Tre års renovering utan gäster
Agnes satte tekoppen på fönsterbrädan och hörde hur Magnus blev stående i hallen. Hon kände det i ryggraden, trots att hon stod med ansiktet mot fönstret. Pausen var så djup att man kunde drunkna i den.
Du ställde koppen på fönsterbrädan, sa han till slut. Det var ingen fråga. Bara ett konstaterande.
Ja, Mange. Jag satte koppen på fönsterbrädan.
Det är lackat där. Hejden lämnar märken.
Jag vet.
Varför gör du det då?
Agnes vände sig om. Han var fyrtioåtta, och det syntes. Inte mer, inte mindre. Han stod i dörröppningen i sin grå t-shirt, med vattenpasset i handen. Vattenpasset bar han alltid runt på hemma på helgerna, som andra med mobilen.
För att jag inte har någon annanstans att ställa den, sa hon. Bordet är täckt med plast. Stolen står upp och ner. Golvet i hallen är fortfarande blött efter grundningen. Jag dricker te ståendes vid fönstret, Magnus. Jag har druckit te ståendes vid fönstret i tre år nu.
Han såg på koppen. Sedan på henne. Sedan på koppen igen.
Jag lägger dit ett underlägg.
Lägg inte dit något underlägg.
Men det blir märken.
Då får det bli det.
Han kisade. Precis så där som när han inte förstod om hon drev med honom eller menade allvar. Agnes var inte ens själv längre riktigt säker.
Agnes, nu får du ge dig
Det räcker, sa hon tyst, och ordet slog ner i stillheten som en sten i vatten. Det räcker, Magnus.
Han förstod inte direkt. Frågade:
Vadå det räcker?
Jag packar mina grejer nu.
En lång paus. Någonstans ute på gatan tutade en bil, sen blev det tyst. Magnus sänkte långsamt ner vattenpasset.
För fönsterbrädan?
Nej. Inte för fönsterbrädan.
Agnes drack ur sitt te och ställde koppen tillbaka på den lackade ytan. Med flit, bestämt och utan ånger.
Hon var fyrtiofem. Jobbade som ekonom på en liten firma, gillade att läsa innan hon somnade, hade en liten kaktus på jobbet som hon döpte till Bertil, och hade inte bjudit hem en enda vän på evigheter. Tre år, om man ville vara exakt.
Hon gick till sovrummet.
Tre år tidigare, när de köpte den där tvåan i ett tegelhus på femte våningen på Karlbergsvägen, var Agnes lycklig. På riktigt, fysiskt lycklig. Hon mindes exakt hur de stod mitt i det tomma vardagsrummet med flagnade tapeter och slitna brädgolv, och hur hon såg ut på de höstgula träden mot Vasaparken och tänkte: här är det. Vårt hem.
Magnus var annorlunda då. Eller så var det hon som såg annorlunda på honom. Han gick omkring med tumstocken, mätte väggarna, skrev ner i blocket och det brann ett ljus i hans ögon som hon älskat. Ljuset hos någon som vet vad de vill och kan fixa det själva.
Kolla här, Agnes, sa han, och vek upp ett rutigt papper med skisser. Här öppnar vi köket mot vardagsrummet, så det blir luftigt. Här bygger vi in hyllor i väggen, från golv till tak. Ser du? Och här sätter vi spotlights med dimmer.
Det blir snyggt, sa hon. Och menade det.
Vi gör allt själva, ordentligt. En gång för alla.
Det där en gång för alla borde hon ha lyssnat mer på. Det betydde mer än att bara snåla in på hantverkare.
De första sex månaderna var som ett äventyr. De bodde i kaoset av renoveringen. Agnes lagade maten på ett campingkök för gasolspisen var inte inkopplad. De sov på en madrass på golvet för det fanns ingen säng som fick plats. Åt på engångstallrikar disk var bara att glömma. Det var bökigt men rätt charmigt. Då.
Sen började något att smyga sig på. Sakta, nästan omärkligt.
Magnus renoverade varje helg. Och ibland på vardagarna om han tog ledigt. Som byggledare på byggen kunde han allt om material och teknik bättre än de flesta proffs. Det var bra. Ja, nästan fantastiskt. Problemet satt inte i det.
Problemet var att han helt enkelt aldrig kunde sluta.
Först märkte Agnes inget. En dag, efter åtta månader, satt hon med kompisen Lovisa på café, och Lovisa frågade:
När blir ni klara då? Jag vill ju komma och äta riktig ärtsoppa hos dig.
Snart, sa Agnes. Magnus säger att till jul är det klart.
Julen blev en oändlig renovering. Inga gäster bjöds in; det stod en arbetsbock och gipsskivor överallt. De firade med köpt skagenröra direkt ur burken i ett nästan färdigt kök.
Magnus, nästa år måste vi faktiskt ha ett vanligt firande, sa Agnes och hällde upp Pommac i glasen.
Javisst, sa han. Bara jag får klart taket i vardagsrummet och lägger in parketten. Då blir det fest.
Taket var klart i mars. Men då var det dags att göra om rören i badrummet installatören hade dragit dem fel och Magnus kunde inte leva med det. Sen tog balkongblocket vid: isolerlisten hade sjunkit samman så att det blev en tre millimeters glipa. Magnus petade ut den med bladmått.
Agnes skämtade om det med Lovisa: Min man slåss mot tre millimeter! Alla skrattade, hon med. Det var faktiskt lite roligt.
De lade parkett i maj när man kunde vädra. Agnes bar stavar, räckte fram mejslar, städade rent med byggdammsugare. Magnus jobbade koncentrerat, som en kirurg. Mätte varje rad med vattenpass och lasermått. Såg han en glipa lyfte han hela raden och gjorde om.
Sergej, men syns det ens? frågade hon en gång.
Jag ser det, sa han.
För första gången fanns något i hans röst som stoppade henne. Inte sårade stoppade bara. Hon stod där med trasan och fick en konstig känsla, som om hon förstått något men ännu inte vad.
Parketten var klar i juni. Den var vacker, på allvar. Ljus ek, perfekt lagd. Agnes smekte den och sa ärligt:
Fint.
Det ska lackas, sa Magnus. Riktigt, tyskt lack, tåligt för repor.
När?
Nästa vecka.
Veckan efter hittade han ett litet glapp i sockeln. Lackandet fick vänta.
Den sommaren ringde Agnes till Lovisa och föreslog fika. De satt ute på ett kafé, drack iste, och Lovisa frågade:
Hur är det nu? När får jag komma på besök?
Snart, sa Agnes. Men sedan tystnade hon.
Har det hänt nåt?
Nej. Det är bara Du vet, Lovisa, jag börjar tro att han aldrig blir klar.
Män! De drar alltid ut på det till sista versen.
Nej, du förstår inte. Han drar inte ut på det. Han… vill inte bli klar. Det är som om han behöver renoveringen som ursäkt. För allt. För att inte bjuda hem folk. För att aldrig behöva ordna möbler. För att inte riktigt leva.
Lovisa blev allvarlig.
Har du sagt det till honom?
Jag försöker. Varje gång säger han att det är lite till, sen blir allt perfekt.
Men vill DU ha det perfekt?
Agnes tystnade.
Jag vill bara ha ett hem, sa hon till slut. Bara hem.
Där hemma visade Magnus färgprover till väggarna. Tjugo papper. Alla vita men olika vit. Han pekade:
Det här är varmvit, lite krämig. Det här är kall med grå ton. Den här är nästan blå. Skillnaden syns i dagsljus. Jag tror vi ska ta denna.
Agnes såg på dem och såg bara vitt. Bara vitt, i tjugo nyanser.
Magnus, sa hon. Det spelar ingen roll för mig.
Han såg på henne som om hon plötsligt talat estniska.
Vadå spelar ingen roll? Vi ska ju bo här!
Ja. Precis. Vi ska BO här. Vi som bor här lägger inte märke till några nyanser.
Jo, fast man fattar inte att man gör det.
Välj du, sa hon trött. Du gör det ändå.
Han valde. Han valde alltid. Först var det skönt att slippa ansvaret han kunde! Sen mer och mer blev det bara hans projekt. Hon föreslog ena kakelplattan han förklarade varför den andra var bättre ur slitagesynpunkt. Hon sa flytta soffan hit han visade i appar varför möblering bröt mot zonuppdelningen. Hon sa jag tycker om det här han sa men det är bättre såhär.
Hon slutade säga jag tycker om. Varför ens försöka.
På hösten det andra året skulle Magnus gamla vän Fredrik från Lund komma över. Han ringde i förväg och frågade om han kunde sova över. Agnes blev glad på riktigt. Köpte hem mat, tog fram riktig servis, städade rent.
Magnus sa att Fredrik fick ta hotell. I sovrummet pågick nämligen jobb.
I sovrummet pågick absolut ingenting. Sängen stod där, gardinerna hängde. Agnes visste det.
Magnus, sa hon lugnt, när han lagt på. Vad för pågående jobb?
Han tvekade.
Golvet måste ses över på ett ställe. Kan lukta från limmet.
Det luktar inget.
Äh, varför ska Fredrik se en lägenhet i halvfärdigt skick?
Vadå halvfärdig?
Den är inte klar.
Agnes kände marken vika sig rätt fysiskt under fötterna. Han skämdes för sin egen lägenhet för att den inte var som hans drömbild i huvudet. Han ljög hellre för sin bäste vän.
Okej, sa hon. Mer blev det inte.
Fredrik kom, satt tre timmar i köket, åt middag med Magnus på restaurang, sov på hotell. Agnes åt ensam hemma.
Den natten låg Agnes sömnlös och såg upp i det perfekta vita taket utan minsta droppe. Det var två år sedan någon varit gäst i deras rum.
På vintern blev mamma sjuk. Bara säsongsinfluensa, men ändå ensam. Agnes åkte till Söder två kvällar i veckan. Sov över ibland. Magnus protesterade inte. Han höll samtidigt på med balkongblocket och jobbade i två lager specialfärg med tjugofyra timmars torktid.
En kväll kom Agnes hem tidigt och fann Magnus på golvet i hallen med förstoringsglas. Han studerade skarven mellan sockel och vägg.
Har nåt hänt? frågade hon.
Det är en glipa här, sa han utan att titta upp.
Agnes bara gick in i köket och kokade makaroner, stekte ett ägg. Han kom när maten var klar, satte sig, betraktade tallriken.
Tack.
Varsågod.
De åt tysta. Ute föll snön. På bordet låg en katalog med beslag till garderoben i hallen som diskuterats förra året.
Magnus, sa hon plötsligt.
Mmm?
Berätta nåt. Inte om renoveringen.
Han såg häpet på henne, som om hon begärde att han skulle tala samiska.
Vadå?
Vad som helst. Hur din dag varit. Tankar. Något kul eller tråkigt. Vad som helst utom glipor och material.
Han försökte. Man såg att han verkligen försökte, tänkte. Men det kom inget.
Jag vet inte, sa han till slut. Kanske inget.
Efteråt låg Agnes länge vaken, funderade över när han gick från människa till renoveringsfunktion. Eller om hon aldrig sett honom riktigt förr. Nej, hon minns en annan Magnus. Han som berättade om stjärnbilder på vintern, pekade ut Orion och Karlavagnen mot Lidingö. Hon såg.
Var tog stjärnorna vägen egentligen?
Tredje året slutade hon säga till Lovisa att de snart var klara. Renoveringen tog aldrig slut. Magnus hittade alltid småbrister — fugan var fel, färgen nyanserade sig fel, dörrhandtaget passade inte. Varje fel blev till en ny start.
Agnes köpte sig en liten sänglampa med tygskärm. Enkel. Ställde på nattduksbordet. Magnus undrade:
Vad är det där?
Jag köpte den.
Men vi skulle ha spottar?
Jag vill läsa på kvällen nu.
Spottar blir bättre.
När?
Inget svar.
Precis, sa hon. Spottarna blir kanske klara någon gång. Men jag vill läsa nu.
Lampan fick stå kvar i en hel vecka. Sen kom Magnus med sitt gamla skrivbordsljus och ställde dit.
Agnes lampa flyttades till en hylla, sedan in i städskåpet bland målarprylar.
Hon sa inget. Tog bara fram lampan och ställde tillbaka den.
Magnus ställde den tillbaka på hyllan.
Hon satte den tillbaka.
Ingen sa något.
Lampan stod på nattygsbordet. En liten seger. Eller tragedi. För i ett normalt hem, i en normal relation, skulle det varken vara vinst eller förlust. Det skulle bara vara en lampa.
I april tredje året skrev Agnes till Lovisa på jobbet: Lovisa, vill du åka bort en helg? Spa eller pensionat, utan män. Lovisa svarade direkt: Gärna! När? De åkte fyra dagar i maj till ett pensionat utanför Uppsala. Agnes tog ledigt. Magnus såg förvånad ut men fortsatte med sin duschrenovering.
På pensionatet fick Agnes ett litet rum med träfåtölj, blommigt överkast, ett fönster med drag där skogen luktade in. Allt var småskavt, lite snett, lite solblekt. Och hon märkte att hon älskade det, på riktigt. Den första kvällen lade hon sig på det där slitna överkastet, såg upp i taket med en spricka bredvid lampan, och grät.
Lovisa låg bara tyst i sängen bredvid.
Jag bor i ett museum, sa Agnes till sist, blick på sprickan. Ett vackert, perfekt, dött museum.
Lovisa sa inget. Sen:
Har du sagt det till honom?
Ja.
Och?
Han säger alltid att lite till så blir allt bättre.
Parterapi? Tillsammans?
Han tycker sånt är trams. Hans enda problem är renoveringen.
De låg tysta och Agnes tänkte: det som saknats är kanske just… draget genom fönstret. Skogen. Sprickan i taket. Överkastet jag valde själv, utan lasermätare.
Hon åkte hem fyra dagar senare. Det luktade spackel. Magnus låg som alltid på lur, redo att visa sin symmetriska nisch i badrummet.
Bra, sa hon.
Nu är allt exakt jämt. Högersidan var förra veckan hela 1,5 cm bredare.
Jag ser det.
Jag har grubblat hela veckan på hur jag skulle göra det utan att förstöra kaklet. Men jag kom på det.
Duktigt.
Hon bytte om, la sig på sängen, glodde på det perfekta taket.
I juni kom samtalet hon skulle minnas. Det var söndag kväll åtta-tiden. Magnus målade i städskåpet. Agnes gjorde middag, hörde honom knöla och flytta på maskeringstejp.
Magnus! ropade hon.
Va? hördes bakom väggen.
Maten klar om tjugo minuter.
Jaja.
Hon dukade. Tjugo minuter gick. Fyrtio. Hon knackade på.
Maten blir kall.
Fem minuter!
Han kom aldrig.
Hon åt ensam, diskade, torkade bordet. Han dök upp vid halv elva. Såg det tomma bordet.
Oj, tappade tiden, sa han.
Jag vet.
Ska jag värma?
Värm det själv.
Hon gick till sovrummet. Tog en bok. Låtsades läsa. När han kom in sa hon utan att lyfta blicken:
Magnus, är du lycklig?
En lång paus.
Jo det tror jag väl.
Är du säker?
Vad är det för fråga?
En vanlig.
Han la sig bredvid. Tystnad. Sen:
När jag är klar med städskåpet tar jag tag i balkongen. Då är hela lägenheten äntligen färdig.
Agnes la ifrån sig boken.
Ser du att du precis svarade på frågan?
Hur då?
Jag undrade om du var lycklig. Du svarade med att prata om balkongen.
Han sa inget. Låg tyst.
Godnatt, sa Agnes.
Godnatt.
Hon släckte inte lampan på länge. Låg och tittade i taket, lyssnade på hans andning, och tänkte: i ett annat liv hade vi nu bara pratat. Om en serie, något mamma sagt, nya menyn på favoritfiket. Bara pratat.
Här var det tystnad. Perfekt, som taket.
Det var just det samtalet hon mindes på morgonen när tekoppen ställdes på fönsterbrädan. Hon förstod: det räcker hade legat och väntat länge. Det behövdes bara en kopp för att få det att komma ut.
Hon packade sakerna lugnt och utan tårar. Bara det egna. Några böcker. Smink. Kläder. Lampan. Passet, lönespecar, telefonladdare. Kaktusen Bertil hon tagit hem från kontoret. Magnus sa inget om kaktusen. Kaktusar lämnar inga märken.
Magnus stod i sovrumsdörren och såg på.
Agnes.
Ja?
Ska vi prata?
Om vad?
Tja, du packar ju.
Ja.
För att jag klagade på koppen?
Magnus, snälla. Du fattar det här.
Jag gör inte det. Fattar faktiskt inte.
Hon stannade, tittade på honom. Han stod där, lång, förvirrad, för första gången utan vattenpass. Såg verkligen rådvill ut. Det var oväntat.
Magnus, vi har bott här i tre år.
Ja.
Vi har inte haft en enda vanlig middag med gäster. Inte en enda, på tre år.
För att lägenheten
För att lägenheten aldrig blir klar, ja. Och du kommer alltid hitta något nytt. Det är så du är byggd. Och det är inte fel i sig. Men jag står inte ut. Jag orkar inte leva på en byggarbetsplats mer.
Snart
Nej. Det kom mjukt men bestämt. Det är inte en tidsfråga. Det är att jag bott som gäst i mitt eget hem i tre år. Tassade runt för att inte skada golvet. Smög med min lampa. Sa aldrig till när jag ville bjuda någon. Allt var på dina villkor.
Rösten sprack lite, hon pausade.
Jag vill leva. Med kaffefläckar och repor i parketten. Med gäster på söndagar och din gamla jacka på stolen. Med allt som hör till ett levande hem. Och vi fick aldrig till ett hem, Magnus.
Han var tyst länge. Till slut:
Och vart ska du?
Till mamma så länge.
Längre tid?
Vet inte.
Hon stängde väskan, tog Bertil, gick förbi honom till hallen, satte på sig jackan, drog på sneakers, och undvek att se ner på parkettgolvet.
Agnes, sa han när hon gick.
Ja?
Jag Jag visste inte att det var så här.
Du visste. Du tänkte bara inte på det.
Dörren gick igen så ljudlöst som en dörr i Magnus värld kan göra.
Han stod kvar.
Magnus stod kvar i hallen någon minut. Sen gick han in i vardagsrummet och satte sig på soffan. Den soffa han valt efter tre månader av tygjämförelser. Tyget var slitstarkt, samlade inte damm. En utmärkt soffa i ett utmärkt vardagsrum. Han såg sig omkring.
Lägenheten var vacker. På riktigt vacker. Vita väggar av exakt rätt nyans. Lackad ekparkett utan gnepp. Taket perfekt. Inbyggda hyllor exakt linjerade. Ljuset fell aldrig fel. Balkongen utan drag. Kaklet i badrummet fog mot fog.
Han såg allt och kände inget likt stolthet. Mer som illamående, fast högre upp.
På hyllan stod några böcker hon inte tagit. Han försökte erinra sig när hon sist bara satt i soffan och läste för nöjes skull, under den rätta lampan, inte gömd innan sängdags. Det var länge sen.
Han reste sig. Gick till köket. Tekoppen stod kvar på fönsterbrädan. Han synade ytan där koppen stått. Inget spår. Téeet var kallt.
Han tog koppen, diskade och ställde i torkstället. Stod där och visste inte vad han skulle göra. Gick till sovrummet, lade sig ovanpå täcket, med kläderna på. Han brukade aldrig göra så. Stirrade i taket.
Taket var perfekt.
En timme. Eller två? Tiden betydde inget. Sen gick han till städskåpet. Inne i hyllorna: burkar med färgrester, nät, grundning, verktyg uppradade. Han tog upp en liten kakelprovsbit, vände den i handen. Lade tillbaka.
Inget överflödigt där heller. Bara han.
På kvällen värmde han något från frysen, åt mekaniskt, diskade. Inget annat hördes. Förr var det alltid något på gång: slip, spackel, radio med Lars Winnerbäck i bakgrunden, damm, dofter. Nu bara stillhet.
Han satte på tv:n. Såg på något? Minns inte ens vad. Stängde av efter tjugo minuter.
Tog mobilen och tittade länge på hennes namn. Ringde inte. Tänkte.
Inte ens på att få henne tillbaka. Han tänkte på vad hon sagt. Om gästerna. Om lampan. Om att hon bott som gäst. Just det ordet stack till: gäst. I sitt eget hem.
Han mindes Fredrik, lögnen om sovrumsgolvet. Varför egentligen? Svarade aldrig ärligt ens för sig själv. Det handlade aldrig om funktionsduglighet. Det handlade om att lägenheten inte var den han drömt ihop.
Han hade tänkt fixa drömlägenheten. Men man blir aldrig klar, hur perfektionist man än är. Perfektion är ett horisontstreeck ju närmre, desto längre bort hamnar den. Agnes fattade det. Inte han.
Eller så vägrade han fatta.
Magnus gick runt och tände lampor överallt. Stannade vid vardagsrumshyllan. Allt mjukt organiskt: böcker efter höjd, prydnadssaker i perfekt formation. Allt exakt.
Mitt på tredje hyllan stod ett litet rödbrunt glashjärta. Oregelbundet, handgjort. Agnes hade köpt det på någon marknad för två år sen. Han hade sagt: “Varför det där? Bara damm”, och hon svarade: “Jag gillar det”. Det blev kvar, han lät det vara en icke-strid.
Han tog upp hjärtat. Fingrade på det.
Det kändes varmt. Eller så inbillade han sig.
Tre dagar gick han där, gjorde ingenting. Åt knäckebröd, sov knappt, blev felskickad till Skarpnäck av misstag på jobbet. Kollegan frågade: “Hur är det med dig egentligen?” Han svarade: “Jodå.”
Fjärde dagen sms:ade han.
Agnes, kan du prata?
Svar efter en timme: Ja.
Han ringde. Hon svarade andra signalen.
Hej, sa han.
Hej.
Hur har du det?
Bra. Mamma är nöjd.
Paus. Han hörde hennes andetag. Visste inte hur han skulle börja.
Agnes, jag har funderat.
Jag vet.
Jag förstår nu att jag… valt fel sak att fokusera på.
Tystnad.
Du pratade om gästerna. Om lampan. Jag kommer ihåg, jag fattar nu. Jag fattade inte då.
Varför säger du det här?
För att jag vill att du flyttar hem igen.
Lång paus.
Magnus…
Inte just nu. Jag vill bara säga det ärligt. Jag vill försöka göra annorlunda. Vet inte om det går, men jag vill.
Hon teg länge. Han hörde kanske en kaffekopp flyttas någonstans på Södermalm.
Du förstår väl att “jag ska försöka” inte är nog? frågade hon till slut.
Jag förstår.
Du fattar att jag inte kan bo kvar som förut?
Jag fattar.
Egentligen tror jag inte det. Du är bara rädd just nu och säger saker du tror låter rätt. Men du kan inte bara bestämma dig för att ändra dig. Det är inte att spika i en bräda.
Jag vet att det inte är spik.
Så vad föreslår du då, konkret?
Han tvekade.
Vi börjar med att ses. På neutral mark. Prata på riktigt.
Okej, sa hon efter en paus. Vi ses.
De sågs på ett vanligt café med vingliga pallar och griffeltavla till meny. Agnes i sin gamla beige jacka. Trött men lugn.
De beställde kaffe. Magnus bara såg på henne, mest förvånad över känslan av att han glömt när såg han henne så här sist, rakt upp och ner?
Hur är det med din mamma? frågade han.
Bättre. Hon har köpt nya pelargoner och planterar om fröer. Det gör henne glad.
Vad bra.
De var tysta.
Magnus, sa hon. Du måste förstå en sak. Det handlar inte om perfektion, om att du är noggrann eller så. Det är bara positivt. Problemet är att du gjorde hemmet till själva målet, inte vägen till livet. En lägenhet är bara ett verktyg.
Ja.
Fattar du verkligen? Eller bara säger du så?
Han tog koppen. Höll i, ställde ner.
Du kan inte veta. Jag vet inte heller om jag ändrar mig. Men jag vet att det inte går längre. När du flyttade blev lägenheten bara en snygg låda.
Agnes såg ut genom fönstret. Där ute regnade det på vårblommorna utanför ICA. Någon bar på tulpaner, av vinden rufsade.
Jag testar, sa hon till sist. Men med villkor.
Ja?
Ett. Ingen renovering alls på en månad! Inga verktyg, prover, broschyrer. Vi lever.
Okej.
Två. Nästa söndag bjuder vi över Lovisa och Fredrik om han kan. Vi äter middag här som det är.
Han nickade.
Tre. Om du börjar göra varje repa till tragedi på nytt, säger jag till rakt ut. Då ska du lyssna.
Okej.
Förstår du att det inte bara är ord? Att det är tufft?
Ja. För mig är det tufft. Men jag försöker.
Hon såg en sista gång på honom, som om hon ville hitta något äkta bakom fasaden.
Okej.
De gick hemåt, trots vårregnet. Agnes bar Bertil i jackfickan, Magnus tog hennes väska. Utanför porten såg Agnes upp mot femte våningen.
Fint hus, faktiskt, sa hon.
Ja, sa han.
De tog hissen. Han låste upp. Hon gick först in. Satte Bertil på fönsterbrädan. Utan underlägg.
Magnus såg kaktusen på den lackade ytan.
Han sa inget.
Agnes gick till köket. Han hörde vatten i tekokaren. Klick på knappen.
Han satte sig i soffan. Såg på hyllan. Glashjärtat stod fortfarande lite fel, inte som på linjal.
Han lät det vara.
Söndagen därpå ringde de Lovisa. Äntligen, skrattade hon så han hörde glädjen. Fredrik kunde inte men lovade nästa gång. Håkan, Lovisas kille, kom med vin. Agnes lagade ärtsoppa hon lovat i tre år.
De dukade i vardagsrummet. Magnus kom på att tallrikarna stod snett. Flyttade en. Ångrade sig. Lät det vara.
Det var trångt, högljutt, någon stötte till ett glas rödvin på duken alla drog efter andan. Magnus kände magen knyta sig men såg på Agnes.
Agnes bara såg tillbaka. Lugn.
Han tog servett och baddade. Sa:
Ingen fara.
Lovisa lättad. Agnes log lite snett.
Efter middagen satt alla kvar och snackade, skrattade, drack te. När gästerna gått var klockan efter midnatt. Agnes diskade, Magnus torkade. Tystnaden mellan dem var annorlunda nu.
Fläcken går nog bort, sa han om duken.
Eller inte, sa hon.
Då får den vara kvar.
Hon såg på honom. Gav honom en tallrik.
Magnus, sa hon.
Ja?
Det var bra idag.
Ja, det var bra.
De blev klara och gick ut i vardagsrummet. Chokladkoppar, rödvinsfläck, glashjärta, Bertil på fönsterbrädan.
Magnus såg allt och tänkte på att fläcken borde tvättas imorgon innan den sätter sig. Och att Bertil nog borde få ett underlägg. Att muggen stod lite snett.
Men han märkte också att Agnes skrattat två gånger idag. På riktigt. Först när Lovisa berättade om sin katt. Sen när Håkan tog fel på ord i skålen. Hon skrattade så som första åren, då han såg på henne och tänkte: det är hon.
Hon gick mot sovrummet, stannade i dörren.
Kommer du?
Japp, sa han.
Han såg sig om en sista gång. På fläcken. På kaktusen. På hjärtat.
Släckte lampan.
Lade sig. Hon läste redan. Hennes lampa med tygskärm lyste milt.
Han såg i taket.
Agnes.
Mm?
Hör du mig när jag pratar om millimeter och glipor?
Hon sänkte boken. Såg på honom.
Jag hör dig.
Vad tänker du då?
Hon funderade en sekund. Ärligt.
Jag tänker att du är långt borta just då.
Ja, sa han. Kanske det.
Hon lyfte boken igen.
Han låg där och tänkte att han inte visste hur det skulle gå. Tre år är lång tid. Något i henne hade ändrats, och något i honom. Det är som med en spricka i väggen: man kan spackla över, men materialet är aldrig samma. Det visste han bättre än någon.
Han tänkte på det tills han föll i sömn. Precis innan han somnade kom en sista tanke: att han imorgon bitti skulle lyfta Bertil och faktiskt lägga ett underlägg under. För annars blir det märke i lacken.
Han öppnade ögonen.
Taket var sig likt. Perfekt. Inte en enda spricka.
Bredvid bläddrade Agnes lugnt vidare.
Han slöt ögonen igen. Bertil fick stå kvar. Bertil kunde vänta till imorgon.
