Tänk om, så hetsig jag blev… – Vem behöver dig egentligen, gamla kärring? Du är bara en börda för alla. Går runt här och luktar. Hade jag fått bestämma, skulle jag… Men nu måste vi stå ut med dig. Jag hatar dig! Polina höll på att sätta teet i halsen. Nyss hade hon pratat med sin mormor, Zinaida Sergejevna, via videosamtal. Mormor hade just gått ut i hallen en stund: – Vänta lite, gumman, jag kommer strax – sa hon, reste sig från fåtöljen och klev ut, knarrande lite. Telefonen låg kvar på bordet, med både kamera och mikrofon på. Polina växlade över till datorskärmen. Och sedan… Ja, då hände det där. En röst ekade ute från hallen. Först trodde Polina att hon hört fel. Hon hade nog fortsatt tro det, om hon inte råkat kasta ett öga på telefonen. Dörren gick. Någon kom in i rummet. Först såg man bara en främmande hand på skärmen, sedan en sida, och till sist – ansiktet. Olle. Hennes brors fru. Jo, det var hennes röst också. Olle gick fram till mormors säng, lyfte på kudden, och sedan madrassen, rotade med handen under den. – Sitter här och dricker te… Om du ändå kunde dö snart, ärligt talat. Vad ska man dra ut på tiden för? Du gör ju ändå ingen nytta, bara tar plats och förstör luften… – muttrade svärdottern. Polina frös till. Några sekunder glömde hon bort att andas. Olle gick, utan att märka kameran. Efter ett par minuter kom mormor tillbaka och log, men leendet nådde inte ögonen. – Så, nu är jag tillbaka. Förresten, hur är det med jobbet? Allt bra? – frågade mormor som om ingenting hade hänt. Polina nickade kort. Hon höll fortfarande på att smälta det som just hänt. Inuti henne skrek allt att hon borde slänga ut den där respektlösa tjejen ur huset – genast. Zinaida Sergejevna hade alltid verkat stålfast. Hon höjde aldrig rösten, utan utstrålade lärarens självklara auktoritet, slipad av år med elever och föräldrar. I fyrtio år undervisade hon i litteratur. Barnen älskade henne: Zinaida kunde göra även klassikerna intressanta. När morfar dog höll hon ihop, men hållningen blev lite böjd, leendet smalare. Hon gick ut mindre och blev oftare sjuk. Men Zinaida förlorade aldrig sin vana att vara glad. Hon sa alltid att alla åldrar har sin charm, och försökte njuta av livet, även nu. Polina hade alltid älskat mormor för känslan av trygghet i hennes närhet. Ingenting var för svårt – hon fixade allt. Zinaida hade hjälpt Polinas bror Grisha köpa sin utbildning genom att sälja stugan, och Polina själv fick mormors sista sparpengar till kontantinsats för bostad. När Grisha och Olle hade svårt att betala hyran efter bröllopet, erbjöd mormor själv ett rum – lägenheten var stor, och “ungdomarna kunde hjälpa till samtidigt som de fick plats-bo.” “Det är tråkigt att bo ensam ändå, och det skadar inte att ha hjälp om blodtrycket stiger eller blodsockret svajar”, sa hon alltid. Grisha fick ansvaret att hålla koll på mormor, medan Polina hjälpte till med mat, medicin och även räkningar. Lönen räckte, och samvetet lät henne inte lämna mormor i sticket. Ibland fick mormor kontanter, ibland Swish. Polina visste att mormor brukade lägga undan för “nöddagar”, så ibland kom hon istället med mat: fisk, kött, mejeriprodukter, frukt – allt för att mormor skulle äta ordentligt. – Det är ju din hälsa det gäller, särskilt med din diabetes, sa Polina. Mormor tackade, men såg bort – det kändes som om hon inte ville “störa” någon. Olle, Grishas fru, hade alltid verkat hal för Polina. Mjuka ord, överdriven artighet, men kall blick – ingen värme eller respekt. Men Polina la sig inte i – det var ju inte hennes sak. Hon frågade bara ibland mormor om allt var bra. – Allt är fint här, gumman, försäkrade Zinaida. – Olle lagar mat, håller rent. Hon lär sig ju fortfarande – erfarenheten kommer med åren. Nu insåg Polina: Det var lögn. Bland folk var Olle ett lamm. Men så fort ingen såg… – Mormor, jag hörde allt… Vad var det där egentligen? Mormor stannade upp, som om hon inte hört rätt, och vände sedan bort blicken. – Det var inget, Polinuschka – suckade Zinaida. – Olle är bara trött. Det är tungt nu, Grisha jobbar borta. Då blir man lite vass. Polina kisade granskande på mormor. Hon såg varje ny rynka, insåg att det saknades glans i Zinaidas blick. Viljan fanns kvar, men också tröttheten – och något nytt: rädsla. – Lite vass? Mormor, hörde du vad hon sa till dig? Det där var inte bara stress. Det är… – Polinuschka… – avbröt Zinaida henne. – Jag orkar stå ut. Tänk om, så hetsig hon blev. Hon är ung, har temperament. Och jag… jag är ju gammal. Behöver inte så mycket. – Nä. Mormor, försök inte lura mig – nu får du allt berätta, eller så sätter jag mig i bilen och kommer nu direkt. Du väljer. Mormor blev tyst ett tag. Tog av sig glasögonen och suckade djupt. Fasadens spricka blev tydlig. Nu såg Polina inte längre sin glada, starka mormor. Bara en slagen gammal tant. – Jag ville inte säga något. Du har så mycket med jobbet – varför ska du behöva bråka… Jag tänkte det skulle gå över… Historien med Olle var mycket värre än Polina kunde ana. De unga kom till Zinaida med stora resväskor och höga mål: spara ihop till bostad på ett halvår. Mormor blev först glad – lägenheten levde upp, steg på morgonen och matlagning i köket. Prat, skratt – om än stelt. Olle bakade bullar, serverade te och följde till vårdcentralen. Sedan drog Grisha iväg på jobb. Allt vände. – Först blev hon bara lättirriterad, berättade Zinaida. – Jag tänkte det var saknaden efter Grisha. Sen började hon ta maten för sig själv. Sa att du ändå köpte för mycket, att hon behövde det mer. Att hon skulle ha barn, var ju ung. Och jag tänkte: det jag inte äter går ju bort ändå. Olle bad mormor om lån. Zinaida gav av Polinas pengar, de som var till mediciner. För pengarna köpte Olle ett eget kylskåp, låste in det i sitt rum. Allt gott Polina kom med hamnade där. Pengarna kom aldrig tillbaka. Istället började Olle leta efter sparpengar och länsa dem. – TV:n tog hon med – påstod att det förstörde synen, suckade mormor och torkade tårarna. – Internetet slår hon av ibland, fast jag behöver läsa nyheter och få samtal… Känns ibland som jag sitter i fängelse. – Och Grisha, har du inte sagt nåt? frågade Polina. Mormor skakade på huvudet. – Hon hotade: säger du något, berättar jag att du stressade mig så att jag förlorade barnet. Vet inte ens om hon varit gravid. Men hon sa att alla skulle tycka synd om henne. Och hålla dig som syndabock. Polina visste inte vad hon skulle säga. Skulle vilja skrika, förbanna svärdottern. Men sa istället: – Mormor, ingen får behandla dig så här. Ingen. Inte unga, inte gamla, ingen. Mormor grät. Polina tröstade, fast hon redan förstod: nu väntar en storm. Hon tänkte inte tiga. En halvtimme senare var Polina och hennes man på väg till Zinaida. Hon förklarade situationen i bilen. Han trodde det knappt, men såg inget skäl att tvivla. Mormor öppnade direkt, pillade nervöst på en trasa, såg undan. – Oj, ni kommer utan förvarning… Jag hade satt på te… – Vi är inte här för te, mormor, sa Polina lugnt. – Vi är här för rättvisans skull. Var är Olle? – Hon är ute. Ingen rapporteras till mig… Men kom in nu när ni ändå är här. Zinaida släppte in dem. Polina gick direkt till köket. Kylskåpet var så gott som tomt: några paket gammal mjölk, tio ägg, inlagda gurkor med mögel. I frysen bara is. Polina tittade på Nikita, han nickade. De agerade snabbt. Olles rum var låst, men med billig lås, Nikita öppnade med skruvmejsel. Där stod ett extra kylskåp. Inuti låg just de yoghurtar Polina lämnat dagar innan. Även ost, korv, till och med färska grönsaker. Ilskan kokade i Polina, men hon behärskade sig. Tillsammans med maken gick hon till mormors rum för att invänta Olle. Hon var hemma efter en halvtimme. – Vem har rört min dörr?! skrek hon och knöt nävarna. Då klev Polina fram. – Jag. Olle blev helt ställd. Stirrade, försökte gå på. – Vem tror du att du är som går in i mitt rum? Polina gick nära, såg ner på henne – svärdottern var mycket kortare. – Jag är barnbarnet till husets ägarinna. Vem är du? Du har tio minuter på dig. Annars kastar jag ut dina saker genom fönstret – fattar du? – Jag ringer Grisha! – Ring vem du vill. Grisha är inte här. Om det behövs bär jag ut dig själv, i nackskinnet. Olle fräste, men gick till rummet och kastade sina saker i väskan. Hon svor, försökte håna Polina, men Polina stod bara och såg på med stenansikte. Mormor stod i hallen med tårar på kinden. – Polinuschka… Så där behöver du väl inte hålla på… Grannarna hör ju… Då rusade Polina fram och omfamnade sin mormor. – Det är inget bråk, mormor. Vi slänger bara ut skräpet. De stannade över natten. Dagen efter fyllde de kylskåpet och medicinskåpet. När de åkte, grät mormor igen. Polina hoppades det inte var av skam eller rädsla för att bli ensam. Hon förbjöd mormor strängt att någonsin släppa in Olle igen, vad som än hände. Senare ringde Grisha. Han vrålade så att mobilen vibrerade. – Är du galen?! Olle gråter! Var ska hon bo nu? Du tror väl inte att du får göra vad du vill bara för att du tjänar pengar?! Polina lade bara på. Några timmar senare skickade hon ett röstmeddelande: – Borde du inte ta reda på hur det ligger till först? Din Olle har förstört mormor, svultit henne. Påminner om att mormor en gång gav dig sitt sista. Om du försöker dyka upp här med den där häxan ryker ni båda ut – och det rejält. Grisha svarade aldrig. Och det behövdes inte heller. Olle flyttade in hos en kompis. På sociala medier postade hon om “giftig släkt” och “falska människor”. Grisha gillade hennes inlägg. Mer hörde Polina aldrig från dem. Hemma hos Zinaida blev det hemtrevligt, om än tyst. Efter ett par veckor bad mormor Polina visa hur man såg på dramaserier i mobilen. De började med “Mästaren och Margarita”, sen komedier. Ibland tittade de ihop. – Oj, så här länge sen jag skrattade! – sa mormor en gång. – Känner det i kinderna. Polina log bara. Nu hade hon lugn i sitt hjärta. En gång hade mormor skyddat henne – nu var det Polina som skyddade mormor.