CHOOSE: IT’S EITHER YOUR DOG OR ME! I’VE HAD ENOUGH OF THAT SMELL! — SAID HER HUSBAND. SHE CHOSE HIM…

CHOOSE: YOUR DOG OR ME! IVE HAD ENOUGH OF LIVING IN THIS KENNEL! DECLARED MY HUSBAND. I CHOSE MY HUSBAND, DROVE THE DOG TO THE WOODS AND THAT EVENING, HE SAID HE WAS LEAVING ME FOR SOMEONE ELSE

Dear Diary,

I always thought I loved George with all my heart. Wed lived together in Manchester for five years. No children, but there was always Max my elderly Border Collie, rescued when he was a puppy, long before George came into my life.

Max wasnt just a pet; he was family. Clever, loyal, he always seemed to understand me without a word spoken. But age caught up with him. His joints ached, he smelled musty, his beautiful coat was thinning and coming off in tufts.

George did his best to put up with it, but one day Max didnt make it to the garden and had an accident on our brand new wooden floor. That was the last straw.

Thats it! Had enough! George shouted, grabbing the poor old dog by the collar and dragging him to the mess. Im not living in this filthy state any longer! Stink, fur everywhere and now piss on the floor! Sally, Im telling you now: its me or that decrepit mutt!

George What am I supposed to do with him? Hes twelve I sobbed, clutching Max.

The kennels! The woods! Put him down for all I care! If hes still here by this evening, Im gone. I want a life thats clean, not spent mopping up after a flea-ridden mongrel!

The truth is, Im weak. Deathly afraid of being alone. Afraid of losing George, who provided for us, who planned our holidays, sorted the mortgage

I chose George.

I loaded Max into the car and drove him out past Stockport, as if we were just going for a walk. He winced as he jumped in, but still gave my hand a hopeful lick, poor boy. I barely saw the road, I was crying so hard.

Twenty miles out, I pulled off at a wooded patch. I tied Max to a tree so he wouldnt chase the car, left a bowl of kibble, and whispered, Im sorry, Max. Im so sorry, too ashamed to look into his aging, trusting eyes.

He didnt struggle, just sat and watched me. He understood.

As I drove away, I saw him lurching after me in the mirror, leash tight, barking hoarsely with desperate sorrow. The sound haunted me all the way home.

I stumbled into our flat, eyes swollen, soul crushed. George was packing.

What are you doing? Hes gone! Max is gone! I did what you asked!

George looked at me with this icy, mocking smile. Well done. That was fast. But you know what Im leaving anyway.

What? Where?!

To Emmas. You know her, from accounting. Weve been together six months. Shes pregnant.

I collapsed into a chair, dizzy with shock.

But you gave me an ultimatum Why?

He shrugged, callous as ever. Just wanted to see if youd show some backbone. I was testing you, Sally. Thought maybe youd finally stand up for someone. But you betrayed your loyal friend for me. Makes me wonderif you could dump a dog who loved you for a decade, youd throw me out just as fast if I fell ill. Honestly, you frighten me.

He zipped his suitcase.

Goodbye, Sally. And by the way Max was the only real man in this house. Youre just a traitor.

When the door slammed, I broke down completely.

In trying to keep someone who never loved me, Id destroyed the soul of someone who had.

I grabbed the car keys and tore off through the night. It was pouring with rain, but I had to try. When I got to the woods, Max was gone. His lead had been chewed through, the bowl tipped over. Hed gone searching for me.

Max! Max, please! Come on, boy! I shouted, running through mud and brambles as the wind whipped my face.

For three days I searched. I put up posters, wrote desperate messages to rescue groups, didnt eat, didnt sleep.

On the fourth morning the phone rang.

You looking for a Collie? Theres one matching the descriptionfound by the dual carriageway. A lorry didnt see him.

I went for the grim task of identification.

It was him.

Max mustve bitten through the lead, hobbled on his aching legs, fighting through pain and fear, searching for home, for methe one person whod betrayed him. And hed never made it.

I buried him myself.

Its been two years now.

I live alone and doubt Ill trust anyone againleast of all myself. George is happy with his new wife and child, content to remember me as just a mistake. It was always a test for him, a clean excuse to leave. He made it my fault.

Meanwhile, I spend my days volunteering at a sanctuary for old dogs. I clean their kennels, nurse their wounds, comfort them at night. I suppose Im still trying to make up for what I did.

Every night I dream the same dream: Im standing by that same tree. Max is there, looking at me. I call him, but he doesnt come. He just looks, his eyes full of that endless, dogged sorrow.

His gaze is my sentence.

Betrayal is never forgiven. Never sacrifice a loyal friend for someone who makes you choose. Someone who truly loves you would never ask. And if they do, youve already been betrayedyoure just delaying the inevitable, while making the gravest mistake of all.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

CHOOSE: IT’S EITHER YOUR DOG OR ME! I’VE HAD ENOUGH OF THAT SMELL! — SAID HER HUSBAND. SHE CHOSE HIM…
Min egen mamma kastade ut mig ur lägenheten för att min styvpappa betydde mer för henne! Jag bodde med min pappa tills jag var 5 år och det var den lyckligaste tiden i min barndom. När han gick bort slutade mamma ta hand om mig och började leva för sin egen skull. Vid 8 års ålder fick jag en styvpappa som ville kontrollera varje steg jag och mamma tog, och livet förändrades totalt. Vi levde efter styvpappans schema, han delade ut alla hushållssysslor men gjorde sällan något själv då han brukade säga att han var ”för trött efter jobbet”. Mamma tvingade mig alltid att göra allt han sa, för hon var rädd att han skulle bli arg och börja bråka. När jag blev tonåring började jag revoltera mot att varje dag sluta skolan, gå hem, laga mat, städa, tvätta styvpappans bil och göra allt annat de hittade på till mig – medan ”det kära paret” bara tittade på tv. Efteråt fick jag ofta en örfil och en föreläsning om hur otacksam jag var för att jag hade det så bra tack vare dem. Förutom tak över huvudet och mat – något jag i praktiken jobbade ihop genom allt hushållsarbete – fick jag inget av dem. Om jag ville gå på en kurs, ha en privatlärare eller börja på gym, blev jag utskrattad och fick höra att jag först måste lära mig att tjäna mina egna pengar innan jag fick spendera dem. Kläder köptes nästan aldrig till mig. Varje gång jag fick något nytt blev jag påmind om det i flera veckor… När jag var 18 år, efter studenten, sa mamma att det var dags för mig att hitta en egen lägenhet, jag skulle inte plugga vidare utan genast börja jobba – för jag kunde inte bo kvar längre. Vi kommer från en liten stad och det är svårt att hitta jobb där. Dessutom ville jag egentligen plugga vidare och hoppades att mina föräldrar skulle ändra sig om de såg att jag klarade skolan på egen hand. Men mamma stod på sig och i stället för att plugga till studentexamen jobbade jag som servitris de sista tre månaderna – från kl 10 till midnatt, med usel lön och nästan inga dricks – jag fick ihop till hyra för två månader och visste inte vad jag skulle äta. Mina provresultat blev dåliga för jag missade massor av viktiga lektioner och därmed kom jag inte in på någon statlig högskola och hade ingen som kunde betala terminsavgiften för privata alternativ. Jag sade upp mig på sommaren och började söka bättre betalda jobb, då mamma och styvpappa varje dag frågade när jag skulle flytta – till slut kastade de ut mig ur lägenheten… Jag försökte jobba i en butik som sålde rengöringsmedel, men efter ett par dagar blev jag förgiftad och när jag ville komma tillbaka hade de redan hittat en ny tjej. Tiden rann iväg – jag försökte olika jobb men kunde inte försörja mig på egen hand någonstans. Mitt i sommaren fyllde jag år och min faster kom för att hälsa på. Jag hade inte berättat något för någon, men när hon frågade vad som hänt brast jag ut i gråt och kunde inte hålla inne längre. Samma dag hjälpte hon mig packa mina saker och tog med mig hem till sig. Jag hade uppfyllt mina föräldrars önskan om att flytta ifrån dem, och det gjorde det lättare. Min faster hjälpte mig hitta ett bra jobb i hemstaden, jag började jobba i en bokhandel och kunde samtidigt plugga. När jag tog studenten året därpå lyckades jag på egen hand komma in på statlig högskola. Hon hjälpte mig med allt och lämnade mig aldrig ensam när mina föräldrar återigen påminde mig om hur otacksam och dålig jag var. Tiden gick, jag blev färdigutbildad och fick ett bra jobb. Idag är jag tacksam mot min faster som aldrig lämnade mig i de svåra stunderna – nu stöttar jag henne, tar med henne på lyxsemester och bryr mig om henne.