Gränsen för tålamod
Varför ser du så dyster ut? Bråkade du med Elvira igen eller? retade Stefan sin vän när han såg mitt bistra ansikte. Oroa dig inte, kvinnor är så där, ena dagen gnabbas de, nästa dag älskar de, kan inte vara utan oss!
Vi har gjort slut, morrade jag lågt tillbaka, utan någon som helst önskan att utveckla ämnet. Och vi behöver inte prata mer om det, tack.
Stefan stelnade till med öppen mun. Hans blick blev förstörd av förvåning det tog några sekunder innan han hittade orden igen. Gjort slut? Det kan inte stämma! Han kände mig väl och hade sett hur jag varit mot Elvira. Det var ingen tillfällig förälskelse jag hade bokstavligt talat satt henne på en piedestal.
Stefan mindes mycket väl hur jag betett mig den senaste tiden. Om jag ska vara ärlig så såg han lite skeptiskt på mig när jag, med en jättelik blombukett, stressade iväg efter jobbet för att träffa Elvira, eller när jag stolt visade upp de dyra smyckena jag köpt till henne, berättade om nya restaurangen med utsikt där vi åt. Varje fredag middag på trendigt ställe, varje lördag teater eller konstmuseum. Jag avskydde sånt förut! Föredrog fiske och fotboll, inte konstutställningar eller föreställningar. Men för Elviras skull ändrade jag hela mitt liv.
Du chockar mig, fick Stefan till slut ur sig, fortfarande skeptisk. Vad kunde egentligen ha hänt så allvarligt att det där kärleksfulla paret gick skilda vägar? Så mycket pengar du lagt på henne! Och vännerna du glidit bort ifrån! Och du hade ju börjat bygga hus! Nu är allt över?
Han ville inte låta dömande, men han kunde inte hejda sina känslor. Han tyckte synd om mig, som förändrat mig så totalt för kärleken och nu såg knäckt ut.
Ja, nu är allt över, svarade jag kort, och vände bort blicken mot min laptop. Jag låtsades att jag plötsligt fick bråttom med något viktigt, men satt egentligen bara och knappade planlöst. Jag ville inte prata mer om Elvira, men ville inte heller såra min vän.
Inombords rasade en storm. Jag förstod att Stefan bara var orolig, men jag önskade mest att bli lämnad ifred. Inte ens på ett café kunde man få vara ifred! Jag ville bara inte prata om det. Var det så svårt att förstå?
Djupt inom mig kunde jag fortfarande inte acceptera uppbrottet. Jag hade älskat Elvira, verkligen, utan att tänka på pengar eller besvär. Därför kändes smärtan ännu mer
~~~~~~~~~~~~~~
Vi hade träffats av en ren slump. Den där dagen gick Elvira in på ICA efter jobbet, skulle handla för hela veckan. Hon strosade lugnt mellan hyllorna, plockade lite grönsaker, mjölk, saker hon behövde. Men när hon kom till kassan hade hon tre tunga kassar. Hon suckade när hon insåg hur hon skulle släpa med sig allt till lägenheten två hållplatser med buss, men med dessa kassar blev det ett helt projekt. Hon tog fram mobilen för att boka taxi, men appen tjatade bara: Inga lediga bilar.
Hon satte ned kassarna och torkade svetten ur pannan, tittade sig omkring. Alla verkade ha bråttom någon rullade sin kundvagn, någon vägde äpplen. Då la hon märke till en man som tittade på henne. Han stod ett par meter bort, med en flaska Ramlösa och kaffe i handen. Han såg både vänlig och nästan lite medlidande ut.
Ska jag skjutsa dig? sa han plötsligt, ett steg närmare.
Elvira ryckte till av förvåning. Hon var van att klara sig själv och gillade inte att be om hjälp.
Nej, men det känns lite pinsamt, sa hon, men kände direkt hur kassarna tärde på armarna. Okej då, men du får inte fika varken kaffe eller te!
Orden lät skämtsamma snarare än allvarliga; kanske försökte hon bara lätta upp situationen lite.
Han skrattade ärligt och varmt.
Inga problem, jag lovar att inte bjuda in mig själv.
Han tog kassarna med lätt hand, och vi gick ut till bilen, en metallicgrå Volvo som stod parkerad nära. Under tiden vi körde började vi prata. Jag för det var så jag presenterade mig visade mig vara ovanligt pratsam och ganska rolig, berättade små historier ur vardagen, skämtade och lockade Elvira att skratta högt. De tio minuterna till hennes hus rann iväg, och det kändes som om vi känt varandra längre än så.
Tack för hjälpen, sa hon när vi kom fram. Det var trevligt.
Tyckte jag också, svarade jag varmt.
En liten tystnad. Elvira pillade på sitt väskband, funderade, och rev tillslut ut en lapp ur sitt anteckningsblock.
Här, sa hon och räckte mig numret. Om du vill ringa. Någon gång.
Det ska jag, log jag, och stoppade lappen i bröstfickan.
Och jag ringde redan dagen därpå. Föreslog att vi skulle äta middag på en fin restaurang med livemusik Elvira tackade ja, förvånad själv över hur snabbt hon svarade.
Allting utvecklades naturligt. Vår relation flöt fram, inte storslaget men mjukt och varmt. Efter några månader var varje dag en ny glädje: promenader, samtal till sent och små överraskningar. Jag började fundera på om inte Elvira skulle flytta in hos mig, det fanns ju plats och det skulle vara skönt att komma hem till någon man älskar.
En kväll, på samma restaurang där vi hade första dejten, blev Elvira plötsligt tyst. Hon rörde om i sin prinsesstårta, som om hon samlade mod.
Jag har inte berättat en sak Jag trodde inte vi skulle bli ett par. Men
Jag frös till. Tanken blixtrade: Hon har någon? Hjärtat slog hårt, jag spände händerna mot bordet.
Jag Jag har en son, han är sju år gammal, pep hon fram. Jag älskar honom djupt och kommer aldrig överge honom.
Jag andades ut, kanske för mycket. En våg av lättnad sköljde genom mig, och jag kunde inte hejda ett leende.
Tack och lov, sa jag, och kände en värme re sig i bröstet. Jag trodde nästan du hade man! En son är fantastiskt, jag har alltid velat ha barn. Flytta till mig, ni båda! Lägenheten är stor, det kommer bli så bra.
Orden kom från hjärtat. Tanken på en riktig familj med ett barn fyllde mig av hopp. Jag såg redan framför mig hur vi skulle vara tillsammans, hur jag kanske skulle kunna bli hans pappa
Men Elvira såg inte lika hoppfull ut. Hon flyttade tallriken åt sidan och såg på mig, osäker.
Leo behöver vänja sig vid tanken att få en pappa, sa hon lågt. Hans riktiga pappa bara försvann, han vill inte ens prata med sin son. Leo var bara liten, han gick efter mig överallt och frågade: När kommer pappa tillbaka
Jag fattade hennes hand, tyst, visade att jag lyssnade och förstod.
Jag vill inte att han ska bli besviken igen, sa hon. Om vi ska vara tillsammans så måste det vara på riktigt, så att Leo vet: du försvinner inte som hans pappa gjorde.
Jag såg henne i ögonen och nickade allvarligt.
Jag förstår, sa jag. Och jag tänker inte försvinna. Vi kan ta det steg för steg. Jag vill vara en del av ert liv. Jag tror verkligen vi kan få det att fungera bara ni båda är redo.
Elvira log svagt. I hennes leende läste jag en lättnad, en tacksamhet och försiktig hoppfullhet.
Jag försökte låta självsäker och glad när jag sa att jag skulle kunna hitta kontakt med Leo. Ärligt talat var jag inte alls säker, jag hade knappt varit med barn mina syskonbarn var små, vännerna var barnlösa. Hur var egentligen en sjuåring?
Jag kan säkert hitta gemensam mark med Leo! sa jag, fastän jag själv tvivlade. Men hur ska vi annars lära känna varandra om vi inte bor ihop?
Elvira tänkte efter, bet sig i läppen. Hon visste jag hade rätt, men ville inte tvinga fram något.
Du kanske kan sova hos oss ibland? Så Leo vänjer sig. Och sen kan vi flytta ihop… Men min mamma bor ju med mig. Men hon är snäll, lovar!
Jag fick bita mig i kinden för att hålla tillbaka ett skratt. Jovisst, svärmor är alltid snäll… tänkte jag. Klassiska föreställningar om en svärmor som blandar sig i och styr kom för mitt inre.
Men där hade jag fel. Elviras mamma, Gun-Britt, bemötte mig med vänlighet och respekt redan från början. Hon log ofta, ställde aldrig till med några scener, la sig inte i samtalen, och gav aldrig ovälkomna råd. Tvärtom hon sa till Elvira:
Du har tur, Elvira, att du träffat en sån ordentlig och omtänksam man.
Mot Elvira var Gun-Britt återhållsamt varm, mot mig korrekt och neutral. Aldrig la hon sig i om vår framtid, aldrig pressade eller bromsade. Jag började sakta slappna av denna sida skulle inte bli något problem.
Men med Leo blev allt mycket svårare. Jag minns första gången han såg mig i hallen; han blev tvär, sa ingenting och stirrade stint på mig.
I början fick jag passivt motstånd: han ignorerade mig, gick in på sitt rum när jag kom, vägrade vara med runt middagsbordet. Men det övergick snabbt i aktivt motarbetande.
Dagarna gick och det blev bara mer spänt. Leo hittade på nya hyss mot mig. Han hällde färg på mina dyra skor var kom den ens från? Han lyckades riva sönder min finaste skjorta, den jag sparade till viktiga möten. En gång spillde han ut saft direkt över min laptop tur att den klarade sig, men jag fick ägna halva dagen åt att torka och rengöra.
Varje gång försökte Elvira försvara sin son. Suckade, skakade på huvudet och sa mjukt:
Det är svårt att anpassa sig till en ny vardag. Men han är ju bara ett barn…
Jag nickade, försökte hålla lugnet. Jag förstod, Leo var rädd och osäker, men det var svårt att inte bli frustrerad. Jag försökte verkligen bli en del av familjen, men möttes bara av motstånd och små sabotage.
Tålamodet tog slut en sen kväll. Jag skulle just lägga mig när Leo rusade in, hela han utstrålande ilska och illvillig glädje. I handen höll han en flaska Klorin. Utan att säga något hällde han ut allt över sängen täcke, kuddar, lakan dränktes genast.
Det luktade stickigt av klor i hela rummet. Jag ställde mig upp, kände ilskan bubbla.
Varför gör du så här?
Leo ryckte på axlarna, som om det var en bagatell.
Jag vill sova med mamma, utbrast han kaxigt. Här går det inte att sova nu! Mamma måste vara i mitt rum. Du ska sticka! Du har inget här att göra!
Hans ord slog hårt. Jag såg på det förstörda sängkläderna och kände hur all min ansträngning slösats bort. Jag försökte ta djupa andetag. Han var bara ett barn, men vart gick gränsen?
Nästan som i en dålig svensk film gick jag lugnt till stolen där mina byxor hängde. Händerna tog tag i bältet. Jag vek det dubbel och slog hårt mot handflatan. Ljudet ekade genom rummet.
Jag spände kroppen, såg på Leo och när han såg vad jag gjorde skrek han skräckslaget och sprang till Elvira, klängde sig fast.
Mamma! Han vill slå mig! Han är dum! Jag sa ju det till dig!
Elvira kastade sig omedelbart mellan oss, höll om sin son med en blick som glödde av ilska.
Hur kan du, han är ett barn! röt hon. Det är bara en pojkstreck! Han behöver mer kärlek! Jag låter aldrig någon röra mitt barn försök bara, så anmäler jag dig!
Jag stod och knöt händerna, kämpade för att hålla tillbaka ilskan. Pojkstreck? Förstört egendom är det pojkstreck?
Du har curlat honom till max, mumlade jag. Jag ville avreagera mig, men lyckades hindra mig.
Plötsligt insåg jag: i det här huset är jag ingen. Ingen lyssnar, ingen tar mig på allvar Varför skulle jag vara kvar och låta en sjuåring styra över mitt liv?
Jag gick mot garderoben, började packa mina få saker ursinnigt.
Plötsligt är det mitt fel! sa jag utan att se på Elvira. När din son häller Klorin i kaffet, klaga inte på mig.
Elvira stod kvar med Leo i famnen, såg chockad ut när hon märkte att jag faktiskt packade.
Var ska du? viskade hon. Vad händer med oss?
Hennes röst var försiktig, nästan rädd. Hon släppte Leo och tvekade, men jag vände henne ryggen.
Oss? skrattade jag bittert. Vilket oss? Ser du inte vad som händer? Din son gör allt för att bli av med mig, och du ursäktar honom. Jag försökte, men det går inte. Och du du blundar för allt.
Leo, bakom sin mammas rygg, stirrade segervisst. Ingen ånger, bara trots.
Elvira ville säga något men orden kom inte. Jag såg hur hon insåg att det hade gått för långt, men hennes stolthet och modersinstinkt styrde.
Vi kan väl prata lugnt, försökte hon nå min arm. Jag drog mig undan.
Vi stod i hallen, jag med väskan i handen, Elvira blockerade dörren, full av sorg och tvivel.
Jag har fått nog, sa jag och mötte hennes blick. Jag orkar inte se dig dalta med varje infall han har. Förstör han kläder, är det inget. Beter han sig illa, ursäktar du. Han är alltid offret, aldrig ansvarig.
Min röst skakade av ilska. Jag mindes allt Leo gjort och hur Elvira undvikit att ta i med hårdhandskarna en enda gång.
Hon blev blek men stod fast.
Men Leo är min son, jag ställer alltid upp för honom! Hon höll huvudet högt. Du hade bara behövt vara lite mer tålmodig och förstående! Han är inte ond, han är bara rädd att förlora mig.
Och ibland behövs ett bälte också! vräkte jag ur mig, högt och häftigt.
Jag ångrade mig så fort orden lämnade munnen, men då var det redan för sent. Tårarna rann på Elviras kinder.
Jag gick emot dörren, lätt knuffade henne åt sidan inte i vrede, men för att komma ut. Det var dags att lämna, innan jag förlorade kontrollen helt.
I hallen sprang jag på Gun-Britt. Hon stod med armarna i kors i dörröppningen. Hennes ansikte var tungt, men det fanns ingen ilska där bara trött insikt.
Ursäkta, sa jag snabbt. Det går inte mellan mig och Elvira.
Gun-Britt hindrade mig inte. Hon suckade bara tungt och strök sig över pannan, som om hon tog av sig en osynlig slöja.
Jag förstår, sa hon lågt. Det är nog svårt för alla här. Jag återvänder till mitt och låter Elvira ta ansvar själv nu…
Hennes ord saknade anklagelse. Hon hade förstått länge att det skulle sluta så här, men hoppats på en lösning hon aldrig fick.
Jag tvekade ett ögonblick, ville säga något, men lät bli. Nickade bara, öppnade dörren och gick ut. Ute i trapphuset var det tyst, bara nån röst från grannen hördes. Jag gick ner för trapporna, ut i den skarpa kvällsluften.
Elvira blev kvar. Hon sjönk ner på en pall i hallen, gömde ansiktet i händerna. Gråt och tunga suckar blandades i lägenheten när Leo snyftade stilla på sitt rum.
Gun-Britt gick tyst in till sig och stängde dörren. Tystnad lade sig, bara bruten av Leos snyftningar och Elviras tunga andetag. Allt var plötsligt så rörigt och ingen visste hur det skulle kunna bli bra igen…
Jag vandrade längs Sveavägen i Stockholm, händerna djupt i fickorna. Den kalla vinden drog genom håret, men jag frös inte inombords brann det av känslor. Jag visste med mig att det var rätt att gå därifrån, men det gjorde ändå ont.
Jag förstod att Leo led på riktigt. Förlusten av sin pappa, och att nu jag klivit in som en främling, det var tufft för en sjuåring. Men var går egentligen gränsen när barns olydnad blir till direkt elakhet? Leo var inte bara svartsjuk han ville driva mig härifrån. Och han lyckades.
Han satte målet och lyckades, tänkte jag. Det var den bittra sanningen. Jag hade försökt, jag sväljde mitt eget jag, var tålmodig men motståndet blev för stort. Från honom, och från hans mammas försvar.
Jag stannade vid ett rödljus, såg neonskyltarna spegla sig i asfalten. Såg tillbaka på första mötet på ICA, på de där varma kvällarna hand i hand. Då trodde jag vi skulle bygga något äkta. Att familj var mer än bara ord.
Men nu hade allt raserats. Inte av något monster eller katastrof, utan av vardagens små slitningar och brist på kompromisser. För Elvira var Leos minsta nyck viktigare än oss. Hade hon bara satt ned foten en enda gång, kanske det gått bättre…
Så var det. Inte menat, tänkte jag, och vek av mot Vasaparken.
Orden ekade. Jag försökte intala mig att det blir bättre, att relationer där man inte blir sedd är värda att lämna. Någon dag möter jag kanske någon för vilken jag faktiskt betyder allt.
Men hjärtat lät sig inte styras av förnuftet. Jag saknade Elvira. Hennes leende, hennes röst, de stunder när vi bara var vi två, utan Leos hyss och oro från allt runtomkring. Känslorna ville inte dö, hur mycket jag än ville.
Jag gick en stund bland parkens träd, lät kvällsluften kylas mot ansiktet. Allt var så stilla och jag behövde också lugn, någon gång igen.
Jag visste jag behöver tid. Tid att bearbeta, lära mig leva utan Elvira, utan drömmen om familj. Tid att förstå att ibland blir de vackra drömmarna till besvikelser. Och det gör ont. Men det är livet.
Djupt andetag jag tog fram mobilen och messade Stefan. Jag behövde en öl, få prata ut. Livet går vidare, med eller utan Elvira.
Jag lärde mig något om mig själv: ibland är det större att ge upp än att fortsätta kämpa för någon annans dröm. Och att tålamod också har en gräns.
