Du, jag har aldrig riktigt trott att fem minuters väntan kan förändra ens liv men det var precis vad som hände mig.
Det var tre år sen nu. Första gången såg jag henne på håll, där hon stapplade fram till busshållplatsen. Nåja, stappla är ett starkt ord kanske, men den äldre damen tog sig fram så snabbt hon kunde med sin käpp och viftade glatt med den lediga handen, som om hela världen hängde på att hon hann med bussen.
Jag stannade förstås. Klart jag gjorde det.
Tack, min unge herre, flåsade hon, samtidigt som hon tog tag i räcket. De här gamla benen är inte vad de brukade vara.
Ingen fara, slå dig ner, sa jag.
Efter det blev hon min stamgäst. Varje tisdag och fredag klev hon på min buss ibland till vårdcentralen, ibland för att hälsa på sin syster. Problemet var bara att hon alltid dök upp precis när det egentligen var dags att köra vidare.
Andra gången jag såg henne sakta närma sig i backspegeln sa kollegan bredvid:
Kör nu, vi är redan sena.
Men jag sneglade bakåt. Där kom hon med sin gröna kappa och handväskan hängande på armen.
Vi väntar, sa jag.
De kommer dra av dig på lönen
Det får de väl göra.
Hon kom på, log mot mig med de där klara blå ögonen och viskade:
Du är en ängel.
Så det blev till en vana. Varje tisdag och fredag stannade jag till extra länge vid hållplatsen. Om hon inte var där väntade jag. Halv minut. En minut. Två. Hur länge som behövdes. Ingen klagade. Folk vande sig och började tycka om henne. Några brukade till och med kika ut genom fönstret och ropa:
Där kommer hon!
Och efter ett tag började hon ta med småkakor till mig.
Mitt barnbarn har bakat, brukade hon säga, men jag var inte helt säker på det.
En fredag i juli kom hon inte. Inte tisdagen därpå heller. Det gick en vecka, sen en till. Jag stannade som vanligt till och spanade mot hörnet, men inget spår av henne.
Hon är nog sjuk, sa en annan stamgäst. Hon är ju rätt till åren…
Tre veckor senare såg jag henne igen. Nu gick det ännu långsammare, och den här gången med rollator. Jag hoppade av bussen och gick fram till henne.
Hur mår du?
Hennes ögon fylldes av tårar.
Har varit på sjukhus. Men jag sa till dottern att jag måste åka din buss åtminstone en gång till.
Jag hjälpte henne ombord. Hela bussen applåderade.
Förra tisdagen var min sista dag på linjen. Efter över trettio år gick jag i pension. När jag svängde in vid hållplatsen stod hon inte ensam där. Det var fullt av folk gamla passagerare, grannar, till och med kassören från Hemköp.
De höll upp en skylt:
Tack. Du har visat oss att vänlighet aldrig är för sent.
Jag klev av och fattade knappt vad som hände. Hon kom fram långsamt, med barnbarnet tätt intill, och gav mig en stor kram.
Du har väntat på mig så många gånger, sa hon. Nu är det vår tur att vänta på dig.
Det hölls några tal, och så kom skylten fram. Hållplatsen ska nu tydligen heta hållplatsen för han som alltid väntar.
Rösten stockade sig.
Jag jag gjorde bara det lilla jag kunde. Väntade lite. Det är inget märkvärdigt.
Nån i bakgrunden ropade:
Det är visst märkvärdigt! I den här stan ska allt gå så fort ingen har tid att vänta!
Och så applåder igen.
På kvällen när jag kom hem och berättade allt för Anna, min fru, sa hon bara:
Det är just därför jag älskar dig. När resten av världen bara springer vidare, så vet du alltid när man behöver stanna upp.
Jag satte upp skylten bredvid bilderna på barnen. Men det jag helst bär med mig är något helt annat hennes leende varje gång hon klev på, och det mjuka, tacksamma tack, unge man.
Folk säger att jag gjorde något unikt. Själv tycker jag att jag bara väntade.
Och ibland tror jag att det är det allra finaste man kan göra vänta in någon annan, även om hela världen säger att man borde skynda sig vidare.
