Du, jag måste bara berätta om en sjuk resa i livetdet hade kunnat vara en dålig däckare, om den inte была min egen. Allt började så smått, nästan oskyldigt, men växte ut till en krasch som kantade flera år. Svenssonhistorian om en ung familjMattias och Linneasom äntligen fick sitt efterlängtade bo i en nybyggd lägenhet ute i Sundbyberg. Linnea väntade barn, Mattias var överlycklig, och framtiden kändes ljusare än en sommarkväll på Österlen. Bosatta i ett eko av tomma rum, så gick han loss på att fixa lyan själv. Såklart saknades en borr, och han knackade hos grannen.
Grannen, en självsäker typ vid namn Joel, öppnade med både borr och bredkäftat leende, och tvekade inte att bjuda in sig själv på sällskap och fika. Han kastade en blick på Linnea som var sådär lång och värderande att Mattias direkt blev kall om magen.
Tänkte väl att det måste vara till någon lyckost en sådan skönhet hör! skrattade Joel öppet. Ser er balkong från mitt vardagsrum. Kunde gott varit på andra sidan Allén, där vi har folk med pengar.
Linnea skrattade lite nervöst åt det idiotiska försöket till komplimang, och Mattias valde att hålla god min. Hon var ju gravid, ingen idé att börja bråka i onödan. Han tänkte att Joel bara var lite plumpt rolig.
Men Joel var inte rolig. Han började dyka upp oftamed snajsiga blomster och dyr konfekt, sånt Mattias och Linnea annars bara sneglade på i skyltfönster. Till slut blev besöken så täta att Mattias knöt händerna i fickorna. Och en kväll, efter ett glas vin, gled Joel över alla gränser.
Kom igen nu, låt mig ta Linnea. Vad kan du ge henne? Sparsamhet? Vardagstristess? Hon är gjord för att glänsa! Med mig blir hon diamant i rätt infattning.
Och då brast det för Mattias. Han drog till Joel så att knogar vitnade och näsan sprack.
Efteråt försvann Joel från deras liv, men Linnea blev upprörd över Mattias utbrott. Han berättade aldrig vad Joel faktiskt sagt, ville inte stressa henne i onödan. Han bar bördan själv, blev tyst och dyster.
Och så, när han var ute och gick och tankarna bara snurrade runt, hörde han en försiktig röst: Ursäkta, vet du hur man kommer till Centralen? En tjej, Julia hette hon, såg helt vilse ut. Mattias erbjöd sig att visa vägen, de gick och pratade, och han värmdes för en stund av att vara behövd.
Men när de svängde in i en gränd och blev överfallna av någon stökig typ, hamnade han mitt i ett påhittat bråk. Han slog ifrån sig och plötsligt satt han i handbojor; Julia snyftade och pekade ut honom som den skyldige. Det var fult spel. Joel låg bakom, det visste han direkt.
Sen gick det fort. Linnea sattes i förtidiga värkar när hon fick höra om gripandet. Hon födde en pojke, men Mattias fick bara ett kallt brev från fängelset: skilsmässopapper, och att han skulle ge upp vårdnaden till Linneas nye man. Och det var så Joel tog allt.
När åren hade gått ut och han stod på trappan utanför anstaltens grindar, visste han inte vart han skulle ta vägen. Han ville ge igen, men luften hade gått ur honom. Till slut köpte han en tågbiljett för sina sista hundralappar och åkte hem till gamla mamma uppe i Härjedalen.
De där norrländska vidderna var fyllda av minnen. Pappa som tog sitt liv. Morsan, gift på nytt med Stig, som fortfarande hade lätt för att svinga nävarna efter spriten. Men Mattias hade ingen annanstans att ta vägen. Morsan grät när hon mötte honom vid stationen. Stig låtsades någon dag vara okej, tills han söp sig full och tog till gammal ilska mot både henne och Mattias igen. Då bad Mattias henne att gå, men hon bara snyftade: Han har ju sina fina sidor egentligen när han är nykter.
När han till slut förstod att det inte fanns något hem där längre, erbjöd morsan honom adressen till kusinen i Umeå. Men Mattias ville ägna sig åt mer än att vara på besök.
Åren rullade på i random jobbbyggen, lager, städ. Han sov på stationer, vid Resecentrum, på härbärgen, ibland i trappuppgångar. Kände sig som skräp, mosad av samhället. En regnig dag satt han på anställningsintervju på ett litet lager i Solna. Och av alla människor var det en kvinnafyrkantig och barsk, men bestämdsom tog honom på allvar. Martina såg rakt igenom slitna kläder och sa: Man ser att du är pålitlig. Jag fixar det.
Plötsligt fick han både jobb och ett rum i företagsboendet. Mattias blev så glad att han köpte en ask fina praliner till Martina, men hon trodde det var starten på något större, och weeks later hade de gift sig.
Martina var ingen Linneahögbrynt eller spektakulärmen Mattias såg det som en fördel. Inget drama, ingen Joel. Hon hade en son sedan innan, Viktor, fem år och försiktig. Mattias trodde först att han hade fått en ny chans att vara pappa, men det blev kämpigare med tiden. Martina var hård, ofta kall och krävande. Han kände sig inte som en make utan som en springpojke.
Viktor var ljuset i hans mörker. De fiskade, cyklade, byggde kojor, gick på AIK-matcher när plånboken tillät. Men när han träffade Hanna på lagret, insåg han att det fanns något mer. Hanna hade Linneas ögon, men var vänligare, aldrig kokett. Mattias drogs dit, som törstig till en källa.
En sak ledde till en annanHanna väntade barn. Mattias blev nästan sjuk av dåligt samvete och berättade allt för Martina. Hon blev först helt förkrossad, grät och hotade med det värsta. Och Mattias vågade till slut inte lämna henne.
Hanna förstod, bad honom inte ens stanna. Men när VERA (förlåt, HANNA) skulle flytta till Luleå, slutade kontakten. Mattias miste kontakten med båda sina egna barnoch blev kvar med ett trygghetsben i låtsasfamiljen.
Han slet på, krönte åren med hjärtflimmer, operationer, utslitna leder. Martina blev bara mer ilsken. När modern ringde och sa att Stig dött och att hon var döende, tog han första bästa tåg hem. Tog hand om morsan under hennes sista år. Samtidigt kom skilsmässopapprenMattias skrev under med samma känsla som att avtjäna ett sista straff.
Sedan sålde han arvetdet där dystra husetoch blev hemlös i Stockholm. En natt när han låg på bänken vid S:ta Clara kom tanken: varför ge upp? För barnens skull, måste han försöka igen.
Med hjälp från läkaren på boendet hamnade han i TV-programmet för förlorade kontakteroch han hittade till slut adressen till sin äldsta son, Max. Sonen kom körandes i en skinande Volvo, stilren och nästan överlägsen. Vad vill du? Pengar? sa han anklagande. Jag har en pappa. Joel tog hand om oss. Jag behöver ingen annan.
Mattias försökte bara hälsa. Men Max avvisade honom, gav honom till och med en bunt sedlar som Mattias vägrade ta emot.
Okej, tänkte Mattias, då söker jag Viktor, men lade på när Viktor svarade kantigt: Vi har klarat oss ändå. Ring aldrig mer.
Sista halmstrået blev Hannaom hon bodde kvar. Han ställde sig utanför hennes port i en äldre hyresfastighet i Alvik. Dörren öppnades av en pojke på kanske tio, med Mattias egna blå ögon.
Vem söker du? frågade pojken.
Och inifrån köket hördes Hannas röst: Vem är det, Lukas?
Hon kom ut, håret lite grånat, en syltburk i handen, såg Mattiasoch tappade burken så det klirrade röd hallonsylt över köksgolvet.
Mattias viskade hon.
Och så omfamnade hon honom, där och då, mitt bland sylt och glassplitter, som att inget hade gått förlorat. Det här är din son, Lukas. Jag har visat honom bild på dig. Vi har undrat varje år.
Lukas såg tyst och undrande på sin pappa. Mattias sträckte försiktigt fram handen och viskade:
Hej, min son. Förlåt att jag dröjde så länge.
Och där, mitt i kökskaoset, insåg Mattias att han äntligen kommit hemtill väntan och värme, till det enda riktiga: en plats där någon väntar. En plats att återvända till.
