Returned the Favour — Listen, Vera… Can I talk to you a minute? — Andrew hesitated at the kitchen…

Paid Back

Listen, Liz I need to talk to you about something, I said, lingering awkwardly in the kitchen doorway, shifting my weight from one foot to the other. The way Lizs brow furrowed told me she knew this wasnt going to be easy. My sister, Emily, just called. Shes had a row with Mum and Dad and left home. Shes got nowhere to stay. Maybe she could crash with us for a bit? Just until she gets herself sorted?

Liz set aside her phone, the work group chat still open. I knew shed met Emily my younger sister, twenty-three, also an interior designer only a handful of times, always at Sunday roasts at Mums. Emily was quiet, the type to linger in a corner, absentmindedly pushing her peas around her plate with a fork.

What happened with your folks? Liz asked.

Oh, the usual, I sighed, finally taking a seat opposite her at the table. Mum wants her to join the family firm steady job, reliable paycheque. But Emilys set on doing actual design work, not just admin. They got into it, one thing led to another

Liz massaged the bridge of her nose. The flat was hers before we got married, a three-bed near Ealing, with the sort of renovation only someone with her vision could pull off. Our bedroom, her home office, and the third room unused, standing empty.

How long are we talking? she asked.

Month or two, max. Just until she finds work.

I watched her, reading every thought thats five years of marriage for you.

Alright, she can come, Liz nodded. That rooms gathering dust anyway. Just let her know, Im up to my neck in projects and home almost constantly. If she finds me muttering about grout colours, tell her not to panic.

I grinned, leaned over, and kissed her cheek. Cheers. Ill tell her.

Two days later, the doorbell rang. Liz opened it and hesitated; there was Emily, pale and tired, a single sports bag over her shoulder no suitcase, no carrier bags, only a laptop peeking out from her bag.

Hi, Emily mumbled, stepping over the threshold as if expecting to be booted straight back out. Thanks for letting me stay. Honestly, its just for a bit.

Come on in, Liz replied, gesturing down the hallway. Your rooms at the end. Sofa beds made up, linens are fresh.

Emily shuffled past, clutching her bag as though it was a life raft. Liz watched her go, noting the thin shoulders, ponytail, the defeated way she moved. Just twenty-three, yet she looked utterly battered.

At dinner, Emily barely touched her food, nudging bits of chicken around while I filled the silence with stories from work. Then, she suddenly looked up at Liz.

Liz, could I ask you something?

Go ahead.

I was thinking while Im here, maybe I could help you out? Not for pay, just as an assistant, maybe. To get a bit of experience before I land a job. I know Ive only got a degree and no portfolio, but I pick things up quick. Promise.

Liz studied her the red-ringed eyes, the nervous fingers pulling at her napkin.

You realise most of the works grunt stuff, right? Measuring, running round tile shops, nothing glamorous.

I know, Emily nodded eagerly. Any experience is good. Ill do whatever you need.

Liz actually had a ton of errands piled up, the sort that never seem urgent enough to make the daily list: a showroom run for a catalogue, site photos, sorting samples in her office.

Alright, lets give it a go, she said.

Emily smiled for the first time all evening. Just a tentative twitch at the corners of her lips.

Thank you. I wont let you down.

I squeezed Lizs hand under the table and thought maybe this will work out. Emily would get the experience, and Liz could offload some busywork. Win-win.

The first month flew by. Liz settled into the new rhythm; those little tasks that used to pile up now vanished from her list. Emily dashed about picking up samples, handling emails, sorting brochures. Deadlines were met, projects stayed on track Liz mentioned more than once that taking Emily on was the best idea shed had all year.

Then, things started unravelling.

First to go was Mrs Saunders a client whod wanted a new kitchen for her flat. She sent a curt text: Liz, thanks for your work, but Ive found someone else. Cheaper. Liz shrugged, blaming the cost-of-living crisis. A week later, Tom, who was planning a new lounge, just stopped replying no explanation. A few days after that, it was Jennifer, with whom Liz had nearly finished plans for a childrens room.

There was still enough work, but the pattern made Liz uneasy. She replayed recent jobs in her head were her prices too high? Her projections too slow? Shed toss and turn at night, hunting for answers.

Meanwhile, Emily spent all her time in her room, glued to her laptop, hammering away at something even when Liz had no tasks for her. When asked, Emily merely said she was updating her CV or sorting her portfolio.

Youre winding yourself up, I told Liz one evening, wrapping my arm around her. Its just a slow patch. Happens every winter. Things will pick up, promise.

Liz wanted to believe me she really did.

Then, a message popped up from Mr Atkinson. Wed already signed a contract with him for a country house design big job, decent money, months of work.

Liz, Im terribly sorry, but I have to cancel our agreement, the message read.

Liz slumped onto the edge of our bed, clutching her phone so tightly her knuckles went white, and replied quickly:

Mr Atkinson, please whats happened? Did I do something wrong? Be honest, I need to know.

He replied straight away:

No, youve done nothing wrong. Only, another designer contacted me, offering the same services for half the price. Im a practical man, Im sure you understand.

Another designer? Liz frowned, fingers tapping across the glass. Could you send me their contact? Im curious whos undercutting the market like that.

Of course. Ill forward their details.

The message arrived a minute later. Liz stared at the screen in disbelief it was Emilys number.

Liz rose, heart thundering in her chest, and strode down the hallway. She pushed open Emilys door without knocking.

Emily looked up from the sofa, laptop perched on her knees, slight surprise on her face.

Liz? Something up?

Liz silently showed her the screen.

Care to explain this?

Emily glanced at the phone, then at Liz. Her face changed the meek sadness vanished, replaced by something cold and almost mocking.

Yeah. So?

Liz stepped forward.

What do you mean, so? I let you into my house, gave you work, shared my experience and youve been poaching my clients? Is this how you say thank you?

Emily snapped the laptop shut and got up, arms folded, all signs of the timid girl gone. Liz was now facing a self-assured woman with narrowed eyes and a stubborn jaw.

I didnt do anything wrong. I offered clients a better deal. Thats competition, Liz. Its business. If you want clients, you have to fight for them, not wait for a queue at the door.

Fight for them? Liz was struggling to keep her voice steady. You targeted my clients! The ones I found, ones Ive already agreed with!

So what? Emily shrugged. Youve got it all your own flat, a husband, an established business. What am I supposed to do? Sit and wait for years for someone to notice me?

Lizs face flushed.

I spent months hunting for my first clients. MONTHS! Wandering building sites, handing out cards, doing jobs for next to nothing just to boost my portfolio. And you just snatch my client list and steal work thats already lined up?

Oh, dont make out youre some sort of martyr, Emily scoffed. You live comfortably in your fancy three-bed and think the whole world owes you?

Liz gripped the phone till her fingers hurt. Now, anger and clarity replaced the sting of betrayal.

Pack your things. Leave. Tonight.

Emily shrank back, apparently not expecting me to step in so sharply.

What? Where am I supposed to go?

Wherever you like. Back to Mum and Dad, to a mates, to the station its not my problem anymore. Youre not welcome here.

This is my brothers home! Emily insisted, chin lifted. Youre only putting me out because of him!

This flat belongs to me, Liz said icily. Mine, bought before we married. Youre here because I allowed it. So grab your bag and go.

Emily grabbed her phone, trying desperately to ring me. Liz left her to it, quietly closing the door.

I got home just before eight. I could hear the rustle of my jacket, my shoes thumping on the hallway floor and Emilys hurried tones, already giving me her version of events.

I stepped into the corridor and leaned against the kitchen doorframe. Emily stood before me, tear-streaked, hands flying about franticly.

Shes throwing me out, Andy! Straight onto the street! I havent done anything, just tried to find a job!

Liz appeared, holding up her phone. Read this. Shes been poaching my clients contracts signed, all of it and undercutting me. Mrs Saunders, Tom, Jennifer, and now Atkinson.

I read the messages silently. Emily hovered, biting her lip.

Emily, I said slowly, meeting her gaze, is that true?

Its just its business, Andy. Everyone does it.

I wanted to help you, my voice was heavy, sad. Asked Liz to let you stay, give you a chance. And this is how you repay us?

But I

Pack up. Youre going back to Mum and Dad.

Emily burst into tears.

Andy, please! They wont have me back, not after everything.

They will, I said, turning away. You cant stay here now.

I watched as Emily cried, shoulders shuddering, clutching my sleeve and mumbling through her sobs. I felt nothing but weariness. No sympathy, no sorrow just emptiness and relief that, at last, everything had fallen into place.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Returned the Favour — Listen, Vera… Can I talk to you a minute? — Andrew hesitated at the kitchen…
Makens släktingar glömde gratulera mig på min 40-årsdag – så jag gav dem en svensk läxa tillbaka – Varför är mobilen tyst hela kvällen? Kan det vara dålig täckning? Eller har de blandat ihop datumen? De kan ju inte bara ha glömt, Anders, det är ju ändå jämnt – fyrtio år, ingen vanlig födelsedag, sa Helena och snurrade på vinglaset medan hon tittade på den mörka skärmen mot den vita duken. Anders, hennes make, sänkte blicken mot sin tallrik stekt anka med ett lätt urskuldande uttryck. Han tuggade länge och metodiskt, som om han på så vis kunde skjuta upp svaret. Vardagsrummet badade i skenet av stearinljus, ljuv musik spelade och rummet doftade av gran och clementiner – Helena fyller ju år i december, strax före jul. Bordet dignade av smårätter som hon lagt två dagar på att laga, i tron att makens släktingar som brukligt skulle komma förbi, eller åtminstone ringa. – Du vet ju hur mamma är, suckade Anders till sist. – Blir lätt yrsel, speciellt så här års. Eller så fastnade hon med nåt i trädgården på landet… alltså, med blommorna. Nej, vad pratar jag om, det är ju vinter… Äsch, hon glömde väl bara. Hon börjar bli till åren. Och Siv… hon har fått så mycket på jobbet nu runt årsskiftet. – Siv har alltid mycket på jobbet, så fort det gäller mig, skrockade Helena bittert. – Men när hon behöver barnvakt eller låna pengar fram till löning, då hittar hon minsann min nummer snabbt nog. Helena reste sig från bordet och gick fram till fönstret, där snöflingor dansade. Hon fyllde ju fyrtio. En gräns, en tid för att dra en första livssammanfattning. Och dagens facit var dystert: makens släkt, som hon i femton år ställt upp för, som kock, som taxi och som samtalsstöd – hade helt enkelt strykt henne ur kalendern. – Du behöver inte ta illa vid dig, sa Anders och kom fram för att lägga armen om hennes axlar. – Det viktigaste är att vi har varandra. Jag har ju grattat dig. Och köpt present! Presenten var fin – ett presentkort till ett spa hon längtat till. Anders älskade henne, det visste hon. Men han var en mjuk man, aldrig den som tog strid mot sin bestämda mamma, Birgitta, eller sin påträngande lillasyster Siv. Han levde efter devisen att stoppa huvudet i sanden tills stormen blåst över. – Jag tar det inte personligt, Anders, sa Helena tyst och såg på sin spegelbild i fönstret. – Jag drar bara slutsatser. Slutsatser hade vuxit fram länge. Helena mindes jubileet året innan, när Birgitta fyllde 65. Då hade hon tagit ledigt utan lön, fixat lokal, lagat all mat, bakat tårta och gjort ett rörande bildspel med gamla foton. Och tacken? Ett torrt “du kunde haft mer fyllning i tårtan” – och en billig duschkräm från erbjudandehyllan i från Ica, lappen kvar och allt. Och Siv, svägerskan? Alltid självklar hjälp: “Helena, hämta barnen från dagis, jag hinner inte från manikyren”. “Helena, kan du skriva mitt PM, du är ju duktig”. “Helena, får jag låna klänning till fest?” Och Helena har alltid sagt ja – i tron att värme och omtanke en dag återgäldas. Men ingen ringde. Inte den kvällen, inte dagen efter. Inte ens ett sms med en blomster-gif, som de annars spammar ut till hela släkten på Alla Hjärtans Dag. Veckan gick i tystnad. Helena väntade. Och efter exakt sju dagar ringde hennes mobil. “Siv”. – Tjena jubilaren! Svägerskans röst for ut ur högtalaren. Inte en gnutta dåligt samvete. – Du, vi ska till Göteborg över helgen och undrar om du kan ta vår labrador? Han gillar ju dig och pensionatet kostar skjortan! Helena stelnade mitt i baket. – Hej Siv, har du inget du vill säga om förra veckan? – Vad menar du? Jaha – du menar din födelsedag! Oj, förlåt, glömde helt, det var kaos. Men du är väl inte sur? Vi känner ju varann. Grattis i efterskott! Lycka till och allt sånt. Så, kan du passa hunden? Rex, en stor bångstyrig labbe, hade bitit sönder Helenas skor och rivit tapeten sist. – Nej, sa Helena. – Vadå nej? – Nej, jag kan inte ta Rex. Tystnad. – Men du brukar ju alltid! Nu sabbar du vår resa! – Jag brukade. Nu har jag annat på gång. Hundpensionat har öppet året om. – Vad är det med dig? För att du inte fick ett grattis? Herregud, det är ju barnsligt! Fyllda 40 och så sur för en hälsning… Talang för drama har du i varje fall. Jag ska ringa mamma om det här! – Gör du det, sa Helena lugnt och la på. Hennes händer skakade lite men inom sig kände hon ett okänt lugn. Hon hade sagt nej. Och världen stod kvar. På kvällen kom Anders hem, lågmäld. Han hade fått “uträttningar” från mamma och syster: – Helena… mamma ringde. Siv gråter, hundhotellet blir dyrt. Kan vi inte bara fixa det? Vi har ju plats. – Anders, de glömde min 40-årsdag. De bad aldrig om ursäkt. Och nu kommer samtal bara när de behöver tjänster. Är inte det utnyttjande? – Jo, suckade Anders och satte sig. Men det är ju… släkten. – Just därför. Släkt betyder respekt. Jag är inte er hushållerska längre. Från och med nu är det andra regler. Anders svarade inte. Och de tog inte Rex. Siv fick betala för hotell. I veckor var Helena persona non grata, kallad “långsint drama queen”. Så blev det dags för årets stora släktkalas – svärmors 70-årsdag. Ett stort firande planerat på landet. Som vanligt skulle Helena fixa allt: inhandling, matlagning, hela köret – medan Birgitta och Siv “gjorde sig fina”. Samtalet kom i januari. – Heléne lilla, hur mår ni? Allt bra? Tänkte att vi måste sätta igång inför 70-årsdagen. Jag har fixat en lista – är du redo med penna? Vi behöver tre burkar stenbitsrom, rökt lax, 10 kilo fläskkarré, fem olika sallader, och glöm inte ta bilen för att hämta allt i Göteborg… Helena höll telefonen mot örat och rörde i sitt kaffe, utan att ta upp pennan. – Birgitta, ursäkta. Vem ska laga allt detta? – Men det är väl vi, eller… alltså du. Jag hjälper till, men du vet, mina ben är inte som förr. Siv hjälper till att duka, om hon hinner. – Jag är ledsen Birgitta – men jag kan inte den helgen. Jag kommer som gäst, till feststart. Tystnad. – Gäst? Vad menar du? Vem ska då laga maten? Tror du jag klarar det i min ålder? Eller att Siv ska offra naglarna på att skala potatis? Nu är du väl ändå ute och cyklar, Helena. Nå, jag väntar dig på fredag kväll med varorna. Kvällen därpå mötte Anders Helena med svettpärlor i pannan. – Mamma är vansinnig. Hon sände en inköpslista för 20 000:-. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon räknar med oss på fredag. Kan du inte bara…? – Jag har varit tydlig, sa Helena. Jag kommer på festen. Inte före. Inget kök. Inga brickor. Det är hennes/er fest, ert ansvar. Anders sprang runt och försökte lösa, ringde och muttrade. Han köpte varor, men matlagning kunde han inte. Siv sa i telefon att hon “inte ville fördärva sina händer”. Så blev det lördag och jubileum. Helena sov ut, tog ett långt bad, fixade håret. Den finaste aftonklänningen på. Hon åkte business-taxi, köpte ett stilrent buntet krysantemum och en present. När hon anlände till landet var kaoset total. Birgitta röd i ansiktet, med hårrullar och förkläde, slet runt i köket. Siv, sur och lack, kämpade med att få upp en burk ärtor. Anders såg ut som en sotare, misslyckad med grillen. Gästerna satt vid nakna bord. – Så du dök upp ändå, snäste svärmor. – Vi har slitit ihjäl oss medan du… ser ut som en prinsessa! Var är din skamkänsla, Helena?! – Grattis på födelsedagen Birgitta, log Helena och höll fram sin present och blombukett. – Önskar dig allt gott! – Vad är det där? hojtar svärmor och tar emot. – Du får passa köket! Potatisen är knappt klar! Alla väntar! – Birgitta, jag är gäst idag, säger Helena högt. – Precis som vi sa för två veckor sedan. Svärmor tog ett halvt andetag av ren ilska. – Hur vågar du! Inför släkten! Siv släppte ner burken. – Jaha, då får VÄL JAG göra allt!? – Det är ju din mammas jubileum, säger Helena. Rätt kul ändå, att hjälpa sin mamma. Men jag är gäst idag. Helena slog sig ner vid det tomma bordet. Hälsade svalt. – Vackert väder! Lite tråkigt med tomma fat bara. Men jag är säker på att värdinnan snart bjuder på något gott. Då kom Anders in, luktade rök. – Grillen brann upp. Jag glömde köttet. Tystnad. Gästerna såg på Birgitta som sjönk ihop på stolen – inte av teater, utan av insikt att festen havererat. – Det är ditt fel! nästan skrek hon åt Helena. – Du har saboterat för att skämma ut mig! Efter allt jag gjort för dig –… – Jag gjorde bara så som ni gör mot mig, svarade Helena. – Ni glömde min 40-årsdag. Behandlade mig som luft. Idag vet ni hur det känns när någon som alltid ställer upp plötsligt säger nej. Kan du öppna presenten? Birgitta öppnade: en väggkalender med illröda cirklar runt alla födelsedagar – inkl. Helenas. – Det är en kalender, sa Helena lugnt. Viktigaste datumen markerade, så att ni inte missar dem igen. Precis som ni gav mig duschkräm, får ni nu kalender. Ett par gäster skrattade till. – Ja du Gal-lis – du har alltid sagt vilken pärla till svärdotter du har, men minnas hennes dag orkade du inte? – Håll tyst, röt Birgitta. Feststämningen var förstörd. Enda som fanns på bordet var Ica-korv, ärtor och en öppnad leverpastej. Gästerna suktade efter varm mat och muttrade. Efter en timme tog Helena taxi hem. – Jag går nu, sa hon till Anders. – Jag trivs inte här. – Du har förstört allt, mumlade han. – Nu vet du vad mitt slit är värt. Kanske börjar ni uppskatta det. Kom hem sen – jag beställer god pizza. God mat, utan krav. Hon gick. I veckor stormade det hemma. Men sedan hände något: Anders slutade be om ursäkt, såg plötsligt skillnaden mellan sitt varma hem och sin mammas stress och gnäll. Månaden senare kom han hem med rosor en vanlig onsdag. – De är till dig. Och vet du… jag sa till mamma att vi firar Kristi himmelsfärd på spa, inte hos henne i landet. – Och potatislandet då? skrattade Helena. – Potatis kan vi köpa. Och svågerns och svägerskans kärlek tänker vi inte längre köpa med din hjälp. Du hade rätt, Helena – ömsesidig respekt är det enda som spelar roll. Svärmor och Siv var sura länge. Men till 8 mars fick Helena ett SMS från Siv: “Grattis på Kvinnodagen! Hoppas du får en fin vår!”. Med en emoji. Liten seger. Ingen blev bästa vänner, men de förstod att Helenas butik för gratis tjänster nu bara öppnar om det också kommer respekt och värme. Och kalendern med kattungarna hänger framme hos svärmor. Med Helenas födelsedag markerad med rött. Känner du igen dig? Berätta gärna om dina egna erfarenheter med glömska släktingar! Och glöm inte att följa sidan, gilla och dela din historia i kommentarsfältet.