När jag var liten drömde jag om att bli vuxen, bara för att få göra precis vad jag ville: äta det jag tyckte om, lägga mig när jag själv kände för det, och gå ut utan att fråga någon om lov. Nu skrattar jag åt mitt dåvarande, lite blåögda jag. Insikten slog mig den dagen jag flyttade hemifrån: städa, laga mat, betala hyra, räkningar, veckohandla allt på en lön som knappt räckte till. Jag trodde att frihet betydde att jag bestämde vad jag skulle ha till middag. Jag visste inte att det innebar att fundera om pengarna skulle räcka till både ris och diskmedel.
En dag insåg jag att det gått flera veckor utan att jag ens suttit ner för frukost i lugn och ro. Jag steg upp, duschade snabbt, bäddade slarvigt och skyndade iväg för att hinna med bussen. På vägen kom jag på att jag glömt att svara på ett jobbmail, att jag måste betala internetfakturan innan fredag och att kortet snart nått sin limit. Vuxenfriheten visade sig mest vara en ändlös att-göra-lista, inte någon uppfylld dröm.
När jag väl kom hem till min lilla lägenhet, slog tröttheten ner som en tegelsten. Jag öppnade kylskåpet med förhoppning att det fanns något färdigt där inne, men nej jag måste diska, hacka, laga mat, och sedan diska igen. Ibland åt jag bara knäckebröd och ost för att slippa röra stekpannan. Men även då fick jag inte vila, för tankarna malde: vattenräkningen är hög, jag borde kolla om det droppar i badrummet, tvätten från imorse luktar redan för att jag glömt hänga upp den.
Mina vänner sa: Vi måste ses! Men varje gång vi försökte få till något, stötte vi på hinder: någon hade övertid, någon tog hand om en sjuk släkting, en annan var pank, och den fjärde var helt slut. När vi var tonåringar träffades vi nästan varje dag; som vuxna kunde det gå flera månader mellan vi sågs. Och när vi väl samlades var samtalen mest om trötthet, räkningar och ryggont. Vi var unga, men lät som pensionärer.
Det jobbigaste var att inse att riktig vila inte fanns. Helgerna blev en checklista: tvätta, städa, planera veckan, handla mat, laga något som gått sönder. En lördag stod jag och grät medan jag moppade golvet, för jag tänkte: Jag är aldrig ledig, fast jag är ledig. Som barn kallade jag det här för frihet, men i själva verket hade jag börjat göra allt det som vuxna en gång gjort åt mig bara att nu fanns det ingen kvar som kunde hjälpa till.
Jobbet var också annorlunda än jag trodde. Jag tänkte att arbete skulle ge någon slags tillfredsställelse. Jag visste inte att det även innebar att le när jag inte hade lust, stå ut med knäppa kommentarer, jaga mål som ändrades varje vecka, och se hur stor del av min lön försvann på saker jag knappt såg. En dag satt jag och räknade om jag skulle ha råd med lunch eller om jag skulle spara pengarna till SL-kortet. Det där berättar ingen för dig som barn. Ingen förklarar att vuxenlivet är en oändlig serie snabba huvudräkningar.
Jag trodde att bli vuxen var frihet. Men egentligen är det en märklig balans mellan trötthet, ansvar och små, flyktiga stunder av lugn.
