Pannkakspannan

Enligt tidtabellen var jag rejält sen till jobbet, och ett nytt penningavdrag samt ett stelt samtal med min punktlige chef hotade vid horisonten. Allt var morgonens fel, och alla små missöden staplade sig på varandra. Min yngste, Erik, nu andra klassare, vägrade gröten och gnällde ynkligt över att halsen gjorde ont. Jag drog på mig glasögonen och kollade hans lilla hals, men så klart syntes inget och snart förstod jag att han fejkade bara för att slippa skolan. Jag muttrade om risken för smisk, hjälpte honom på med ryggsäcken och satte fart mot hallen.

Samtidigt sprang min äldste grabb, Viktor, runt som en vilde och letade efter sin skolkalender. Hans eviga tjat och snurr gjorde mig alldeles snurrig. Till slut fick jag gripa tag i Eriks hand och stega ut till bilen, bara för att upptäcka att min man, Lars, varit för långsam med biltvätten och nu låg vi ännu mer efter. Och när vi väl kom ut på Sveavägen möttes vi av en bilkö så lång att alla mina chanser att komma i tid var bortblåsta.

Halvspringande upp till biljettdisken, där jag jobbar med förbokningar för tågtrafiken, halkade jag till på det blöta höstgruset och var en hårsmån från att landa rakt på gatan. Som tur var tog ett jättelikt resväska emot min fallande kropp och räddade mig från en smutsig start på dagen. Lite ur balans men med andan i behåll drog jag väskan fram till dess ägarinna, en äldre dam, och skyndade in på jobbet. Kollegorna kunde berätta att chefen ännu inte kommit, och jag lättade på trycket med ett glas vatten innan arbetsdagen satte igång.

Efter en halvtimme var morgonens kaos borta. Under lunchrasten slängde jag ett öga ut genom fönstret. Jag såg kvinnan med den stora väskan sitta där ute på bänken. Något hopplöst låg över henne; hennes blick rörde sig inte, och biljetten i handen fladdrade som ett löv i vinden. Men hon tycktes inte märka varken vind eller regndroppar hon var som frusen fast i tiden.

Hur länge har hon suttit där? frågade jag min arbetskamrat.
Andra dagen nu, svarade hon.
Vart ska hon?
Mot Göteborg.
Göteborg? Det går ju tåg dit hela tiden. Varför åker hon inte?
Jag hällde upp te från termosen, tog med en bit hembakad kardemummakaka och gick ut till damen. Med en vänlig gest bjöd jag henne på fika:
Ni kanske känner igen mig, er väska räddade ju mig i morse. Får jag fråga, vart är ni på väg?
Göteborg, svarade hon lågmält samtidigt som hon smuttade på teet.
Jag kikade på biljetten och konstaterade att hennes tåg gick för två dygn sedan.
Men ert tåg har ju redan avgått. Varför gick ni inte ombord?
Hon rättade till sin gamla filthatt och harklade sig innan hon svarade med sprucken röst:
Förlåt, jag tar bara plats. Stör bara. Jag flyttar på mig
Hon ställde ifrån sig sitt teglas, försökte resa sig, men jag lutade mig fram och la handen på hennes arm:
Nej då, snälla ni, sitt kvar. Här är kallt och fuktigt bara.
Jag känner ändå inget längre som om allt redan gjort sig ont, svarade hon tyst, torkade en tår med sin broderade näsduk och fortsatte:
Jag har inget hem att åka till längre. Det är en vanlig historia strul med min son och hans fästmö. Hon är vacker, men elak, bara ute efter pengar. Sonen vägrade lyssna. Till slut köpte han en biljett åt mig, packade mina väskor och körde mig hit till stationen. Han vet inte att min syster i Göteborg är död sedan tre år och huset sålt. Jag kunde inte säga som det var, så jag lät honom tro det bästa. Tänkte att deras liv kanske reder sig om jag kliver åt sidan. Och här sitter jag bara väntar på att något ska hända. Kanske hämtar äldreomsorgen mig. Tack så mycket, min flicka, för mat och dryck. Först nu inser jag hur hungrig jag var.

När hon sa flicka, kastades jag tillbaks till mitt barndoms jag på barnhemmet utanför Sundsvall den där smärtan av att andra blev adopterade, aldrig jag. Rödblond, tafatt och ingen ville höra mina dikter. Efter barnhemmet fick jag jobb på ett spinneri, och en enkel rumslägenhet. Där bodde jag tills Lars dök upp i mitt liv, och vi fick vårt lilla lyckliga hem.

Det lilla ordet flicka lindade sig varmt om mitt hjärta. Med varsam röst sa jag:
Sitt kvar här tills min arbetsdag är slut. Följ med hem till oss sen. Vi har plats i huset. Trivs du inte, så kan du ju alltid åka vidare. Okej?
Jag såg tacksamma tårar rinna över de rynkiga kinderna.

I bilen hem bekantade vi oss ordentligt:
Jag heter Stig, min fru är Karin, våra pojkar Viktor och Erik. Vad ska vi kalla dig?
Säg bara farmor Tora, svarade hon mjukt.

Nästa morgon var ljuvlig. Lukten av stekta pannkakor drev in på verandan. I köket stod farmor Tora och vände pannkakor med säker hand, och snart satt hela familjen samlad vid bordet och njöt. Hon log mot mig:
Hoppas du inte blir arg. Jag hittade pannkakspannan i ugnen, den fastnar de aldrig i Du måste smaka.

Vi tillbringade dagen med att räfsa löv på gården, eldade högen och la några potatisar bland glöden. Farmor Tora sjöng på någon gammal visa och såg piggare ut än på länge.
Hon mötte min blick:
Blev stark på fronten, vet du. Fick smeknamnet Tora-Hästen, för jag bar ut sårade själv under elden. Sen kom jag hem, fick barn, blev änka fort, men klarade det Sonen växte upp, och så är det med det.

Senare tystnade hon på nytt, men återgick snart till sitt hjälpsamma jag.

Måndagen återvände kaoset. Erik gnällde, Viktor letade böcker, och Lars startade bilen. När jag kom ut såg jag Tora med packad väska i hallen.
Tack för allt, nu är det bäst jag drar vidare
Men farmor Tora! Tyckte du inte om att vara hos oss?
Trivdes, verkligen men man kan ju inte bara ta plats hos andra hur länge som helst.
Men snälla, stanna! Vem ska annars göra så goda pannkakor? Du är ju vår nu

Jag tog hennes väska, som plötsligt kändes lätt, la armen om henne och vi gick in igen.
Familjen satte sig i bilen, men farmor Tora hann ropa:
Stig, köp gärna en till pannkakspanna det går dubbelt så fort då
Hon hörde inte när jag viskade:
Okej, mamma Tora.

Och i hjärtat lärde jag mig att ibland kommer familj ur oväntad riktning. Det gäller bara att släppa in värmen.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Pannkakspannan En helt vanlig vardagsmorgon i Stockholm stressade Galina för att komma i tid till jobbet vid SJ:s biljettkontor, medan hennes son Vigor letade efter sin skolbok och lillebror Jens klagade på halsont för att slippa skolan. Galinas man försenade sig med bilen, och när de äntligen fastnade i trafikkaoset på Essingeleden var risken för en sur chef och böter ett faktum. Väl framme i regnet räddades Galina från att ramla på det hala perronggolvet av en äldre kvinnas stora resväska. På sin lunchrast såg hon samma ensamma dam, frusen på bänken, biljetten till Luleå darrande i handen fast tåget gått för två dagar sedan. Vid samtalet avslöjades en sorglig familjehistoria: sonen ville ha ut sin mamma till ett äldreboende när den nya snygga, men självupptagna flickvännen flyttat in, och skickade henne därför norrut trots att systern var död sedan länge. Galina bjöd in den hemlösa kvinnan till sitt hem i förorten. Dagen därpå fylldes huset av doften av nygräddade svenska pannkakor, stekta av nya “mamma-Toini”, en före detta frontkämpe från Tornedalen, som långsamt återfann meningen med livet i Galinas bullriga, kärleksfulla familj. Men när Toini försökte smyga iväg med sin resväska på måndagsmorgonen ropade barnen: “Snälla, stanna! Vem ska annars laga världens godaste pannkakor åt oss?” Och Galina log och bad henne stanna – mot att hon fick köpa en extra pannkakspanna till köket.
Det Fascinerande Livet