De bästa älskarinnorna är ofta de fruar man sedan länge tagit för givet
Jag, Fredrik Andersson, brukade tänka att jag helt enkelt haft otur med min fru. Maria, så sval och avlägsen. Det är märkligt, för förr var hon ju alldeles vanlig varm, glad, den där gnistan fanns som fick mig att längta hem tidigare efter jobbet. Numera är allting annorlunda; gnistan är borta, vardagen rullar som en slags autopilot.
Egentligen är ju allt rätt okej: hemmet är rent, soppan står på spisen, vår dotter, Linnéa, har vuxit upp och blivit vuxen och flyttat till Lund för att plugga. Men allt är så… tråkigt. Varken passion eller spänning finns kvar; kronan på verket är att Maria liksom stilla och omärkligt förflyttats från att vara min femme fatale till att bli min snälla, gråa lilla hemmakatt och det har jag accepterat.
Jag är inte svartsjuk på henne längre. Men på vem skulle jag ens vara det? Kollega från jobbet? Kassaansvariga i ICA? 75 kilo trygghet och rutiner, vem skulle ens ta henne från mig? Så det som tidigare skett i smyg sker nu rätt öppet. Jag surfar på dejtingsidor “bara för att se vad som finns”, skriver några meddelanden för att öka självkänslan, tar en öl med vänner “du fattar, grabbar behöver lite egentid”.
Maria har några gånger lagt märke till det, kanske misstänkt, kanske sagt något surt. Bråkat lite, men sedan tröttnat. Jag såg det som kapitulation att hon förstått sitt läge.
Nu fick jag en perfekt chans att leva som en fri man. Maria skulle på tjänsteresa till Stockholm. Jag blev glad; äntligen kunde jag slappna av på riktigt. Jag föreställde mig hur jag skulle skriva, flirta, bjuda någon på kaffe kanske inte bara på kaffe heller. Livet fick plötsligt nytt ljus.
Men verkligheten blev tung. Jag skickade närmare hundra meddelanden på dejtingsidan, fick svar från tio, snackade med fyra. En ville prata om investeringar och bitcoin, en var en bot, två försvann tyst och osynligt i cybervärlden. Jag insåg plötsligt att en fri, nästan skild man med egen lägenhet och stabil lön är inte så attraktiv som jag trott.
En kväll då jag raderade min webbhistorik, snubblade jag över något märkligt om Marias tjänsteresa. Ju mer jag undersökte, desto värre kändes det.
Tjänsteresan var visst på riktigt. Men det fanns en detalj: Maria reste inte ensam, utan hade med sig en ung reskamrat älskare, visade det sig 27 år gammal. Och det här var ingen vanlig affärsresa, utan hela resan var betald av Maria biljetter, hotell, restaurangbesök, allt finansierat av min “svala” fru.
Jag trodde inte på det först. Men till sist gjorde jag det, och ilskan slog till. Medan jag själv slöscrollade efter äventyr på nätet, levde min “hemmakatt” ett liv fyllt av galenskapen jag själv bara drömt om.
Det blev såklart en monumental konflikt. Ömsesidiga anklagelser, tårar och långa samtal.
Många skulle säga att man borde kasta ut sådana fruar på gatan. Men ingen gjorde det. Vi skrek, grät, samtalade och insåg plötsligt att vi trots allt trivdes bättre tillsammans än ensamma.
Jag såg plötsligt Maria med nya ögon. Inte som ett inventarium, men som en kvinna med egna lustar och drömmar. Som dessutom kunde vara åtråvärd bara inte för mig. Jag ska inte rekommendera sådana “experiment” som ett recept för lycka, för det brukar sluta i skilsmässor och trasiga känslor. Men den här historien lär mig en sak: de så kallade “svala” fruarna är sällan svala. De är bara trötta på vardagen, på likgiltigheten, och på att ingen längre ser dem som kvinnor.
Och ibland behövs bara en liten puff så kan det visa sig att det hemma lever någon som är vild och passionerad. Bara passionen är riktad mot någon annan, någon som faktiskt ser elden i henne.
