Jag mötte Erik för ett år sedan i en grå, dimmig dröm om Stockholm. Han stavade sitt löfte om lojalitet och trohet till mig med viskningar som verkade eka mellan snötäckta trähus och spårvagnar som slingrade sig längsmed Götgatan. Hans känslor sade han var äkta, så ärligt svenskblonda mot bakgrunden av norrskenet vi båda brukade drömma om. Vi var så lika, han och jag. Båda trasiga av misslyckade äktenskap, båda hungriga efter värme och förståelse där vintermörkret aldrig tar slut. Jag trodde, så drömlikt, att vi skulle finna tröst hos varandra. Men verkligheten, den visade sig dansa oberäkneligt likt älvor på en midsommarnatt: han var bara en snyltgäst, en stilla skugga, som sög musten ur mina dagar på alla sätt han kunde.
Vännerna teg i kaffets ångor, men ögonen deras råmade: “Sara, låt honom inte bo hos dig, vänta, tänk!” Men deras viskningar försvann ut genom fönstret med den kalla vinden. Varför skulle det spela någon roll att han, vid trettio, aldrig hållit ett stabilt jobb eller var nära nog hemlös? Med körkort, nej, det var som ett barnsligt minne han aldrig haft. Men i min drömklara förälskelse tänkte jag bara på skandinavisk romantik, inte med förnuft utan med ett tonårshjärta.
Så en natt, då lägenheten i Södermalm låg ovanligt stilla och han inte återvände, vaknade jag när morgonljuset steg och mina svenska kronor var borta. Då föll min svävande dröm, jag såg klart igen. Sådan är berättelsen.
Jag försökte till och med ordna ett jobb åt honom mellan jobbsajter och anställningsintervjuer i anonyma shoppinggallerior. Han åt knäckebröd och färskost hemma hos mig, provade stickade tröjor jag köpte på rea, drömde sig bort i skyltfönstren på Åhléns och agerade artigt när han mötte min släkt under kräftskivor där borden dignade av dill. Jag trodde på förändring, på stilla tillnyktring.
Men jag hade fel. Min tålamod krossades som tunn is i april. Till sist kastade jag ut honom ur min lilla drömlägenhet, medan han redan greppade mobiltelefonen han fått av mig. “Du får bara ta med dig det du bar in”, sade jag, rösten en ekande, butter svensk visa.
Om jag kände mig sviken? Självklart så djupt som Vätterns botten! Var det sorgligt att ett helt år försvann, förslösat på en drömtyv? Utan tvekan, ja. Min blindhet här kostade mig mycket, i varje tänkbar mening, konton saldades i bitter eftersmak. En snyltare blev han, som utnyttjade min törst efter värme. Men jag kommer inte drunkna i sorg jag blir klokare nu.
Låt min dröm vara en varnande viskning i ditt öra: låt dig inte luras, som jag lät mig förtrollas. Se efter, känn efter, pröva deras uppriktighet, som man smakar på ärtsoppan innan man toppar med senap. Märker du falskhet agera. Vänta inte. Spegla deras avsikter, svara med eget mod. Drömmen måste sluta någon gång, och man vaknar även i Stockholm.
