Min far övergav mig och min mamma när jag bara var tolv år gammal. Han lämnade oss hemlösa och utan någon som helst hjälp. Inte ens polisen brydde han sig om att kontakta, och det verkade som om han hade glömt bort att vi ens existerade. När jag var femton år gammal blev situationen ännu svårare, för då dök ett ungt par upp i vårt hem och krävde att vi skulle lämna ett rum fritt min far hade tydligen lovat bort det till dem.
När mamma försökte fråga honom om det där, svarade han kallt att det där paret var som hans egna barn. Mamma klarade inte längre av att leva i den där andrahandslägenheten och bestämde sig för att sälja den. En del av pengarna gav hon till en person som pappa kallade sin. Med det som blev kvar köpte hon, via en mäklarsida på nätet, en tvårummare någonstans i närheten av Uppsala. För att hjälpa mamma med lånet var jag tvungen att skjuta upp mina studier i flera år och börja arbeta direkt efter skolan.
Till slut gick mamma bort, och jag stod ensam kvar, med ett år kvar att betala på lånet. Det var den svåraste tiden i mitt liv. Just när allt kändes som mörkast, dök plötsligt min far upp igen, efter att ha blivit utslängd av sin nya fru. Nu var han gammal, sjuk och hans pension från Försäkringskassan var så låg att han knappt hade råd att äta. Han hade ingenstans att ta vägen, han var som vilken luffare som helst, och nu sökte han hjälp hos mig.
När han stod där framför mig kunde jag inte ens hålla mig ifrån att fråga honom rakt ut: Var du elak, eller bara dum? Efter tjugo år av total likgiltighet, utan ett enda tecken på omsorg eller stöd, och dessutom efter att ha tagit ifrån mig det hem som borde ha varit mitt, hindrat min utbildning och kastat mig in i ekonomiska svårigheter, trodde han verkligen att jag skulle välkomna honom tillbaka med öppna armar?
I mitt hjärta fanns ingen medlidande kvar för honom. Kanske förtjänar han någons sympati, men inte min, tänkte jag. Han hade gjort så mycket för en annan, som han räknade som sitt barn, men brytt sig noll om min välfärd. Jag sa till honom med tydlighet att om han behövde hjälp, fick han vända sig till den han alltid satt främst inte dottern han övergivit så länge.
Jag påpekade att jag ville bli bortglömd, både namn och adress. Han hade aldrig varit och skulle aldrig bli en riktig pappa för mig. Jag hoppas att han finner någon annans hjärta att luta sig mot för mitt är stängt.
