Sjung inte
Du ler inte rätt.
När jag först hörde det där, fattade jag inte att det var riktat till mig. Jag satt och tittade på mina händer, vikta i knät på ett mörkblått plagg jag aldrig skulle ha valt själv. För tajt kring axlarna. För glansigt. För främmande.
Karin. Jag sa, du ler fel. För spänt. Folk ser sånt.
Björn sa det i låg ton, vände inte ens på huvudet. Blicken var fäst vid lokalen där gästerna redan började slå sig ner till jubileet för hans företag. Tjugo år som chef i sitt namn. Stor tillställning. Betydelsefull kväll. Min roll den kvällen var på förhand bestämd, som en punkt i ett avtal: sitta bredvid, se representativ ut, hålla tyst, dricka högst ett glas, aldrig prata med någon av kollegorna utan hans godkännande.
Förlåt, viskade jag.
Du behöver inte be om ursäkt. Ändra bara på det.
Den restaurangen var en sådan där man liksom fysiskt känner av pengarna. Inga överdrifter, men tyngden fanns i den tjocka duken, det dämpade ljuset, och servitörernas diskreta närvaro, som om de svävade istället för att gå. Jag hade varit där några gånger förut och ständigt haft samma känsla: jag hörde inte hemma. Inte som fru till en framgångsrik företagare. Inte heller som en riktig människa. Det var som att min historia, mitt namn, allt som tidigare varit jag, sakta suddats ut.
Jag hade nyligen fyllt femtiofem. I tjugoåtta av de åren hade jag varit gift med Björn Lindström. Vi hade träffats under mitt sista år på Musikhögskolan. Då var jag färgrik, full av röst, förälskad i Stenhammar och Peterson-Berger. Han var en ung, drivande egenföretagare, övertänd över möjligheten att köpa eller forma världen efter sina egna önskningar. Han hade sett på mig som om jag själv varit hela hans värld. Det visade sig senare att det var den världen han egentligen ville forma om.
Björn, kan jag gå bort och prata med Ylva? Hon sitter där borta ensam.
Ylva kan vänta. Du har inget att göra vid Blomgrens bord.
Men vi har känt varandra i tjugo år.
Karin. Han lät inte alls arg. Bara trött, som när man förklarar något för ett barn. Det är viktigt ikväll. Sitt kvar och le.
Jag log. Rätt sorts leende. Som enligt instruktion.
Fler och fler fyllde rummet. Kollegor, kunder, politiker, deras fruar. Alla fina, lagom livliga, talande om det som ska talas om på jubileum. Jag snappade upp fragment och kom på att jag inte mindes när jag sist pratat om något jag älskar. Musik. Polyfoni. Om varför Stenhammars andra pianokonsert fortfarande får mig att gå sönder inuti, bara av att höra den på radion.
Men vi lyssnade sällan på radio hemma. Björn tyckte inte om klassisk musik han sa att det gick honom på nerverna.
Bredvid oss skrattade en kvinna, klädd i rött, högt åt någon anekdot. Skrattet var äkta, lite rossligt, livfullt! Jag insåg att jag såg på henne med avund. Inte för att hon var yngre eller vackrare. Hon skrattade som om ingen hade rätt att ifrågasätta henne. Utan lov.
Middagen rullade på. Skålar, applåder, tal om tjugo års framgångar och stora framtidsdrömmar. Björn höll sitt tal kort, starkt, precis som alltid. Folk applåderade. Jag också, och tänkte, att jag brukade kunna hålla rummet förr. Att sjunga inför folk så att de slutar andas.
Senast jag sjöng offentligt var tjugofyra år tidigare. På en kväll på Musikhögskolan. Björn skjutsade mig dit, men plockade upp mig i förtid han fick ett samtal om jobbet.
Konferencieren utlyste talangtävling efter desserten, när alla var avslappnade, sorlet höjdes. En spontan tävling: den som ville fick äntra lilla scenen i hörnet och visa vad de kunde. Skämt, trolleri, sång. Björn rynkade på näsan.
Så patetiskt, mumlade han.
Jag svarade inte. Tittade bara mot scenen, vid mikrofonen. Pianisten, en ung kille med snälla ögon, hade redan spelat lite under middagen. Jag la märke till hans långa fingrar, hur han gungade lätt i takt även vid svagast spel.
Två personer gick upp. Skämt, munspel. Artiga applåder. Konferencieren bjöd igen in fler. Det blev tystare.
Något rörde sig i mig. Inte som ett slag, mer som en dörr som öppnas när någon trycker lätt. Jag lade min servett på bordet och reste mig.
Vart går du? frågade Björn.
På toaletten.
Men jag gick till konferencieren och viskade. Han höjde ögonbrynen, nickade. Gick sen till pianisten. Jag förklarade, knappt en minut. Han log, intresserad.
När mitt namn annonserades tog Björn först inte in det som hände. Sen såg han det. Jag såg honom från ögonvrån, men försökte titta bort, höll blicken på mikrofonen.
Scenen hade tre trappsteg. Jag tog klivet upp, stannade framför lokalen. Fylld av okända ansikten, skjortor och klänningar. Några småpratade, andra såg på mig avvaktande: jaha, vad blir det nu då?
Jag nickade till pianisten. Han tog första ackorden rummet tystnade genast. Det var inte snapsvisa. Det var Stenhammar. Vokaliser. Ett av de svåraste, vackraste styckena jag kunde. Utan ord. Enbart röst och musik.
Jag började sjunga. Först kunde jag inte tro på mig själv: att jag ens hade kvar en röst, att den inte vissnat av år av tystnad. Den fanns. Mörkare nu, med andra färger, men levande. Äkta.
Publiken blev stilla under tredje frasen. Inte gradvis direkt: folk tystnade, ställde ifrån sig glas, vände sig mot scenen. Jag märkte det knappt. Jag sjöng och tänkte bara på att hålla andan, dra fraserna långa, inte tänka på Björn, hans ansikte, på vad som väntade.
Det enda som räknades var det där ögonblicket.
När jag slutade blev det tyst några sekunder. Sedan började applåderna. Inte hela rummet på en gång, men det reste sig folk och klappade. Inte artigt, utan på riktigt. Kvinnan i rött ropade “bravo”. Pianisten såg upp mot mig nästan förundrat.
Jag klev ner från scenen, benen skakade. Hjärtat slog snabbt, men stabilt. Jag såg Björns ansikte redan på håll.
Han applåderade inte.
Sätt dig, sa han.
Jag satte mig.
Förstår du vad du just gjorde?
Jag sjöng.
Var inte ironisk rösten var låg, kall du gjorde dig till show på min kväll, utan mitt medgivande. Fattar du hur det ser ut?
Hur?
Som att min fru saknar uppmärksamhet. Som om det inte räcker för henne. Han ställde ned sitt glas långsamt. Vi åker hem om tio minuter.
Björn, det är inte…
Tio minuter, Karin.
Tre hann fram. Kvinnan i rött Lotta tryckte min hand: “Du är fantastisk! Var har du hållit dig gömd?” En äldre man med grått hår frågade sammanbitet: “Var har du studerat?” Ylva Blomgren min gamla, trogna vän kom springande och kramade mig så att jag nästan började gråta.
Karin, Herregud, du kan fortfarande…!
Ylva, vi måste gå, sa Björn då, lutade sig in och la armen om min. Inte hårt, det såg nästan ömt ut, men greppet om min armbåge var stadigt, hårt genom tyget. Ursäkta oss, Karin har haft huvudvärk sen i morse.
I bilen sa han inget. Hela vägen hem: tystnad som var värre än allt annat. Jag tittade ut på Stockholms natt lyktorna och skyltfönstren. Något slags lugn växte i mig. Inte glädje, ingen rädsla mer som att mitt namn sakta kommit tillbaka.
Hemma tog han av sig kavajen, hängde den noggrant, vände sig.
Såhär är det. Jag förstår att du är uttråkad. Jag vet att du vill ha något för dig själv. Men det finns gränser. Du satt mig i en pinsam situation inför folk jag jobbar med.
Jag sjöng. De klappade.
Du gjorde dig till artist inför mina kollegor. Det är skillnad.
Jag förstår inte skillnaden. Förklara.
Han stirrade länge. Sen sa han:
Du har allt. Villa, trygghet, status. Jag förstår inte vad mer du behöver. Och jag tänker inte försöka förstå.
Jag kan tala om exakt vad som saknats. Mig själv.
Vad menar du?
Du vet precis.
Jag gick in i sovrummet och drog igen dörren. Låg på sängen med kläderna på och stirrade upp i taket. Vitt, jämnt, opersonligt, som vårt gemensamma liv. Hördes hur Björn gick omkring, öppnade och stängde skåpsluckor. Till slut blev det tyst.
Jag sov inte. Tänkte. Mindes hur jag, femton år tidigare, sa upp mig från jobbet på musikskolan, där jag undervisade i sång. Björn sa att det var ovärdigt, att det gav för lite, att jag inte behövde arbeta. Jag gick med på det. Tänkte att jag skulle hitta något nytt, men varje gång jag försökte hittade Björn en anledning till varför det var fel eller olämpligt.
Han slog aldrig. Han höjde nästan aldrig rösten. Han förklarade, sakligt och stilla, vad som “passade sig”. Efter tjugoåtta år glömde jag nästan min egen röst. Allvarligt talat, även inuti huvudet.
Tills i går.
Nästa morgon, medan han stod i duschen, tog jag fram min gamla sportväska från vinden, lade ner dokument, pass, examensbevis från Musikhögskolan jag hittat i en byrålåda, några foton, mobilen. Några tusenlappar jag sparat undan år efter år, utan riktig anledning. Men nu visste jag.
Jag tog jeans, tröja, jacka. När han kom ut stod jag i hallen med väskan på axeln.
Vart ska du?
Jag går nu.
Skojar du?
Nej.
Karin. Han torkade händerna med en handduk, såg varje cell osäker, som om han var trött på mitt utbrott. Ligg och vila. Vi tar det i kväll.
Det behövs inte.
Du har inga pengar. Inget jobb. Vad tänker du göra?
Jag hittar ett sätt.
Du är rolig du. Femtiofem år och…
Jag öppnade dörren och gick. Hördes hans röst i bakgrunden, men jag hörde inte orden. Hissen gick långsamt ner, jag såg min egen spegelbild i ståldörrarna. Skrynklig, suddig. Nästan ett leende.
Jag gick. Vandrade bara genom Stockholm och andades. Hösten var torr och kall, det luktade löv och kaffe från ett kafé. Jag köpte en kopp, satte mig vid ett fönster och tog fram telefonen. Ringde den enda människa jag kunde vända mig till.
Ylva, jag behöver hjälp.
Men herregud, vad har hänt?
Jag har lämnat Björn.
Tystnad. Sen:
Var är du nu?
Ylva bodde själv i en tvåa ute i Farsta. Barnen sedan länge utflyttade, maken hade dött för några år sedan. Hon öppnade dörren, såg min enda väska, och frågade inget. Bara klev åt sidan:
Kom in. Vattnet är redan på.
Vi satt i köket hela kvällen. Jag berättade, Ylva lyssnade utan att avbryta eller rynka pannan. Bara hällde upp mer te ibland. När jag blev tyst sa Ylva:
Det viktigaste är att du gick. Resten ordnar vi.
Han stänger säkert bankkontona. Förra året varnade han mig: “Om du försöker sticka”
Då ser vi vad han hittar på, muttrade Ylva.
Björn lät inte vänta på sig. Redan samma kväll ringde min mobil oupphörligen: först han, sen sekreteraren, till och med min mamma, som Björn styrt in rätt snabbt. Mamma grät i luren: Björn hade ringt, sagt att jag fått ett nervöst sammanbrott och behövde hjälp.
Mamma, jag har inget sammanbrott.
Karin, han är så orolig. Och i går kväll betedde du dig konstigt, tycker han…
Mamma, jag sjöng. Stod på scen. Det är inget sammanbrott.
Han säger att det var pinsamt…
Jag är okej. Jag är hos Ylva. Ringer i morgon.
Bankkontot var faktiskt spärrat. När jag försökte ta ut pengar nekades kortet. Kontanter flöt iväg snabbt, Ylva vägrade ta hyra men det kunde jag inte rättfärdiga länge.
Tre dagar senare kom Björn med mina saker. Inte själv, två främlingar dök upp utanför Ylvas trapp, med kassar. Jag packade upp rakt i hallen: somriga klänningar i oktober, högklackat, prydnadsskräp. Ingen varm tröja, ingen viktig bok. Det var förstås också ett meddelande.
En dag senare ringde mamma: Björn hade varit hemma hos henne, druckit kaffe, berättat att jag alltid varit psykiskt skör. Att han kämpat i åratal men nu behövde “släppa taget”. Mamma lyssnade. Hon har alltid kunnat lyssna när folk talar lugnt och övertygande.
Karin, du kanske ändå ska prata med honom
Mamma, han spärrar mina pengar och säger att jag är galen. Förstår du?
Hon var tyst.
Han är en man, Karin. Så där blir de ibland.
Jag lade på och stirrade ut. Tog fram min examensskrift och la den på bordet. Mörkblått omslag, guldbokstäver. Karin Nyström, Musiklärarutbildning. Inriktning: klassisk sång. Jag hade inte hållit i pappret på femton år.
Nästa morgon ringde jag Kungliga Musikhögskolan. Frågade efter Hans-Göran Berg, min gamle lärare. Tänkte att han kanske var död. Men nej, han jobbade fortfarande på institutionen, trots att han passerat sjuttio. De gav mig hans mobilnummer.
Hans-Göran? Det är Karin Nyström. Minns du mig?
Lång paus.
Nyström? Från åttiosexan?
Just det.
Klart jag minns. Var tog du vägen?
Jag försvann. Du har rätt. Jag behöver din hjälp.
Vi träffades två dagar senare på Musikhögskolan, ett litet rum på tredje våningen. Han såg ut som förr: liten, nästan genomskinlig, med genomträngande blick, händerna korsade i knät. Han betraktade mig länge:
Du har blivit äldre.
Du också.
Det är så det ska vara, log han. Sjung nu.
Redan?
Vad väntar du på?
Jag sjöng. Osäkert. Lungorna ville inte ta i, rösten fladdrade ibland. Hans-Göran avbröt inte. När jag slutade sa han eftertänksamt:
Rösten finns kvar. Tekniken haltar. Du andas fel. Men rösten är där. Det är det viktiga. Resten går att fixa.
Hur länge tar det?
Beroende på dig. Arbetar du varje dag, snackar vi några månader. Han tystnade. Varför gav du upp?
Jag gifte mig.
Och mannen förbjöd dig att sjunga?
Inte direkt. Det blev bara så.
Han nickade, länge.
Små steg. Jag förstår. Jaja, Nyström. Vi kör.
Vi övade varje dag. Jag dök upp vid niotiden, gick hem efter två, ibland sent. Rösten kom långsamt tillbaka lätt en dag, bakslag nästa. Hans-Göran var strikt, gav inga ursäkter varken för min ålder eller uppehållet. Han sa: “Röst vet ej om år. Det finns teknik. Och vilja. Allt annat är undanflykter.”
Ylva fixade extraknäck sångcirkel för pensionärer på Medborgarhuset. Litet arvode, men egna pengar. Jag höll kurs tre gånger per vecka och älskade det. Kvinnor över sextio, sjuttio, som bara ville sjunga för att det är roligt. Ingen karriär, inga krav. Att se dem var läkande.
Samtidigt slutade inte Björn. Gemensamma vänner berättade att han spred historier: att jag gått vidare med någon lärare, att min psykiska hälsa var skakig, att han tålt mina nycker länge. Versionerna varierade, men grundtonen var densamma: han offer, jag galning. Några trodde honom. Andra höll sig tysta. Mamma hörde av sig sällan, valde sina ord noga.
Tänker du på framtiden? Bostad?
Jag tänker.
Han säger att ni kan prata igen. Om du bara kommer hem.
Jag kommer inte hem.
Karin, man kan alltid kompromissa. Skilsmässa, delning…
Han spärrar mina pengar och påstår inför folk att jag är psykiskt sjuk. Sådant går inte att kompromissa med. Det är slut.
Mamma suckade, bytte samtalsämne. Jag var aldrig arg. Hon hade ju vuxit upp i en annan tid, med andra idéer om äktenskap och förnöjsamhet. Man kan inte klandra någon för att hen inte kan ett språk som aldrig lärts ut.
Någon månad senare sa Hans-Göran något särskilt. Vi avslutade repet, jag packade mina papper, och han sa, utan att titta på mig:
Om två månader är det en stor stödkonsert i Berwaldhallen. Klassisk repertoar. De söker ännu solister. Jag kan rekommendera dig.
Jag stannade upp.
Men jag har inte stått på scenen på tjugofyra år.
Jag vet.
Publik? Seriös?
Sveriges Radio livesänder. Till barncancerfonden. Alltså, stor publik.
Jag tvekade.
Jag måste fundera.
Fundera snabbt. Sådant väntar aldrig.
Jag tackade ja två dagar senare. Hans-Göran nickade, som om det var förväntat.
De följande sex veckorna var bland de mest intensiva i mitt liv. Vi övade programmet: operaarior, romanser, och så, på hans önskan, Stenhammar igen ännu svårare stycke. Jag blev trött, somnade ibland på Ylvas soffa innan jag ens hunnit äta middag. Men tröttheten var annorlunda mot åren med Björn nu kändes den levande.
Ylva passade upp på mig, tjatade om mat och vila. Jag skrattade. Vi blev närmare på några månader än på tjugo år innan. Liv i ruiner gör folk så.
Tre veckor före konserten började problemen. En dag ringde konsertens admin ung, nervös typ och sa att de “fått påstötningar” från min ex-make om mitt deltagande. Otydlig, undvikande. Jag frågade rakt ut:
Fick du samtal från Lindström?
Paus.
No comment…
Jag förstår.
Jag berättade för Hans-Göran. Kom i morgon, sa han, så löser jag det här.
Han löste det. Hur vet jag inte men jag fick vara med. Dock fortsatt oro. En vecka före konserten ringde Ylva till mig:
Karin, två män var här, sa att de är från Björn. Frågade om du bor här.
Vad sa du?
Jag sa att jag inte känner någon Karin. Men de står kvar där ute i parken. Akta dig.
Det blev kallt i magen. Inte rädsla, snarare vissheten: han tänker inte släppa taget. För honom var min flytt varken känslomässig eller tragedi det var en ordningsstörning.
Jag berättade för Hans-Göran. Han tog av sig läsglasögonen:
Han försöker säkert stoppa konserten.
Ja.
Är du rädd?
Jag funderade sant.
Nej. Jag är trött på att vara rädd.
Bra. Han pausade. Producenten Erik Fagerholm kommer till konserten.
Och det är?
Han bjuder artister till de stora scenerna i Europa. Han hörde om dig från någon som såg dig på restaurangen. Nu vill han lyssna själv. Så sjung för honom, Nyström.
Jag såg på honom.
Allt det här… för min skull?
Jag har utbildat sångare i fyrtio år. Tre hade verklig röst: en stack utomlands, blev berömd. En dog ung. Den tredje försvann i ett äktenskap. Jag har tänkt på den tredje. Skönt att hitta henne igen.
Konsertdagen var mulen. Jag kom till Berwaldhallen två timmar innan, kände på scenen, lyssnade på tystnaden. Stort rum, åttahundra sittplatser. Jag älskade dessa stunder tom salong, scenen väntande.
En timme före start kom admin fram:
Karin Nyström, där ute står två herrar. Säger sig vara ombud för din make. Kräver att prata.
Det är inte min make längre.
De påstår sig ha dokument om att du behöver sjukhusvård.
Jag tog ett djupt andetag.
De kan säga vad de vill. Jag uppträder. Släpp in dem om de vill lyssna.
Admin tvekade. Jag såg honom i ögonen:
Det här är min konsert, ingen har rätt att stoppa mig. Förstår du?
Ja, men
Hämta Hans-Göran.
Han löste även detta. De kom inte in, stannade ute. Precis innan började såg jag en lång man i mörk kappa i foajén bredvid Hans-Göran. Antagligen Erik Fagerholm.
Jag var tredje inslag på programmet. Full sal, tv-kameror. Enkelt mörkt plagg jag hade själv valt det. Inga paljetter, inget överflöd. Tog ett djupt andetag.
Och sjöng.
Det första gick enkelt, nästan glatt. Det andra krävde allt, jag höll på att tappa takten men höll ihop. Mot slutet glömde jag allt utom musiken. Här var min plats. Här hörde jag hemma. Det var jag.
När Stenhammarstycket började blev det särskilt tyst i hallen. Den där förväntansfulla tystnaden, när alla lyssnar på riktigt. Jag sjöng och kände en slags frisk luft: som när man kommer ut efter lång sjukdom och inser att himlen finns kvar.
Jag höll på med sista frasen när jag såg i ögonvrån att Björn stormade in från sidan. Han stegade mot scenen, vinkade åt vakten, ansiktet purpurrött. Fler följde efter.
Jag sjöng slutnoten. Släppte inte en ton.
Salongen reste sig.
Björn stod mitt i gången. Fagerholm stod bredvid honom, sade något stillsamt. Jag såg hur Björns ansikte förändrades. Något brast där inte som på film, utan tyst och självklart. Han insåg att han inte betydde något här.
Sedan gick han därifrån.
Bakom scenen kom Fagerholm fram, skakade min hand:
Jag hade hört talas om dig. Nu har jag lyssnat. Låt oss tala om kontrakt: turné, Skandinavien, sedan Europa. Din röst behövs. Han log svagt. Och ingen får längre hindra dig. Det lovar jag.
Hans-Göran stod längre bort, såg på mig och nickade bara en gång. Allt var sagt.
Jag samtalade på riktigt med mamma först mycket senare. Jag åkte hem till henne, vi satt i köket tysta ett långt tag, sedan sa hon:
Jag såg dig på tv. På konserten.
Gjorde du?
Ylva ringde och sa att jag skulle slå på. Jag gjorde det. Hon fingrade på duken. Jag visste inte att du kunde sjunga så.
Du har hört mig på högskolan.
Det var så länge sen. Då var jag orolig mamma. Nu såg jag dig på tv, vuxen. Och du Hon såg upp. Förlåt, Karin.
För vad?
För att jag trodde mer på honom än på dig. Han pratade, du var tyst. Jag antog att det var bra då. Jag förstod inte.
Jag tog hennes hand.
Det är okej, mamma. Du förstod, kanske bara lite sent. Så går det ibland.
Är du arg?
Nej.
Mamma torkade tyst bort tårar. Jag höll hennes hand och tänkte: förlåtelse är inte att låtsas att inget hänt, utan att bara ta med det man behöver vidare.
Ett år har gått.
Jag står i kulissen till en liten historisk konsertlokal i Göteborg och lyssnar på publiken som sätter sig till rätta. Sorlet, röster, någon hostar. Salongen är mindre, men stämningen likadan som överallt förväntan i luften. Utanför faller snö.
Mitt liv nu ser ut såhär: en hyrd liten lägenhet på Linnégatan, kontrakt med Fagerholm som låter mig sjunga och försörja mig, resväskan följer med mellan gigen. Hans-Göran ringer varje vecka, ibland övar vi över videosamtal. Mamma kommer två gånger om året och förvånas alltid över hur mycket jag hinner.
Om Björn hör jag sällan något. Ryktet säger att firman tog stryk, några partners drog sig ur. Han gifte om sig några månader senare: en ung kvinna, nästan helt okänd för omgivningen. Jag hörde det, ägnade saken en tanke och kände bara trött förståelse. Vissa människor förändras aldrig de letar bara en nästa bekväm person.
Synd om henne, tänker jag ibland. Men det är inte min historia längre.
Min egen tillvaro rymmer annat: trötthet efter resande, diskussioner med dirigenter, förlägenhet på okända språk, ensamhet på hotell om kvällarna. Men också: morgonen i en ny stad, då jag öppnar fönstret mot okända ljud. Applåder som tillhör mig och ingen annan. Rätten att köpa vilka kläder jag vill. Rätten att ringa vem jag vill. Rätten att låsa dörren om kvällen och veta att ingen väntar därutanför med ett leende och ett “du ler inte rätt”.
Ibland tänker jag på de förlorade åren. Inte bittert mer sakligt. Tjugoåtta år. Det är länge. Allt det kunde varit annorlunda. Eller samma, fast tidigare.
Men tänka “kunde varit” är det mest meningslösa i livet. Det har jag lärt mig.
Jag finns nu. Min röst finns nu. Scenen finns nu.
En stage manager kikar in:
Karin Nyström, tre minuter kvar.
Jag kommer.
Jag rättar till min enkla mörka klänning, andas djupt. Sluter ögonen.
Björns ansikte blixtrar i minnet: hans du ler inte rätt. Min egna förlåt. Jag minns det ögonblick när jag insåg att min röst fanns kvar.
Jag skrattar tyst, men nu för mig själv. Inte rätt, inte fel bara mitt.
Och jag kliver ut på scenen.
Salongen tystnar.
Och jag börjar sjunga.
