Du, jag måste bara berätta en grej som hände för ett tag sen, du kommer garva! Vi hade en hjärtläkare på vår barnavårdscentral, Roland Lundqvist hette han, strax under fyrtio, sportig, sånt där charmigt gråsprängt hår och ett schysst leende som gjorde att alla kvinnliga kollegor började fnissa så fort han dök upp. En riktig lirare, alltså!
Precis som vi andra brukade han dra iväg på sommaren, jobba som läkare i kollo ute i skärgården. Han höll koll på köket, vägde ungar, såg till att sängborden var i ordning, och duttade grön sårlösning på skrapsår sånt där typiskt kolloliv, du fattar.
Det här var precis under den tiden när hela Sverige låg i fejd med alkohol. 1985, typ. Man kunde få sparken från jobbet nästan för ingenting om man blev påkommen med att festa. Det var liksom blodigt allvar, inte bara så där på skoj. Och nu var det sista augustiveckan på kollot, sista natten. Allt lika galet som alltid ungarna jagade varandra mellan stugorna, målade varandras ansikten med tandkräm och grön salva, ledarna lekte vuxna genom att sitta och smutta på ett glas vin eller hembränt i smyg, liksom för traditionens skull.
Jag själv var väl inte sämre. Jag är ju också läkare, varför skulle jag låtsas vara tråkig? Natten flöt på, alla barn klarades av tidigt på morgonen, käkade gröt, och så in med dem i bussarna. Efter nån timme var vi tillbaka i Stockholm vid Stadsteatern. Alla barnen överlämnade till sina föräldrar ingen saknades. Vilken lättnad!
Där, när allt var klart, tog ledarna inklusive jag själv ett till litet glas och började treva sig hemåt. Hemma var redan bordet dukat och väskan packad, semester väntade direkt efter lunch. Jag och frugan Majken skulle flyga ner till min mamma i Malmö. Indisk sommar och kvällsbad väntade Åh, vad jag längtade!
Men sen slog det till. Vinet, sömnlösheten, skakningar i bussen värmen slog emot som en vägg och plötsligt bara svimmade jag ihop under några buskar där på torget. Rakt av!
Alla andra från kollot hade redan drällt hem. Men Anna, sjuksköterskan, fick syn på mig i förbifarten. Hon försökte skaka liv i mig, hjälpte till att dra upp mig. Tydligen hjälpte någon annan också till, och Anna, som bodde ett stenkast bort på Vasagatan, drog nästan bokstavligen hem mig till sitt rum i den där slitna fyra-rumskommunen i innerstan. Vad hade man gjort utan henne?
Två timmar senare vaknar jag, och nej det var inte direkt nykterheten som väckte mig, snarare ett akut behov av att ja, du fattar, slå en signal till porslinstronen. Och det var typ stopp, för Anna vågade knappt släppa ut en suck tyst, tyst, väste hon, och höll handen över min mun: Mina grannkärringar, de dödar mig om de ser att jag haft en man över natten!
Jag hade full förståelse, men mitt stackars blåshjärta hängde verkligen på sista tråden. Till slut släpade hon in en rengjord hink, och när den var klar smög hon undan med den. Så skönt att det finns sjuksyrror ibland!
Då insåg jag, att nu var jag två timmar sen hem, skulle ha varit där och stängt väskan. Där satt redan hela la familia: Majken, svärmor, svärfar, syrror, kusiner, you name it. De ringde väl halva Stockholm och om de inte fått tag i mig, snart ringer de sjukhusen!
Med tecken och viskningar förklarade jag för Anna att, visst bryr jag mig om hennes rykte, men om jag inte kommer hem typ nu, då har jag snart hela din tant-maffia hemma hos mig! Hon tänkte, tog ett djupt andetag och kom på en plan: en granne var redan ute och handlade, en skulle lockas in i köket, och när det blev ljud nog i köket, skulle jag smyga mig ut i strumplästen, med skorna i handen, och försiktigt sluta dörren bakom mig.
Så där, grannen hade gått Anna slamrade med tekannan i köket och jag, lätt framåtlutad och med andan i halsen, tassade på tå genom den långa, knakande hallen.
Plötsligt, precis som man tror att allt är lugnt, hörs det värsta brölskrattet från hallen det är Margareta, svärmors bästa väninna, hon som var borta hon är så klart hemma! Nämen Roooooland, hej på dig!! skriker hon med stockholmsk r-uttal, du vet.
Jag tappar båda skorna, krafsar på mig dom, och med skammen blossande rusar jag ut så snabbt att jag inte hinner ens svara nåt mer än Goddag, Margareta. Klart att hon berättar om allt i färg och form, och ingen kommer tro mig när de får höra att jag smög omkring med skorna i handen klockan åtta på morgonen
En halvtimme senare är jag hemma. Margareta har inte hunnit ringa än, så festen är igång: Roland, vi var nästan oroliga på riktigt! Kom och ät något, taxin väntar, vi ska till Arlanda! och hela tjocka, fortfarande osams-vänliga familjen kramar, ropar, packar och pussar.
Flyget till Malmö, mamma möter oss på perrongen, och jag hoppar till varje gång telefonen ringer. Jag går knappt ut på stranden, vågar knappt äta, sover knappt alls. Vem vet när samtalet till Majken från svärmor kommer?
Efter tre dagar hittar mamma mig i köket och sätter sig ner, full mamma-stil, och pressar ur mig hela storyn. När sagan är slut, säger hon bara: Jag tror dig, gubben, men du ska nog veta att ingen annan gör det. Jag tar alla samtal här passa på att vila medan du kan! Vad kan man göra? Bara sova lite, kanske.
En månad senare flyger vi hem igen. Jag sitter kvar sist på planet, benen domnar bort av stress, och Majken får nästan dra mig ut på Arlanda. På andra sidan staketet står svärmor och svärfar och vinkar så glatt att munnen spricker: Alltså, var har ni varit? Vi blev ju oroliga! Och du då, Roland du ser blek ut, har du varit sjuk? Jag möter deras överdrivet gulliga ansikten och undrar om jag verkligen älskat de här människorna i evigheter.
Hemma är det klassiskt: mat, frågesport vid bordet, och ingen nämner Margareta. Jaja, tänkte jag, nu får ni väl gotta er i tystnad, jag kan hålla masken jag med.
Månaden gick. Jag tappade sju kilo och sov aldrig, helt ur fas på jobbet. Kunde varken äta eller dricka något, kroppen sa stopp efter ett glas brännvin. Allt gick bara utför.
Så kunde jag inte längre. Alla sitter samlade vid bordet under Allhelgonahelgen, svärmor rakt mittemot mig, och så bara exploderade det: Nå, mamma, hur mår din kära vän Margareta egentligen? Alla tystnade. Hon svarade med en suck: Åh, Roland, samma dag ni åkte, fick Margareta faktiskt en liten stroke. Hon har inte kunnat prata sen dess
Jag började skratta, så där högt och galet som bara någon gör som äntligen är fri, du vet? Med armarna utåt, stolen rasade, och tårarna rann. Alla runt bordet stirrade på mig som om jag blivit tokig, och det var nog faktiskt lite sant. Men åh, vad skönt det var att släppa ut allt!
Så kan det gå, eller hur? Livet är lite som en svensk sommardag ibland sol, ibland ösregn, men alltid något att berätta om sen.
