I mitt livs svåraste stund lämnade min pappa vår familj för att vara med en annan kvinna, och lämnade min mamma, min lillasyster och mig själva. Min syster var bara två år och hon hade hälsoproblem som blev värre med tiden. Att ta hand om henne krävde enorma summor pengar, mycket energi och tålamod. Även om jag inte helt förstod min systers sjukdom, såg jag vilket lidande mamma gick igenom när både hon och mormor gjorde allt de kunde för att rädda min syster. Pappa klagade ofta på att han var trött och bråkade med mamma, vilket bara orsakade henne mer smärta. När han gick kändes det som ett djupt svek mot mig, då han brukade vara snäll och omtänksam mot mig när mamma tog hand om min syster.
Den dag min mamma fick veta att pappa lämnat oss är inristad i mitt minne som den sorgligaste dagen i mitt liv. Han flyttade till en annan stad, började ett nytt liv med sin nya kvinna och verkade ha glömt att vi ens fanns. Trots att hans egen mamma bönade och bad honom att komma tillbaka, förblev han kall. Ett år senare gick min älskade syster bort och lämnade oss i sorg. Trots denna stora förlust kom pappa aldrig tillbaka, inte ens för att ta farväl av sin dotter.
Min mamma led oerhört av att ha förlorat sin dotter och mormor blev min största trygghet och stöd. Lyckligtvis var båda mina mormödrar underbara och fulla av kärlek, de blev som mina extra mammor. Sakta började mamma hämta sig från sorgen och såg mig igen. Med tårar i ögonen kramade hon om mig och lovade att aldrig överge mig, och att hon skulle göra allt för att jag skulle bli lycklig. Trogen sitt ord stod hon och mormor vid min sida med all kärlek och omsorg jag behövde. De såg till att jag fick en vacker kostym till min examen så att jag skulle känna mig som den finaste i hela salen.
I många år såg jag aldrig min pappa igen, men han försvann aldrig helt ur mina tankar. Han dök upp en enda gång, bara på min mormors begravning, troligen för att försöka åt sig något arv eftersom han trodde hon hade testamenterat en lägenhet till honom. Men min kloka och varmhjärtade mormor hade redan gett mig lägenheten när jag bara var tolv. Hennes kärleksfulla gest visade hur djupt hon brydde sig om mig och att familjeband inte enbart handlar om blodsband.
