Ylvas hämnd
Kära dagbok,
Den där höstregnet smattrade försiktigt mot rutorna på bussen. Jag, Ylva, satt tyst och stirrade ut genom de vattendroppsprydda fönstren medan vi närmade oss mitt gamla barndomshem. Hem? För mig hade hem länge varit min lilla studentlägenhet i Stockholm, en ljus etta högt upp bland grå höghus och ständigt brus. Barndomsbyn kändes så avlägsen att den mest var en fond av minnen, platsen där jag föddes, tog studenten innan livet kastade mig in i tempot av storstan.
Jag är stolt över vad jag åstadkommit i mina 27 år. Först och främst mina år på Karolinska Institutet, sedan hur jag smidigt fick jobb på en exklusiv skönhetssalong på Söder. Kurser, vidareutbildningar och workshops har fyllt min kalender det är så jag gillar det.
Jag hade inte tänkt åka hem alls. Men de där små underliga detaljerna i samtalen med mamma och pappa oroade mig. Mamma svarade undvikande, pappa verkade aldrig närvarande när vi pratade. När jag ringde honom, sa han att mamma just gått. Något var fel.
Mamma, är allt bra hos er? frågade jag, men fick bara ett svävande: Jo, allt är som det ska. Alla mår bra.
Från Arlanda tog det ändå bara två timmar med buss. Avstånd har aldrig skrämt mig, så resan kändes knappt.
När bussen rullade in till Jönköping och stannade utanför terminalen, var landskapet nästan exakt som förr. Gamla Konsum-skylt var utbytt mot Willys, träden utanför verkade högre och trottoarerna lite mer slitna men lika välbekanta. Solen kikade fram mellan tjocka moln regnet hade inte riktigt tagit över här än.
Den uttråkade taxichauffören viftade åt mig. Vart vill du åka? frågade han, medan han lastade min resväska i bakluckan.
Södra Ängvägen 7, tack.
Det gamla röda trähuset med blå fönsterluckor stod kvar. I trädgården doftade fortfarande hägg och bland björkarna vid grinden kände jag igen de tre som pappa planterade när jag slutade nian. Hjärtat sved lite.
Ylva! Mammas röst sprack när hon slängde sig i min famn i hallen, som om åren mellan våra möten plötsligt blivit verkliga.
Mamma, jag har saknat dig. Men gråt inte! sa jag och log trött.
Men det är tårar av glädje. Tre år… så länge!
Jag sparkar av mig skorna, hänger jackan och slår mig ner i den gamla grå soffan. Mamma sjunker bredvid, lägger armen om mina axlar. Två tysta minuter går, bara värmen från hennes kropp.
Till slut frågar jag, den fråga jag hela resan burit på: Mamma, var är pappa? Är han inte hemma?
Kom, ät först, så pratar vi sen, svarar mamma och dukar med en ny löpare på bordet. Jag stirrar på det okända porslinet och påminns om att inredningen här hemma känns främmande mot min minimalistiska city-stil.
Mammas köttbullar minns jag väl, rikliga och saftiga. Morötter och kålrot från landet, hemkär yoghurt och färska småkakor fyller bordet.
Är pappa på tjänsteresa? Du undviker ämnet, sa jag och försökte le.
Han är iväg nu, ja. Både han och jag ville prata med dig, men det kändes svårt över telefon… och du har ju alltid så bråttom. Förlåt, vi borde berättat tidigare, men… Ylva, vi har separerat.
Jag flyttar ifrån min numera kalla tekopp, går mot sovrummet och öppnar garderoben ingen av pappas kläder kvar.
Okej, men var bor han nu då?
Sätt dig ner, snälla. Han bor i sin mammas gamla hus. Det hänger ihop, det blir enklast så för honom.
Oj. Jag måste prata med honom. Finns det någon annan kvinna?
Ja, nickar mamma, han är inte ensam längre. Hon är från byn intill.
Bor hon där hos honom nu?
Jo, det är klart, var annars?
Jag smakar på informationen. Vem är jag ens att ha så starka åsikter? Men jag är sårad.
Men mamma! Varför känns det som du accepterar allt? Blev du inte arg? Ville du inte slå tillbaka?
Ylva, jag har begrundat länge. Vi gled isär för länge sedan, och för oss var det ändå bättre så. För oss båda och för dig. Att skapa drama hjälper inget. Det är livet, och man måste förlåta.
Jag går ut, andas in den klara höstluften. Hälsar på gamla tankar, betraktar den bekanta ån. Jag inser hur mycket jag förlorat kontakten med den här platsen mina vänner, till och med mina gamla drömmar har bleknat bort i city-livets rus.
Jag svänger förbi pappas nya bostad. Kvinnan hon kanske är 40, möjligtvis yngre står i köket och rör i en kastrull.
Är du Ylva? försöker hon och ler nervöst.
Det här är farmors hus. Jag kommer egentligen bara hit till mitt eget.
Hon backar. Jag vill inte skapa konflikt, jag har min son…
En ljushårig grabb, ungefär tolv år, kikar nyfiket på mig. Hans ögon glittrar av samma förvåning och osäkerhet som mina egna.
Jag säger inget mer, utan går därifrån. Vinden kyler och allting känns just nu ovärdigt och sorgligt.
När jag kommer hem till mamma svärtas stämningen. Jag berättar att jag sett kvinnan och hennes son. Mamma blir vit i ansiktet.
Varför gick du dit? Behövde du det? säger hon lågt.
Jag var tvungen att se dem själv, säger jag, elakare än jag menar. Tycker du det här är okej? Skulle du inte vilja ge igen?
Ylva, det är ingen vits. Vi båda älskar dig det är vad som räknas.
Det är lätt för dig att säga. Jag är inte som du. Jag kräver rättvisa.
Hon suckar bara. Vi sitter tysta.
Senare på kvällen kommer pappa hem från sin tjänsteresa. Han ser äldre ut, ler men hans ögon är trötta och rödsprängda.
Ska du inte prata med mig? Ge din gamle pappa en kram? säger han, gör en rörelse mot mig.
Nej. Du har en ny familj nu.
Det är bara hennes pojke. Men du är fortfarande min dotter, Ylva.
Jag svarar inte, går bara till mitt rum.
Dagen därpå rör jag mig planlöst mot ån, försöker minnas barndomens lätthet. Plötsligt hör jag barnskrik och ser några pojkar på cyklar vid en brädhög. En pojke har snubblat illa kvinnans son, Dima, har skadat benet. Jag slänger jackan under hans huvud, gör en snabb bedömning och ringer pappa.
Kom hit nu! Dima har skadat sig!
Pappa och kvinnan Irena kommer rusande. Med tårar och rädsla hjälps vi åt till bilen och sedan in till akuten i Eksjö. Jag följer med, hjälper till, ser till att vårdpersonal tar hand om allt.
Hemresan går i tystnad. Inuti bor fortfarande ilskan men någon liten spricka har uppstått.
Nästa dag är det dags att åka hem. Mamma och jag står på Jönköpings station, regnet väntar bakom molnen. Vi möter min gamla klasskompis Maja, nu gift och med barn, hennes pappa och hennes lilla kille. Känslan av att vara omgiven av folk som på något sätt alltid kommer att vara min stora, struliga familj även om vi inte är släkt värmer mig till sist.
Plötsligt dyker pappa, Irena och Dima också upp. Dima vinkar och säger: Titta, jag kan redan gå själv!
Du är tuff, svarar jag och känner ett oväntat lugn. Han räckte mig som ett tecken på att livet går vidare. Irena kramar min hand, tackar försiktigt.
Sista minuterna innan bussen går, kramar jag om mamma, pappa och Maja. Solen bryter igenom molnen när vi rullar ut från torget. Jag vinkar, ropar att jag ska komma tillbaka.
Jag förstod där och då att jag, trots min ilska och min känsla av svek, fortfarande hade plats för försoning i mitt hjärta. Jag lärde mig att familjen ibland måste byggas på nya sätt för att hålla ihop och att förlåtelse, även om den ibland känns omöjlig, ändå är ett val som gör livet lättare att leva.
Jag längtar redan tillbaka, men nu åker jag hem till mig själv, lite starkare, lite friare.
YlvaPå tåget norrut lutar jag pannan mot den svala rutan och ser regndropparna tävla på glaset precis som hemma i Stockholm, men nu känns det annorlunda. I min ficka knyter jag handen om den lilla teckningen Dima tryckt ner där, ett taffligt ritat hjärta med alla våra namn inuti. Det får mig att le.
När staden tornar upp sig igen, känner jag ingen rädsla eller ensamhet. Jag tänker på de trasiga bitarna vi lämnat efter oss i barndomsbyn och på dem vi limmat ihop tillsammans, trevande och vackert i all sin ofullkomlighet. Kanske är hem inte en plats, utan just det ögonblick då vi vågar möta sorgen och ändå välja att stanna kvar i värmen hos varandra.
Mobilen plingar till Maja: “Du är alltid välkommen. Vi saknar dig redan.”
Jag svarar: “Tack. Jag lovar att försöka oftare, på riktigt.”
Bussen bromsar in i citymyllret, människor trängs, livet tar fart igen. Men inom mig bor höstens mjuka ro, ett slags försoningens skörhet som gör att jag vågar öppna min dörr och mitt hjärta inte bara för gamla drömmar, utan för det okända, för allt som väntar.
Så går jag ut i regnet, skrattar åt mig själv när jag tappar balansen på den hala asfalten, och för första gången på länge känns det faktiskt bra. Jag är Ylva varken offer eller domare, utan bara människa, stark nog att välja kärleken igen.
