Provet

Dagbok, 14 mars Tentamen

Nu får det bannemej vara nog! Om mamma inte slutar tjata på mig så tänker jag helt enkelt strunta i alltihop jag går inte på tentan! Skiter i det! Jag tar bara inte bussen dit! Vad ska du göra då, mamma?! Jag slängde skolväskan mot hörnet i hallen och drog av mössan med en irriterad gest.

Mamma skakade bara på huvudet och gick in mot köket utan att säga något tillbaka.

Jag slängde av mig jackan, tänkte först kasta in den efter väskan, men öppnade garderoben och hängde upp den på galgen istället. Suckade. Typiskt Igen har vi bråkat. Och precis som alltid av inget särskilt!

Varför måste hon alltid snoka, fråga ut och komma med råd? Tror hon att jag är fem? Eller dum på riktigt?

Jag visste ju mycket väl att det skulle bli lektion med den nya läraren i svenska och litteratur idag. Inget att tjata om varenda kvart.

Visst nu överdrev jag. Mamma nöp mig inte direkt, hon bara frågade om jag kom ihåg att det idag var dags för tredje svenska-repetitorn det här året. Men det räckte liksom för att trigga den där ilskan i mig som blivit en vana. Jag tar alltid så illa upp när hon försöker styra mig.

Jag tvättade händerna och mötte min egen blick i badrumsspegeln.

Ja, verkligen snygg är jag inte idag! Finnar över hela hakan, pappas typiska lilla näsa och mammas busigt röda hår. Jag har bett mamma hundra gånger om att få färga det, men nej! Tycker att naturlig skönhet är bra nog och att jag kommer tacka henne senare. Precis Jo tjena! Alla andra ser ut som folk, bara jag går runt med flätor som någon gammal liten bonntös. Flätor seriöst, vem har ens det längre?

Fast jag log lite för mig själv när jag minns hur sur mamma blev när jag klippte av de där hatade flätorna med trubbiga barnsaxar från pyssellådan. Fanns inga andra hemma just då. Klart jag anade hur chockad hon skulle bli:

Agnes, varför?

För att jag har fått nog! Alla ska bestämma hela tiden. Det här är mitt liv och mina regler, det är inget hon har rätt att styra över!

Alla snackar om att man måste lyda. Varför det? Varför skulle jag följa deras ålderdomliga idéer? Världen är inte alls som när de växte upp de hade knappt internet! Hur klarade de ens av att leva? Nu hittar jag allt på nolltid, ett par sekunder på mobilen. Mamma säger såklart att livet lär man sig inte på nätet, det finns inget Wikipedia för social kompetens, men vad vet hon? Hon borde ta en kurs i föräldraskap, då hade vi kanske sluppit de här diskussionerna.

Jag pillade på en skorpa vid ännu ett “utbrott” i pannan och var glad att mamma slapp se det. Annars hade hon blivit galen hon drar mig till alla hudläkare hela tiden och säger att jag får ärr. Men ärligt, vem bryr sig? Värdet sitter väl ändå i vad som finns inuti? Hur ska jag få henne att fatta det?

Ordet “förälder” dyker upp i huvudet. Hon har ju fött mig, visst, men det ger inte henne äganderätt! Jag är ingen sak!

Jag blinkade åt min egen spegelbild.
Där fick du, mamma! Synd att du skulle bestämma över mig och krångla med alla läxhjälpar! Och varför måste hon prompt tycka att jag ska bli jurist? Jag har redan mer koll på rättssystemet än hon och pappa hade när de separerade. Om de varit hälften så smarta hade de delat boendet bättre.

Mamma har varken stolthet eller ambition! Pappa gick ju till en yngre tjej, lämnade mamma ensam kvar, och hela lägenheten delades på hans villkor. Visst, jag fick mormors gamla trea på Söder, men hallå det är väl bara rättvist? Mamma fick bara underhållsbidrag och det var det! Inga pengar för alla förspillda år. Jag såg ju hur de haft det sista fem åren. Och hur mamma såg ut när hon ställde fram mat på bordet, med tyst ilska. Pappas svala tack för maten. Allt löstes när jag fyllde fjorton och sa åt dem att gå isär och sluta tära på varandras nerver.

Ärligt talat vuxna är verkligen konstiga. Deras eviga “vi lever för din skull” och “du är meningen med vårt liv” Löjligt! Alla lever för sig själva ingen bryr sig om någon annan. Bevisa motsatsen, kom igen! Till och med när det gäller det som ska vara för min skull använder de mig för att vinna poänger mellan sig.

Ta den här lägenheten, till exempel. Samma hus, men annan trappuppgång och nu bor vi trångt i en liten tvåa, jag och mamma. Hon förhandlade till sig denna mot pappas dåliga samvete, för “barnet måste ha det bra”. Ja, jag har större rum nu men bara för att föräldrarna slapp tjafsa över huset. Jag är krockkudden mellan dem, helt enkelt.

Jag rynkade pannan och tog ändå fram burken med salvan doktorn ordinerat. Inte för att mamma har rätt, men för att det hjälper faktiskt.

Och ikväll ikväll är det “taket”

Taket uppenbarade sig i min verklighet för bara några månader sen, när Joel skolans populäraste kille som jag bara drömt om på avstånd plötsligt messade: “Vill du ta en promenad?”

Jag trodde först att någon drev, för hela klassen visste att jag var svag för Joel. Men när jag visade smset för min kompis Tova, rynkade hon bara på näsan:

Men snälla, vad gör du? Gå fram och fråga om det var han. Du spelar över, Agnes! Vad lever du på 1850-talet?

Jag sa inget. Inte konstigt, hur ska jag kunna förklara den där känslostormen av nervositet, när bokstäverna slutat dansa på mobilen och det hela blivit verkligt.

Jag gick till platsen vi bestämt, och därefter förändrades mitt liv.

Taket på en gammal öde byggnad, där ungdomar smyger sig upp ibland, är långt ifrån säkert. Men när Joel tog min hand och sa: “Varsågod, se upp för kanten!”, då slog pulsen dubbelt och jag räknade trappstegen ner. Trettioett trettiotvå Du vågar, han är här.

Där, över hustaket, höll han om mig för första gången helt självklart. Bara drog mig intill, inför alla, och lade armen över min axel som om han ville visa världen: “Hon är min tjej.”

Ingen sa emot, även om jag såg blickarna från tjejerna i parallellklassen. De hade haft Joel i sin klass sen ettan, men han valde ändå mig.

Och där, på taket, kysste han mig för första gången…

Den kvällen blev speciell. Alla andra skulle på bio, men när Joel klämde min hand och viskade vi skulle ses själva på bio snart, stannade jag ändå. Med honom var stunden större än någon film.

Än idag känner jag ibland hur glädjen slår till, när jag blundar och hör hans röst:

Agnes, jag tycker om dig Mer än någon annan Jag är dålig på att säga sånt, men du måste veta ingen annan är som du…

Och hans varma läppar

Jag blundade igen, andades in det där lyckoruset. Men just då knackade mamma försiktigt på dörren:

Agnes, maten står på bordet. Du kommer försent annars…

Ilska sköljde över mig. Hur många gånger ska hon tjata?!

Jag for ut ur badrummet som en åskmoln. Kände mig som den där arga kärringen i en meme jag sett online.

Vad vill du från mig egentligen?! Jag glömmer inget! Sluta tjata! Tröttnat på pappa, så nu hackar du på mig? Jag drar! Flyttar till pappa! Fattar du det? Om du inte slutar…

Jag hann inte avsluta. Mamma gav ifrån sig ett märkligt ljud, och så small det till hon gav mig en örfil.

Gå då! Men när du kommer hem ikväll, glöm inte att du har prov i svenska imorgon. Du behöver sova

Jag blev paff. Hon har aldrig slagit mig. Kanske var det ändå rätt jag hade gått för långt. Men ändå, att hon helt plötsligt slutade stå ut med mitt beteende blev ett uppvaknande.

Jag tänkte inte ge mig utan strid. Väskan, jackan, hörlurarna… Jag ville smälla igen dörren så att hela trappuppgången skakade, men höll tillbaka. Ville inte visa mig som värsta primadonnan.

Jag slängde upp porten och kollade mobilen. En timme till repetitorn, en timme där, sen kanske Joel vid sex. Perfekt. Vi kunde sitta på taket mamma kan gott oroa sig. Hon behöver det. Pappa brukar ändå inte svara på första signalen när hon ringer. Då hinner jag snacka med Joel, kanske han har råd? Hans päron har stil, de låter honom hålla på ifred. Han har eget kort, kläder och ingen som tjatar. Hans föräldrar tycker sexton är rätt ålder för att börja bli vuxen han får till och med ta extrajobb. Säger att man ska få välja sin egen framtid.

Varför kunde inte mina vara sådär?

Pappa ringde precis när jag var vid repetitorns port.

Vad händer nu, då? Mamma säger att du tänker flytta in här?

Men lägg av, pappa! Varför ska jag va inblandad i era problem? Snart kommer din Lisa att föda, och jag ska bli barnvakt? Jag har väl mitt!

Skärp dig nu, Agnes. Och bråka inte med mamma, annars stänger jag av överföringen. Fattar du?

Du är tydlig, som alltid. Jag hörde!

Bra. Trötta inte ut henne. Hon förtjänar inte det.

Klick. Typiskt. Med varann är de jämt i krig, men så fort det gäller mig, står de på samma sida. Så märkligt.

Den nya repetitorn föll mig inte alls i smaken. När jag började prata om idiom och uttryck, frustade han bara tyst och gav mig en bok läs de markerade kapitlen till nästa gång. Jag blev irriterad, men efter några exempel insåg jag att hans läsning kunde vara nyttig.

Jag vill ju inte vara den blåsta tjejen, Joel är så smart Alla Youtube-videor om relationer säger likadant: “En tjej ska vara självständig och klok.” Självständighet är kanske att ta i, men skärpa kan man ju alltid träna upp. Mamma har ändå rätt där hon pluggade dessutom upp sin examen när hon redan fått barn och väntade på att kunna skilja sig.

Mamma hoppade av universitetet när jag föddes, tog studieuppehåll men kom sen aldrig tillbaka förrän jag var större. När jag var liten var jag jämt sjuk, och hon hade ingen barnvakt. Förskolan funkade inte heller jag var hemma mest hela tiden. När jag började tvåan fixade mamma att grannarna tog hand om mig på eftermiddagar, och så tog hon tag i sina studier och började jobba.

Och tur var väl det. Annars hade hon suttit här och räknat örena varje månad. Nu driver hon ett eget litet företag som ordnar bröllopsfester och fester så fint och “kvinnligt” på nåt vis. På jobbet är mamma helt annorlunda än hemma bestämd och cool. Jag vill ha hennes styrka en dag!

Ändå är den där ständiga omsorgen ibland olidlig. Jag har till och med tvingat henne knacka på innan hon kommer in på mitt rum ändå har hon stenkoll på allt jag gör. Inte genom hot, utan det där mjuka:

Agnes, hur gick det idag? Vad har du planerat? Är du hungrig?

Det kan göra att jag vill skrika: “Lägg av, jag är faktiskt stor nu!”

Ibland gör jag det med. Och blir irriterad när hon ser på mina utbrott som barnsliga.

Jag skyndade från lektionen till vår vanliga mötesplats vid skolgårdens grind, där Joel alltid brukade vänta. Men han var inte där. Jag stannade, väntade ett tag, tänkte att jag kunde gå till vårt tak själv. Joel svarade inte på mobilen, vilket aldrig hänt förut. Något kändes fel.

Jag vandrade långsamt upp för trapporna, för första gången rädd. Tidigare har jag kutat upp där, hållit Joels trygga hand, men nu kändes varje steg svårt.

Taket var tomt, vinden ilade och det började bli mörkt.

Ingen var där

Jag tog upp mobilen för att tända ficklampan, då såg jag något röra sig i skymningen kände igen hans silhuett.

Joel…

Han satt vid kanten, benen utanför räcket, axlarna nersjunkna. Jag har visserligen inte känt honom länge, men direkt förstod jag att något var riktigt fel. Han var nästan söndertrasad.

Rädsla gav mig mod, och jag ställde väskan på trappan och smög ut, försiktigt.

Hej

Jag satte mig bredvid på takmuren och lät fötterna stå kvar på plåten. Jag vågar egentligen inte höjder, men nu kunde jag det för hans skull.

Hej… Han tittade inte ens på mig, så jag tog hans kalla hand och värmde den mellan mina.

Fryser du…

Va? Han såg äntligen på mig, med tomma ögon, så annorlunda att jag blev rädd.

Det var där och då jag förstod hur det känns för mamma ibland den där primitiva skräcken kära kan känna när de inte når fram…

Det gav effekt.

Det är dåligt Joel svarade lågt. Jag mår skit, Agnes

Det har hänt något.

Ja.

Jag får fråga vad? Jag förstår om vi inte är så nära, men vill du dela?

Han såg på mig så konstigt, jag rös.

Tror du inte att vi är nära?

Det är inte så, du missförstår Du är den jag är närmast av alla

Agnes, det är bara du. Ingen annan, förstår du?

Mitt hjärta hoppade och jag trodde det skulle slå sig ur bröstet.

Ingen annan? Men dina föräldrar?

Han rös, ryckte undan handen.

Nej! Håll kvar mig, eller putta bort mig som de gjort!

Vilka?

De som kallar sig mina föräldrar! Idag gav mamma mig mina papper och förklarade hur jag kom till dem. Jag är adopterad, Agnes! Förstår du? Jag är inte deras son! Jag har alltid anat, men nu vet jag. Jag tog någon annans plats! Allt har varit lögn!

Joel skrek ut smärtan, och jag höll krampaktigt kvar hans hand, livrädd att förlora honom till avgrunden.

Han kunde spela tuff inför andra, men jag såg alltid förbi det. Hos oss tog all mask av och där lyste något fint, något mjukt. Jag skämdes över mina egna problem i jämförelse.

Vad rättvisa är kunde jag inte svara på. Men plötsligt insåg jag att mina bråk det där “vuxenblivandet” jag kämpat för var så tomt och barnsligt. Joel blev vuxen i samma sekund han fick veta att barndomen var slut. Men han hade ingen trygghet att vila i som jag ändå alltid haft.

Joel, jag är rädd! Jag grät utan att märka det, och det fick honom att vakna.

Va? Han höll om mig hårt när jag kastade mig om honom.

Jag släpper dig inte! Om de inte vill ha dig är du ändå världens viktigaste för mig! Hör du det? Det finns ingen som du, Joel!

Jag heter inte Joel Hans röst lät tom.

Vad heter du?

Emil, och min riktiga pappa Han är någon annan.

Men vad spelar det för roll? Du är du, namn är bara ljud. Du är min!

Men det är inte oviktigt för alla Agnes, vad ska jag göra? Vart ska jag ta vägen nu?

Kan vi gå till dem? Gå tillsammans?

Dom ville det, mamma grät, men pappa jag slog honom

Varför?

Han försökte låsa dörren, stoppa mig Han skrek att jag inte fattar

Men vet du verkligen hela sanningen än?

Vad mer finns? Agnes?! Han skrek, men jag hörde att ilskan dolde sorg.

Varför berättade de just nu?

Joel kurade ihop sig. Och för första gången hörde jag frågan i hans röst, inte bara förtvivlan.

Jag vet inte sa han till slut. Jag andades ut.

Vill du att jag följer dig hem?

Va?

Vi kan gå tillsammans. De får berätta varför det behövde bli nu så slipper du undra. Sen kan vi gå vidare. Men jag vill inte att du gör något dumt.

Hans blick var förvånad, men till slut släppte han kanten och lät sig ledas bort från stupet. Jag kramade honom länge.

Jag är feg…

Struntprat! Jag drog i honom mot trappan. Alla skulle reagera så här. Hör du?

Jag snubblade till och han tog emot mig.

Försiktig du!

Hörru, du är den som borde vara försiktig. Kom nu! Vi har mycket att ta tag i!

Den kvällen glömmer jag aldrig.

Samtalet med Joels föräldrar, så svårt. Något slags försoning. Och att hans biologiska pappa snart släpps ut ur fängelset och vill träffa honom det gamla sårade mer än något annat. Adoptivmamman, som burit ansvar för honom ända sen han var liten och förlorade sin riktiga mamma hon grät, och jag förstod att Joel aldrig kommer vilja gå till taket igen. Något har ändrats framtiden hade börjat.

När jag nära midnatt kom hem, låste jag tyst upp dörren och tassade rakt in i mörka köket. Där stod mamma, som alltid, lutad mot fönstret. Jag klev fram, kramade henne hårt bakifrån och andades in doften av hennes parfym.

Och det ordet som öppnade något nytt, och lämnade det viktiga kvar:

Förlåt…

Och svaret, den där varma rösten som betyder mer än allt:

Och du med… Är du hungrig?

Nej, tack mamma Vet du jag tror jag klarade en tentamen idag.

Tentamen? Det är väl inte förrän nästa månad, Agnes?

Den viktigaste var nog ikväll Jag berättar mer imorgon.

Varför inte nu?

Jag vill sova inför provet god natt, mamma.