Vi samlade ihop farmor hela familjen.
Jag måste erkänna, vi sa det rakt ut till henne, hur trött vi var på henne. Och om att våren äntligen kommit, vilket betydde att hon skulle åka tillbaka till sommarstugan i Småland, där hon brukade vara tills hösten var långt gången. Barnbarnen var ganska kyliga mot henne, svärdottern visade ingen större uppskattning. Och sonen var alltid ute på affärsresor. När han väl kom hem, var han inte mycket bättre mot sin mamma än resten av familjen.
Hon kändes som en börda för oss. Själv fattade hon allt och kämpade på med sista krafterna, tålmodigt led hon igenom den här plågan, och varje år väntade hon på våren som om det vore det bästa i livet. Det enda som var säkert. Det enda riktiga.
Våren kom tidigt det här året. Farmor satt ofta utanför porten, lutade sig tillbaka och njöt av den varma vårhimlen, solade ansiktet. Hon såg ut lite som en skammad sparv: mager, klädd i slitna gamla kläder, skor som knappt höll ihop och ett par urblekta galoscher ovanpå.
Trots att familjen inte brydde sig särskilt mycket om henne, bemötte grannarna henne alltid vänligt. De hälsade, frågade hur hon mådde, och hjälpte henne ibland att ta sig upp till lägenheten högst upp på femte våningen. Några grabbiga grannbarn bar till och med hennes matkasse ibland när de råkade träffa henne på vägen hem från ICA.
Farmor, trots sin ålder, gjorde allt i hemmet själv. Hon lagade mat, tvättade, städade. Det var hennes sysslor. Svärdottern höll sällan på med sånt.
Du sitter ändå hemma hela dagen, så gör allt här, sa hon stöddigt när hon kom hem från jobbet, och sparkade av sig skorna i hallen.
Barnbarnen pratade inte med henne. Och när deras kompisar kom över, höll farmor sig undan i sitt rum för efter att barnbarnet en gång sagt att hon var pinsam att visa upp, vågade hon inte visa sig.
Farmor invände aldrig. Hon höll tyst. På kvällarna, när alla sov, grät hon försiktigt i sitt lilla rum över sitt öde.
Till centralstationen blev hon körd med taxi. Vi ville slippa gå med henne på bussarna. Hon hade inte så mycket packning en gammal väska och en liten kasse med trasor.
Med käppen i handen stapplade hon tyst längs perrongen. Hon satte sig ner på en bänk. Snart kom tåget, och hon klev på vagnen. Med vänliga och milda ögon tittade hon genom fönstret. När tåget rörde sig tog hon fram ett skrynkligt foto ur väskan: sonen, barnbarnen och svärdottern log från bilden. De senaste åren såg hon deras leenden bara där. Hon kysste fotot och stoppade försiktigt tillbaka det.
När hon steg av på stationen gick hon lugnt mot sommarstugan. Någon skjutsade henne nästan hela vägen hem. Hon öppnade grinden och gick på den leriga stigen mot huset. Här var allt hennes. Här behövdes hon. För de gamla knarriga väggarna, för det sneda staketet, för den slitna farstun hon var behövd. Hon var väntad.
Stugan var allt för farmor det var där hon föddes. Barnen föddes här, och hennes man dog här. Hon levde nästan halva sitt liv i Småland. Hon överlevde sin äldste son. Så blev det, han fick aldrig se den här vårens ljus.
Farmor öppnade fönsterluckorna, tände i kaminen. Hon satte sig på den gamla köksbänken och funderade. Barnen hade suttit här, de hade ätit runt det här bordet, sovit i de gamla sängarna. Sprungit över golvet och tittat ut genom samma fönster. Hon hörde barnens skratt i minnet. Då var hon mamma. Så behövd, så älskad.
Och solen sken lika ljust in genom fönstret, precis som förr om vårarna. Det fanns så många lyckliga och omtänksamma våren här. Hon log mot den vänliga svenska våren.
***
På morgonen vaknade hon inte mer. Hon blev kvar för alltid på sin jord. På bordet låg högar av gamla foton, och ett nytt men skrynkligt, det där hon såg familjens leenden dagen innan.
Så länge vi lever, kan vi hinna mycket. Be om ursäkt, säga tack, visa våra känslor. Vi har inte rätt att skjuta upp sånt till imorgon. För när någon försvinner, kommer den aldrig tillbaka och det som blir kvar i våra hjärtan är tunga stenar att bära.
Vi måste leva med tro. Med sanning. Göra gott från hjärtat. Älska och vänta, värdesätta andras känslor, minnas dem som gav oss livet och stöttade oss på vägen.
