På äldre dar kom barnen ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
När min man lämnade mig för en yngre kvinna, tog barnen hans parti han var ju en ansedd man, vd för ett stort svenskt företag. I många år nämnde de mig knappt, och jag blev kvar alldeles ensam. För inte så länge sedan gick min före detta man bort, och först då kom det fram att han hade lämnat all sin egendom till sin unga hustru.
Plötsligt kom barnen ihåg att jag fanns. Numera hälsar de ofta på, men jag vet nog varför… Nyligen började min dotter yttra små antydningar: att jag kanske borde tänka på framtiden, på testamentet. Ingen av dem misstänker vilket överraskning jag har i beredskap. De får veta allt när jag är borta.
På äldre dar kom barnen ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Åren gick och jag kände mig som om jag stod utanför allt. Barnen såg på mig med främmande blickar, som om vi inte ens talade samma språk.
När jag skilde mig från min man var det sista spiken i kistan för vår relation. De stod på hans sida han var känd, en viktig person, vd för en stor koncern.
Att vara på hans sida var dessutom betydligt bekvämare. Och jag? Jag blev ensam kvar. Avvisad av min make, övergiven av mina egna barn.
Barnen glömde snabbt bort mig. Endast genom gemensamma bekanta hörde jag om deras äventyr med sin pappa och hans unga fru. Resor till Medelhavet, middagar på dyra restauranger, stora planer.
Själv bodde jag kvar i min tomma lägenhet i Göteborg. Varje sådan nyhet högg till i hjärtat, som vassa glasskärvor.
Så småningom insåg jag att jag behövde leva för min egen skull. Jag tog jobb utomlands, i Norge. För första gången på länge kände jag mig fri.
På äldre dar kom barnen ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Efter några år av arbete hade jag sparat ihop tillräckligt för att förändra mitt liv. När jag kom hem renoverade jag lägenheten, köpte nya möbler och lite modern teknik och lade undan en slant på banken inför ålderdomen.
Samtidigt byggde mina barn sina egna liv. Jag hörde på omvägar att det gick bra för dem: stora bröllop, barn, födelsedagskalas. Men sedan kom det oväntade exmaken dog av en hjärtinfarkt. Allt han ägde hade han testamenterat till sin nya fru.
Min son och dotter stod plötsligt tomhänta. Deras sorg förvandlades snabbt till en nyfunnen ömhet för mig.
Först började de besöka mig med mindre gåvor. Choklad, frukt och frågor om hur jag mådde. Jag mötte dem med ett leende, men innerst inne visste jag att de hade egna avsikter.
Nu är jag 72 år. Jag är frisk, pigg och nöjd med livet. Men nyligen började min dotter försiktigt föreslå att jag borde tänka på framtiden, på testamentet. Efter några veckor tittade mitt barnbarn förbi hon som gifte sig för bara ett år sedan.
Mormor, är det inte ensamt här för dig? frågade hon nyfiket.
Nej, jag trivs utmärkt, svarade jag.
På äldre dar kom barnen ihåg att de hade en mamma, men jag glömmer aldrig hur de behandlade mig
Men lägenheten är ju så stor, fortsatte hon. Det måste vara tungt att hålla den ren? Kanske min man och jag kunde flytta in här? Då får vi det roligare och slipper betala hyra.
Jag log. Deras baktanke var inte svår att genomskåda.
Vem har sagt att ni skulle få bo här gratis? svarade jag lugnt. Jag skulle kunna erbjuda er en rimlig hyra.
Barnbarnet såg besvärat ut. Hon hade förmodligen väntat sig att jag skulle öppna dörren och säga Ta för er, jag är bara glad. Men jag hade andra planer.
Redan för några år sedan skrev jag mitt testamente, där det står att min lägenhet efter min bortgång ska säljas och pengarna gå till en fond för svårt sjuka barn.
När dottern fick höra detta blev hon rasande. Hon ringde och skällde och sa att jag var orättvis, att jag tog ifrån mina barnbarn deras framtid. Sen kom sonen och antydde försiktigt att han gärna skulle ta hand om mig om jag ville. Men deras plötsliga kärlek berörde mig inte längre.
Nu när jag kikar tillbaka förstår jag: man ska inte låta sig utnyttjas, inte ens av sina närmaste. Självrespekt är det viktigaste man har.
