31 mars
Jag har svårt att skriva det här, men idag inträffade något som för alltid kommer att stanna kvar hos mig. Det vände upp och ner på hela mitt sätt att se på djur, på människor kanske till och med på världen.
Allt började med Mattias min barndomsvän och jaktkamrat. Han har alltid haft hund, den senaste var Freja. En stolt svensk älghundstik, grå och viljestark, med ett mjukt hjärta. Mattias köpte henne som valp, lärde henne stanna, sitta, spåra. De sprang över fälten, tystnaden fylldes av hans skratt när Freja rusade mot honom med svansen viftande så att hela bakdelen sade hej. Hon sov alltid utanför hans dörr. Ibland brukade han säga: Freja är min stolthet.
Men allt förändrades med tiden. Mattias började tänka på pengar. Folk ville köpa valpar plötsligt blev avel viktigt. Till en början tänkte han inte på risken, men snart blev dräktigheterna för täta. Freja blev smal och trött, låg mest hopkrupen i ett hörn och andades tungt. Veterinären på Stora Sundklinik sa rakt ut: Fortsätter du så här, överlever hon inte.
Mattias blev irriterad. Istället för att sluta, valde han enkelt bort problemet, så som han själv uttryckte det.
Idag tog han Freja med sig ut i skogen, långt bortom grusvägen utanför Trosa. Han talade inte med henne, kastade inte pinnar som vanligt han förblev tyst och allvarsam. Freja, däremot, anade ingenting och svansen viftade lika glatt som alltid.
När de stannade band han henne vid en tät tall och gick därifrån. Hon trodde säkert att det var en lek först väntade hon, sedan drog hon i kopplet, började yla lågt. När skymningen kom grät hon ut hela sitt hjärta, kämpade så att halsbandet skar in i hennes päls. Det blev kallt, fuktigt och mörkt. Allting var tyst förutom hennes svaga pipande.
När solen hade gått ner, då kom han en ståtlig gråvarg gled tyst fram mellan träden. Han närmade sig sakta, utan att dra upp läppen eller morra. Han satte sig några meter bort och betraktade Freja. Bara betraktade.
Freja spärrade upp ögonen, förstenad av skräck först. Hon väntade sig ett anfall, tänder, smärta. Men inget hände. Vargen rörde sig långsamt runt henne, sniffade, undersökte kedjan, doftade på marken och la sig lugnt ned på sidan av gläntan hela tiden med blickarna riktade mot henne.
Natten föll snabbt över skogen. Rovdjur och rävar smög nära, lockade av doften från den sårbara hunden. Men varje gång någon försökte komma nära, reste sig vargen, ställde sig mellan Freja och de andra, och morrade dovt. Det räckte för att hålla dem borta.
Vargen gjorde henne inte illa, låg bara kvar på avstånd. Freja hade slutat youla nu. Hon låg bara helt stilla, andades tungt, lyfte ibland huvudet oroligt, men insåg snabbt att vargen fanns kvar vaka över henne hela natten.
I gryningen vaknade skogen långsamt till liv. Några fiskare med jaktlicens från orten passerade genom skogen, spanande efter spår. De hörde ett svagt gnäll och gick närmare. Synen de möttes av var osannolik: en utmärglad hund fastbunden vid en tall, och framför henne en gråvarg som satt där som om han vaktade henne.
Männen stannade, vågade knappast andas. Vargen såg utan rädsla på dem, reste sig, och försvann sen långsamt bland furorna.
De löste Freja. Hade det inte varit för natten med den vilda livvakten, hade hon kanske inte överlevt.
Ibland är det nog så att de vildaste av alla ändå är mest mänskliga. Och idag har det slagit mig hårt att vänlighet ibland inte kommer från den man förväntar sig och att svek ofta bär människans ansikte.
Jag vet fortfarande inte vad jag själv ska göra med det här minnet, men jag hoppas att jag aldrig glömmer lärdomen.
